Naturligtvis börjar jag genast att rannsaka både mig själv och bekanta. Hur beter sig barn när föräldern "kommer tillbaka"? Som när man hämtar på dagis till exempel? Hur beter sig barn, efter att man varit borta en hel lång dag och åter kommer tillbaka för att hämta dem till hemmets trygga zon? Jag kan se alla möjliga scenarion framför mig. De flesta barn kastar sig om halsen på den hämtande föräldern, greppar vederbörande i handen och vill visa något. Andra barn släpper halsen för att lägga sig på golvet och gråta av ren trötthet efter en lång och slitsam dag.
I Gustafssons bok läser jag om hur barn verkligen inte får bete sig när föräldern kommer tillbaka, medan ViFöräldrar hellre inriktar sig på att berätta hur barnen ska bete sig. Ingenstans hittar jag mina barns reaktion. Reaktionen följs av diagnos. God anknytning, mindre god anknytning, katastrofal anknytning... Jag undrar hur min anknytning ser ut? Ja, hur min egen ser ut vet jag numer efter att ha fyllt i en anknytningsenkät. Hur ser anknytningen ut hos barn som, när deras förälder kommer, snabbt tittar upp för att sedan få hela sitt ansikte översköljt av en besvikelse. Inte rädd, inte flyende, inte förvirrad, bara ren besvikelse följt av ett "Nej! Jag vill inte gå hem än! Jag ska...." varefter barnet fort ser sig om efter något att sysselsätta sig med alternativt plötsligt befinner sig djupt engagerad i en lek på andra sidan rummet.
Jag undrar så. Ingenstans i litteraturen jag läst idag kan jag hitta denna reaktion beskriven. Är jag helt ensam om att ha barn som blir så upptagna av att hinna och göra allt där de befinner sig att tanken på att lämna stället blir helt omöjlig? Som om detta vore sista stunden på dagis, den allra ytterst enda stund som finns kvar att leka med sina kompisar, trä ett halsband eller rita färdigt en teckning? Mamma får gärna stanna kvar och delta, men att följa med hem möts av de största protester.
Jag kan bara suckande se på när den ena föräldern efter den andra, genom tålmodighet, slutligen får sitt barn att plocka ihop och klä på sig, medan jag står kvar och ser mina barn glatt springa omkring och göra alla viktiga saker. Då och då slänger de en blick för axeln för att se om jag står kvar, men mer brådska än så har de aldrig. Undrar vad fröknarna och de andra föräldrarna tänker? Här står den vilsna mamman med barn som totalvägrar att gå hem. Hur måste de inte ha det hemma? Tänk vilket hemskt hem -barnen vill inte ens dit efter en lång dag på dagis.
Någonstans minns jag naturligtvis min egen barndom. Om hur min mamma kunde tjata en halv dag innan jag till slut gav efter och tog mig utanför huset. Väl ute var jag lika omöjlig att få in. Kanske är det där svaret ligger? Det är inte en ovilja eller ett faktiskt misstycke om att gå ut eller in som driver mitt beteende. Det är otryggheten att byta miljö. När jag är inne är inne välbekant och när jag är ute är det ute som gäller. Att gå genom dörren är som att gå genom porten till himlen, eller rymden -obehaglig tanke. Och detta trots att erfarenheten säger att jag kommer trivas i princip varhelst jag blir satt. Om det så är Kyrkans Barntimmar, Småbarnsgymnastiken eller ute på gården. Det är bara så jag fungerar.
I vuxen ålder har det naturligtvis lättat, man lär sig leva med känslan och kan gå förbi den när man behöver.
Nu tror och hoppas jag att de som bedömmer anknytning kan se förbi sådana saker och förmodligen tittar på en rad andra tecken i samspelet. Ändå kan jag inte låta bli att sända en liten tanke om hur vi ser på saker och tolkar dem. Vem vet vad som ligger bakom ett beteende? Är det förälderns fel eller är det bara så barnet är?
Vinkar igenkännande ang att ha barn som inte har tid att gå hem! ;-)
SvaraRaderaSom tur är så går det inte att dra en paralell mellan dagishämtning och "strange situation" där man testar anknytning. Förskolan ska vara en plats där barnet känner sig tryggt och hemma och behöver därmed inget akut behov av att uppsöka sin anknytningsperson om det redan känner sig tryggt och anknutet där det är, och sen är det ju olika hur lätt olika barn känner trygghet i nya situationer - gissningsvis som ett resultat av arv och miljö (och epigenetik?) i samspel?!
(slut på föreläsningen...)
Mycket intressant inlägg. Är glad att jag hittat till din blogg. Jag har också barn som tidvis reagerar med att lägga sig ner och skrika när det är dags att gå hem. Jag tror också på att det är att slitas mellan olika miljöer som är det jobbiga för många barn. Nu har jag möjligheten att ha mina stora barn hemma eftersom jag är mammaledig så framför allt den stora är ibland hemma flera dagar, för att ha helst av allt vill leka hemma som han själv uttrycker det. Men när han varit hemma några dagar vill han "helst av allt leka med kompisar igen".
SvaraRaderaÖverlag tror jag att det finns för många "experter" som ska tolka än det ena och än det andra och oavsett hur mycket specialist man är på sitt område så tror jag att det är omöjligt att sätta en "diagnos" om man inte känner till hela familjens bild. Själv är jag fritidspedagog och har genom året virrat på huvudet åt många familjers sätt att uppfostra sina barn, men på senare år har jag insett att dem ju faktiskt säkert har sina anledningar till varför dem gör som dem gör och att jag själv inte behöver fundera och tycka en massa.
Åter en gång...Mycket härlig och läsvärd blogg du har.
metamorphosis: Nej, jag insåg det redan när jag skrev egentligen men hade varken tid eller ork att utveckla det. Och ska jag hårddra så tittar de på mig och kan kasta iväg ett hastigt leende innan resten tar vid.
SvaraRaderaTyvärr tror jag dock detta skulle kunna upprepa sig även i en "strange situation", bara det är tillräckligt med leksaker där.
Enda gången det inte händer är faktiskt på öf då de reagerar som man "ska" om jag går iväg. Och det förmodligen för att jag alltid varit med där och går jag blir det en ny situation.
<3
Therese: Vad roligt att du har hittat hit och att du uppskattar bloggen! *blir glad ända in i själen* :)
SvaraRaderaHahahahaha! Lika roligt som tänkvärt, som vanligt. Underbart. Jag väntar än i dag på min yngsta dotter (10 år) som inte har tid att följa med hem. Som bara måste göra........ först.
SvaraRaderaTvillingdöttrarna forskas det på för fullt. Vad som är arv- och vad som är miljöpåverkan. Både vad det gäller beteende och sjukdomar. Många frågor har jag svarat på. Väldigt många. När jag hade svarat på alla frågor insåg jag att de är betydligt mer lik varandra än vad vi någonsin trott eller tyckt. Sedan om det är arv eller miljö det beror på, det har jag inte en aning om. Men lika mycket som de är lika varandra är de olika varandra. Ibland kan man inte ens tro att de är syskon.
ÄlgEva: Ja, registret har inte ringt ännu iaf. Ska bli intressant att delta!
SvaraRaderaRoligt att du uppskattade inlägget. :) Kram!