Om bögar i största allmänhet

Jag undrar så stilla vad är det du gjort. Vad det är som får dem att avsky dig, känna hat när de ser dig, vilja slå dig sönder och samman bara de tänker på dig. Snälla, berätta, vilket illdåd har du utfört, vilket brott du begått.
Var det när du fick mig att skratta och le, när du med ditt allvar fick mig att lyssna eller då du fanns där med trygghet och en varm famn att gråta i. Du vackra fina. Om jag kunde se vad de andra ser, inte förblindas av din goda vilja, inte bländas av ditt rena inre. Bara förstå det hemska du gjorde när du fann kärleken och följde ditt hjärtas röst.

Kära du som hatar min vän. Varför klär du min vän i fula drag istället för de vackra jag ser? Det vackra ansiktet med ett pojkaktigt leendet under lugg, nås av slaget i din tanke och får kindbenet krossat. Ett slag, för något han aldrig gjort. Min vän lever i samma värld som din. I en värld där risken att bli hatad och slagen för det du inbillar dig finns varje dag. I en värld där åsikter som dina gror till hat och aggressivitet. Min vän bär sitt huvud högt när han går, för att inte sjunka i ett ändlöst hav med förakt, avsky och fördomar.

Kära vän. Släpp taget för en stund. Jag ser hur du dansar och lever, hur du firar varje stund i din kamp för rättvisan, rätten att existera. Mitt i allt det glamorösa och glittriga finns allvaret. Ständigt närvarande. En rosa triangel för att inte glömma förföljelsen i nazityskland, en regnbåge som breder ut sina färger för att alla ska vara med. En inbjudan till världen att tillsammans glädjas över livet. Att strunta i gränser och regler om hur det ska vara och bara få lita på sig själv, få följa sitt inre.
Jag önskar dig friheten att dansa utan krav. Att få älska, skratta och leka av den enda anledningen att det är vad du vill och det du känner för. Inte för att du behöver förändra världen du lever i.

Det går inte. Hur gärna jag än vill, hur mycket jag än försöker går det inte att beskriva hur jag känner.
Jag blir sjuk och tappar mina ord. Allt inom mig vänds ut och in.
Då, när jag hör åsikter om hur bögar föreställs våldta första bästa och lesbiska nedvärderas att figurera i en porrfilm. Och hur idiotiska tankarna och åsikterna än är kommer de från människor i min närhet. Som om inget hänt på alla dessa år. Som om tiden stannat och all möda och kraft som lagts ner på att ändra attityder och fördomar i samhället varit till ingen nytta alls.

Kära hetro som sitter vid mitt bord, vore det inte fruktlöst av en homosexuell man att ragga på dig? Varför skulle han ens titta åt ditt håll?

Jag känner mannen du fruktar. Han är lyckligt gift med sin man. Den enda som antastar och kränker är du med dina tankar. Hur gör man för att ändra det?




Bilden är från ett studensspex på veterinärkåren

och har egentligen ingenting med texten att göra.