Ingenting

Det är jag. Det är hon. Den där tjejen från skolan. Hon som alltid stack ut, den udda, den om inte var som alla vi andra. Hon som aldrig brydde sig om hur hon såg ut, som aldrig var med fast vi ropade efter henne. Den som gick där för sig själv med huvudet sänkt.
Hennes föräldrar slår henne nog, hon är lite dum, korkad, tror vi. Eller om hon är överintelligent, det slår över till slut på sådana människor. De blir galna av alla tankar. Fattar hon inte? Att vi vill ha henne med, att hon ska bry sig, vara som vi? Varför ändrar hon sig inte hur vi än ropar och skriker på henne?
Fan, ska man se ut sådär? Klippa håret och ta på sig några sjyssta kläder -hur svårt kan det vara?

Undrar vad det blev av henne. Kanske försvann hon i den grå massan. Kontorist, eller sekreterare. Snäv kjol, stora glasögon och stripigt hår.
Nä, jag tror hon blev typ VD på något företag, eller massmördare. Hon var lite creepy faktiskt.

Det är hon. Det är jag. Mamman till den där ungen i klassen. Längst bak sitter hon för sig själv på föräldramötet. Lyssnar utan att tala med oss andra. Med rak rygg går hon fram till klassföreståndaren och talar om allt vi vill säga men inte törs. Det vi tänkte ta upp i föräldrarådet. Med myndig röst kräver hon svar på det vi klagar. Varför gör hon inte som vi?

Vad det blev av henne? Det blev ingenting. Hon är fortfarande den hon är, utan påverkan från dig och mig. I världen där hon lever finns bara en som bestämmer och avgör, ingen annan. Vad du än gör, vad du än säger står hon kvar där hon var.
Vad är det för idé att ändra på andra när du kan ändra dig själv?

Om mobbing, utanförskap och npf.