31 januari 2011

"Växa -inte lyda" -en bokrecension och lite till

Medan jag läser Lars H Gustafssons bok "Växa -inte lyda" inser jag snart att jag är den värsta av  alla föräldratyper. Den auktoritära föräldern. Inte ens Hougaards curlingförälder når djupare. För curlingföräldern må kanske inte nå ända fram alla gånger men har en intention som är bra. Den auktoritära föräldern pekar med hela handen, styr och ställer, kräver lydnad och kväver barnen. Det är fostran sprungen ur elaka föregångare som inget annat ville än att kväsa barn och inrätta dem i raka led ryter Gustafsson i sin strävan att lära alla föräldrar att göra rätt.

För att råda bot på detta lät jag mig inspireras av boken och ordnade ett familjeprojekt. Först städar vi tillsammans och sen unnar vi oss en tur till Lekpalatset. Att unna sig tillsammans är nämligen ingen muta utan en familjegemenskap menar Gustafsson och dessutom är det av godo att barn lär sig att hjälpa till efter sin egen förmåga, för det gör barn gärna då de föds som små oskrivna blad -inte elaka som man trodde förr.
Så vi städade, barnen sina rum och jag allt övrigt. Eller, jag städade med en ettåring klängandes kring benen och barnen plockade undan två saker innan de fastnade på golvet i en lek. Till slut stod två och strök gardinlängder, jag städade även deras lekrum och resten satt framför TV:n medan jag svalde mitt förmaningstal om hur vi faktiskt skulle göra detta tillsammans.

Något annat man ska göra, säger Gustafsson, är att tänka igenom sitt föräldraskap, fundera åt vilket håll man strävar, ha en genomtänkt plan.
Min plan är att barnen ska växa upp till lyckliga individer, som kan klara sig i dagens samhälle. Dessutom vill jag gärna att de är världsmedvetna nog att känna till hur man kan värna om miljön. Så som sopsortering och moderat shopping.

Till slut kommer vi, trots allt, iväg. Först ett klargörande av regler, som att inte nyttja mjukisdjurautomaten och inget godisköpande.
Alla är med på noterna.

"Präktigt" hinner jag känna inombords innan tjatet börjar. "Åh, får jag köpa en sån? Får jag, får jag, får jag, snälla, snälla, snälla!!!!"
Liksom Karl-Bertil Jonssons på julafton genomgår jag nu en inre kris. Placera detta i A-korgen, där jag bestämmer, i B-korgen där vi bestämmer tillsammans eller C-korgen där barnen bestämmer? Beslutet borde redan finnas i B-korgen eftersom vi var överens redan innan vi åkte.
"Inga mjukisdjur!"
"Meeeeeen!!!", varefter ett två timmars mantra, med uppehåll för lite korvtuggande, tar vid. "Snälla mamma. Snälla mamma. Snälla mamma. Snälla mamma."
Efter två timmar och en kvart känner jag hur Gustavsson kan ta sig bok och stoppa upp den någonstans. Jag har lyssnat på barnen, kramats, tagit emot och bemött deras argument, förklarat hur jag tänker, erbjudit en åktur i glittriga bilen istället samt hotat med inställda födelsedagskalas men tjatet fortsätter.
"NU åker vi hem! Mamma är trött, jag vill inte vara på Lekpalatset längre!" väser jag, varefter alla barn försvinner samtidigt och jag står kvar med en ettåring som plötligt beslutat sig för att lära sig springa.

Djungelhuset
Med 1/3 av barnen till slut halvt påklädda påminner 7-åringen om att åktur i glittriga bilen faktiskt var tillåtet men inte genomförts.
"Du loooooovade men jag har ju inga pengar!" utropar 7-åringen förtvivlat medan ungefär alla föräldrar inom hörhåll riktar sina blickar åt mitt håll. Så barnet får en tjuga att gå och växla själv medan jag fortsätter att klä på de bläckfiskliknande 4-åringarna då jag plötsligt hör en av 9-åringarna vråla
"DU FICK INTE! MAMMAAAAA!!!! JÄVLA UNGE, DÅ SKA JAG OCKSÅ FÅ!!!!"
Naturligtvis har 7-åringen snabbt fintat bort glittriga bilen och satt kursen mot behållaren med mjukisdjur istället.
Nu är det nog! Den där sista gnuttan tålamod droppar sakta till golvet medan jag tyst lastar in en skötväska, sex barn och två mjukisdjur i bilen.
"Mamma är arg, riktigt arg. Nu ska vi hem."

I tystnaden på vägen hem inser jag bokens brister. Herr Gustavsson må vara en underbar föräldrastödjare, en excellent barnläkare och en förkämpe för barnens rättigheter men han saknar samma sak som de flesta som skriver uppfostringsböcker gör; Nära minnen av vardagen med barn.
Det är lätt att se vad man borde göra och hur saker och ting ska vara när man för första gången ser en förälder med sitt barn i en uppriven situation. Att tänka hur föräldern borde lugna ner sig en smula och vara mer pedagogisk. Att vara föräldern i situationen är dock inte lika lätt av den enkla anledningen att relationen aldrig är ett oskrivet blad. Vad man än gör har man en historia tillsammans med barnet, skapad av hur båda agerat längs vägen. Liksom en förälder formar sitt barn formas föräldraskapet efter barnet.

Som Emil i Lönneberga. Jag ger mig sjutton på att drängen Alfreds lugna sinnesnärvaro med Emil möjliggörs just för att Emil har den pappan han har. Antons, måhända ibland något överdrivna, ilska gör säkert att Emil kan hålla sig lugn i sällskapet med Alfred eftersom han redan tagit ut all impulsivitet och förhastande beslut i relationen med sin far. Jag tror inte Anton kan uppträda på så många andra sätt än vad han gör med den personlighet och det barn han har.
(Och sätter man sig in i historien ordentligt får man sedan veta att Emil faktiskt växer upp till en riktigt präktig karl och husbonde.)

Så, kära Lars H Gustafsson, hur illa du än tycker om auktoritära föräldrar förskräcks inte, det är sättet som passar oss och det föräldraskap jag kommer fortsätta med. Ty föräldraskap är inte vad man gör fel, det är det man gör rätt som räknas. Frånvaron av kramar och "jag älskar dig" är långt värre än förekomsten av en bestämd förälder. Dessutom är det en fantasivärld att barn alltid kommer reagera positivt bara man är tillräckligt pedagogisk.

Tack för mig!

.-

10 kommentarer:

  1. Ja visst hade de kunnat välja en annan bild!
    Tack, du är snäll! :)

    Hihi vilken härlig bild du avslutade inlägget med! :D

    SvaraRadera
  2. ÅÅÅÅ ingrid, nu dör jag helt enkelt för att du slår rakt in i spiken i min skalle. Eller nåt.

    De saknar nära minnen av vardagen med barn. Det har jag tänkt så många gånger men inte hittat någon forumlering till. Särskilt i diskussioner på du-vet-var som rör sömn. Att inte få sova är så fruktansvärt tärande, det är väl min akilleshäl antar jag. För oss har samsovning varit den rätta vägen, men jag förstår till 100% att det för många inte funkar. Och då måste ungen helt enkelt acceptera att sova själv. Jag har aldrig fullt och fast kunnat köpa övertygelsen om att femminutersmetoden tex, eller hellre anna wahlgrens rigida helhetskoncept, i alla lägen kan vara helt förkastligt.

    Föräldraskap är inte vad man gör fel, det är vad man gör rätt som räknas. Ååå ja! Tack för dagens :vågen:

    SvaraRadera
  3. Dorotea&Adara: Tack!! <3

    SvaraRadera
  4. Underbar analys - och absolut, det är det man gör rätt som ska räknas! Så klokt skrivet!

    (undra just hur ovan nämnde Gustavsson hade agerat i samma situation?)

    SvaraRadera
  5. Så sant. Det man gör rätt, är det som räknas.

    Det är alltid lätt att stå där med pekpinnar och tycka saker, men frågan är om någon annan hade klarat situationen bättre?

    SvaraRadera
  6. Cayenne: Tack!

    Metamorphosis: Du e inte så dum du heller! Du kanske ska fundera över förslaget? ;)

    SvaraRadera
  7. Tack för ett superbra inlägg!

    Jag tycker väl att även Jesper Juul kan vara lite lustig, men han har ett uttryck som jag gillar: att vara autentisk.

    Jag tror att man måste få vara sig själv, inte spela en roll.Visst har jag också mycket åsikter och kan säkert uppfattas som dömande. ;-)

    Men hur som helst skrattade jag igenkännande när jag läste. Och det var verkligen mitt i prick - vardagen med barn ligger för långt tillbaka. Deras tips låter ofta bra på pappret, men det funkar sällan sådär enkelt i verkliga livet.

    SvaraRadera
  8. Cecilia: Har också tänkt på Juul. Och lite tänker jag också att både Juul och Gustafsson (som ger många bra råd också!!!) mest har sysslat med problem-föräldraskap. Det blir också lite knepigt när de skriver böcker som riktar sig till alla föräldrar.

    SvaraRadera
  9. Tänk, jag som skrev ett inlägg om detta så sent som igår. En av mina läsare lyckades koppla mig hit. Vilket intryck du gjort på henne! Skönt att vi är några som är överens!

    SvaraRadera
  10. Fast Gustafsson har åtta barn (och ganska många barnbarn) och de yngsta barnen är precis flygfärdiga så jag tror i och för sig att han har nära minnen :-)Han har därtill varit ensamstående förälder eftersom hans hustru dog.

    SvaraRadera