10 januari 2011

Det perfekta antalet barn.

"Så, vill du ha fler barn, eller?" Frågan kommer från min man en kväll. Inte för att han vill ha fler, han är nöjd sedan länge, utan mer för att ha kontroll på läget gissar jag. Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara. Med sex barn vore jag girig om jag skulle gråta över att inte få fler, samtidigt... De är himlans söta när de är små! Gosiga och mjuka, skära, gnyende. Och att vänta på ett nytt liv, fundera vilken person som ska komma till en, drömma, vänta är också en charm.
Samtidigt är det inte som med potatisen, att den gamla är på väg ut när nypotatisen ska plockas ur jorden.
Vad är det optimala antalet barn egentligen?

Vissa dagar är svaret mycket enkelt, nämligen inga alls. Det är dagar då man helst inte vill kliva ur sängen och man bara önskar att barn kunde vara självförsörjande. Varför får man inte bara ställa fram ett paket köttbullar på golvet så de får förse sig själva? De uppskattar ju ändå inte när man dukar fram frukost utan skövlar allt som det vore en regnskog i Sydamerika. Varför anstränga sig i onödan?
  
Det finns studier som visar att bebisar kan vara självförsörjande
vad gäller föda. Bara man har sådant som är intressant nog i skåpen.
(tro inte allt du läser på nätet!)

Det är efter den tanken man försiktigt sneglar ut genom fönstret utifall någon socialsekreterare skulle stå därute och höra vad man tänker. Innan man rycker upp sig och gör det som förväntas av en.
Trots allt är det ändå berikande med barn. De sätter en extra dimension på livet och att föreställa sig livet utan dem när man väl blivit förälder är i det närmaste omöjligt.

Att ha ett syskon gör att man alltid har någon att leka med, någon att testa gränser på och någon man kan lära sig sociala regler tillsammans med. Två barn som leker överträffar vida en vuxen och ett barn. De kan gå in i leken på ett helt annat sätt än vad alla tjugo-, trettio, och fyrtiotaggare någonsin kan.
Att ha många syskon har också sina fördelar. Framförallt brukar jag tänka på tiden då de är vuxna själva. Tänk om man bara hade ett syskon då. Vem ska man ringa och prata ut om sin gamla hopplösa envisa mamma som vägrar göra som personalen säger om man råkar vara sur på det syskon man har? Då är det bra att ha ett, två eller till och med tre till!

Jag kan se på mina hur de har fördelar med att vara just många. Hur de hjälper varandra, de yngre lär sig av de äldre och de äldre lär sig medmänsklighet av att ta hand om de yngre ibland. De lär sig också samhörighet och samverkan. Är man många syskon kan man hitta på många roliga lekar också. Allt blir mer levande och mer spännande när fler deltar. Att leka skola till exempel blir tämligen verklighetstroget och att spela bandy blir också en rafflande utmaning.

Den andra aspekten, bråket, börjar nästan samma dag man kommer hem från BB med den nya bebisen. Första tiden kan bli en smekmånad med gulligull och rosa skimmer. Sen börjar bebin vara vaken om nätterna och det rara syskonet tar plötsligt en helomvändning och blir till Godzilla i miniformat. En hård leksaksbil passar bäst på lillebrors huvud, badrummet blir snabbt en simbassäng och att vänta ett halvår med smakportioner till den lille blir snart en utmaning när ett storesyskon hjälper till. Man undrar i sitt stilla sinna vem som bytte ut ens söta fina unge mot ett troll. När hände det liksom? Han fick ju babydockan och vagnen och vi har läst kilovis med böcker om hur bebisar växer i mammors mage och den fullständiga kärleken när de tittar ut. Vad var det vi missade?!

Med ett tredje barn utbryter världskrig för det vet alla; "Two is company and three is a crowd". Nu kan två gadda ihop sig mot en och en terrorisera två. De flesta föräldrar ger upp vid tre och känner att nu är måttet rågat. Man får vackert sopa upp utanför sin egen dörr men mer skräp vill man inte ha dit!
Några få tänker att två par nog lugnar ner det hela en smula och skaffar en fjärde. Och från en fjärde till fler gör knappast heller någon skillnad för med det alltmer tornande hushållsarbetet för händerna hinner man knappt märka att barnen slåss och går på.

Jag försökte få med både tvätt och tvättkorg tills jag
insåg att tvättkorgen är gömd under all tvätt.

Så vilket är det perfekta antalet barn då? Efter att ha provat på en på deltid, två, tre, fem och sex så har jag mina funderingar klara.
Det perfekta antalet barn är:



ETT!

-Det sista...

10 kommentarer:

  1. 1,5 barn verkar perfekt :P halvan kan va bra ibland..hehe... men tror det är skönt att vara två :)

    vinnarna utsedda i min Cliniderm-tävling, vann du?

    http://vicktoriamurawska.blogspot.com/2011/01/vardags-lyx.html

    SvaraRadera
  2. näe trettiotvå är det rätta antalet!

    SvaraRadera
  3. ...egentligen är det perfekta antalet "Ett, det sista" För hade man bara fått ett barn med erfarenheten från många barn hade allt gått som en dans! ;)

    SvaraRadera
  4. Underbar analys av barnantalet - men det känns som att det är lite sent att tänka på det nu, både för dig och för mig, eller?

    Kanske bäst att greppa årorna igen och ro båten iland... ;-)

    SvaraRadera
  5. metamorphosis: Som om en annan hade ett val då? Har ju aldrig haft en helt egen ;)

    SvaraRadera
  6. WOW! Oj oj oj oj oj. Gud så bra skrivet. You rock! Du har nog prickat in många rätt hos andra föräldrar. Åtminstone hos mig för så där funderar jag med

    SvaraRadera
  7. Missa inte min tävling förresten.

    SvaraRadera
  8. Jag säger oxå ETT! Jag har ett o vill inte ha fler. Själv är jag oxå ensambarn o har aldrig lidit av det.

    SvaraRadera
  9. Hmmmmm, Hmmmmmmm, Hmmmmmmmmmm....... Det beror på vilken sort man får och då är det inte könet jag tänker på. Fin blogg gumman. Älskar dig puss och kram. Pappsen

    SvaraRadera
  10. Sophy: Man ska göra som man känner är bäst! :)

    Anonym: Tack pappsen! :)

    SvaraRadera