"Växa -inte lyda" -en bokrecension och lite till

Medan jag läser Lars H Gustafssons bok "Växa -inte lyda" inser jag snart att jag är den värsta av  alla föräldratyper. Den auktoritära föräldern. Inte ens Hougaards curlingförälder når djupare. För curlingföräldern må kanske inte nå ända fram alla gånger men har en intention som är bra. Den auktoritära föräldern pekar med hela handen, styr och ställer, kräver lydnad och kväver barnen. Det är fostran sprungen ur elaka föregångare som inget annat ville än att kväsa barn och inrätta dem i raka led ryter Gustafsson i sin strävan att lära alla föräldrar att göra rätt.

För att råda bot på detta lät jag mig inspireras av boken och ordnade ett familjeprojekt. Först städar vi tillsammans och sen unnar vi oss en tur till Lekpalatset. Att unna sig tillsammans är nämligen ingen muta utan en familjegemenskap menar Gustafsson och dessutom är det av godo att barn lär sig att hjälpa till efter sin egen förmåga, för det gör barn gärna då de föds som små oskrivna blad -inte elaka som man trodde förr.
Så vi städade, barnen sina rum och jag allt övrigt. Eller, jag städade med en ettåring klängandes kring benen och barnen plockade undan två saker innan de fastnade på golvet i en lek. Till slut stod två och strök gardinlängder, jag städade även deras lekrum och resten satt framför TV:n medan jag svalde mitt förmaningstal om hur vi faktiskt skulle göra detta tillsammans.

Något annat man ska göra, säger Gustafsson, är att tänka igenom sitt föräldraskap, fundera åt vilket håll man strävar, ha en genomtänkt plan.
Min plan är att barnen ska växa upp till lyckliga individer, som kan klara sig i dagens samhälle. Dessutom vill jag gärna att de är världsmedvetna nog att känna till hur man kan värna om miljön. Så som sopsortering och moderat shopping.

Till slut kommer vi, trots allt, iväg. Först ett klargörande av regler, som att inte nyttja mjukisdjurautomaten och inget godisköpande.
Alla är med på noterna.

"Präktigt" hinner jag känna inombords innan tjatet börjar. "Åh, får jag köpa en sån? Får jag, får jag, får jag, snälla, snälla, snälla!!!!"
Liksom Karl-Bertil Jonssons på julafton genomgår jag nu en inre kris. Placera detta i A-korgen, där jag bestämmer, i B-korgen där vi bestämmer tillsammans eller C-korgen där barnen bestämmer? Beslutet borde redan finnas i B-korgen eftersom vi var överens redan innan vi åkte.
"Inga mjukisdjur!"
"Meeeeeen!!!", varefter ett två timmars mantra, med uppehåll för lite korvtuggande, tar vid. "Snälla mamma. Snälla mamma. Snälla mamma. Snälla mamma."
Efter två timmar och en kvart känner jag hur Gustavsson kan ta sig bok och stoppa upp den någonstans. Jag har lyssnat på barnen, kramats, tagit emot och bemött deras argument, förklarat hur jag tänker, erbjudit en åktur i glittriga bilen istället samt hotat med inställda födelsedagskalas men tjatet fortsätter.
"NU åker vi hem! Mamma är trött, jag vill inte vara på Lekpalatset längre!" väser jag, varefter alla barn försvinner samtidigt och jag står kvar med en ettåring som plötligt beslutat sig för att lära sig springa.

Djungelhuset

Med 1/3 av barnen till slut halvt påklädda påminner 7-åringen om att åktur i glittriga bilen faktiskt var tillåtet men inte genomförts.
"Du loooooovade men jag har ju inga pengar!" utropar 7-åringen förtvivlat medan ungefär alla föräldrar inom hörhåll riktar sina blickar åt mitt håll. Så barnet får en tjuga att gå och växla själv medan jag fortsätter att klä på de bläckfiskliknande 4-åringarna då jag plötsligt hör en av 9-åringarna vråla
"DU FICK INTE! MAMMAAAAA!!!! JÄVLA UNGE, DÅ SKA JAG OCKSÅ FÅ!!!!"
Naturligtvis har 7-åringen snabbt fintat bort glittriga bilen och satt kursen mot behållaren med mjukisdjur istället.
Nu är det nog! Den där sista gnuttan tålamod droppar sakta till golvet medan jag tyst lastar in en skötväska, sex barn och två mjukisdjur i bilen.
"Mamma är arg, riktigt arg. Nu ska vi hem."

I tystnaden på vägen hem inser jag bokens brister. Herr Gustavsson må vara en underbar föräldrastödjare, en excellent barnläkare och en förkämpe för barnens rättigheter men han saknar samma sak som de flesta som skriver uppfostringsböcker gör; Nära minnen av vardagen med barn.
Det är lätt att se vad man borde göra och hur saker och ting ska vara när man för första gången ser en förälder med sitt barn i en uppriven situation. Att tänka hur föräldern borde lugna ner sig en smula och vara mer pedagogisk. Att vara föräldern i situationen är dock inte lika lätt av den enkla anledningen att relationen aldrig är ett oskrivet blad. Vad man än gör har man en historia tillsammans med barnet, skapad av hur båda agerat längs vägen. Liksom en förälder formar sitt barn formas föräldraskapet efter barnet.

Som Emil i Lönneberga. Jag ger mig sjutton på att drängen Alfreds lugna sinnesnärvaro med Emil möjliggörs just för att Emil har den pappan han har. Antons, måhända ibland något överdrivna, ilska gör säkert att Emil kan hålla sig lugn i sällskapet med Alfred eftersom han redan tagit ut all impulsivitet och förhastande beslut i relationen med sin far. Jag tror inte Anton kan uppträda på så många andra sätt än vad han gör med den personlighet och det barn han har.
(Och sätter man sig in i historien ordentligt får man sedan veta att Emil faktiskt växer upp till en riktigt präktig karl och husbonde.)

Så, kära Lars H Gustafsson, hur illa du än tycker om auktoritära föräldrar förskräcks inte, det är sättet som passar oss och det föräldraskap jag kommer fortsätta med. Ty föräldraskap är inte vad man gör fel, det är det man gör rätt som räknas. Frånvaron av kramar och "jag älskar dig" är långt värre än förekomsten av en bestämd förälder. Dessutom är det en fantasivärld att barn alltid kommer reagera positivt bara man är tillräckligt pedagogisk.

Tack för mig!

.-

Om bögar i största allmänhet

Jag undrar så stilla vad är det du gjort. Vad det är som får dem att avsky dig, känna hat när de ser dig, vilja slå dig sönder och samman bara de tänker på dig. Snälla, berätta, vilket illdåd har du utfört, vilket brott du begått.
Var det när du fick mig att skratta och le, när du med ditt allvar fick mig att lyssna eller då du fanns där med trygghet och en varm famn att gråta i. Du vackra fina. Om jag kunde se vad de andra ser, inte förblindas av din goda vilja, inte bländas av ditt rena inre. Bara förstå det hemska du gjorde när du fann kärleken och följde ditt hjärtas röst.

Kära du som hatar min vän. Varför klär du min vän i fula drag istället för de vackra jag ser? Det vackra ansiktet med ett pojkaktigt leendet under lugg, nås av slaget i din tanke och får kindbenet krossat. Ett slag, för något han aldrig gjort. Min vän lever i samma värld som din. I en värld där risken att bli hatad och slagen för det du inbillar dig finns varje dag. I en värld där åsikter som dina gror till hat och aggressivitet. Min vän bär sitt huvud högt när han går, för att inte sjunka i ett ändlöst hav med förakt, avsky och fördomar.

Kära vän. Släpp taget för en stund. Jag ser hur du dansar och lever, hur du firar varje stund i din kamp för rättvisan, rätten att existera. Mitt i allt det glamorösa och glittriga finns allvaret. Ständigt närvarande. En rosa triangel för att inte glömma förföljelsen i nazityskland, en regnbåge som breder ut sina färger för att alla ska vara med. En inbjudan till världen att tillsammans glädjas över livet. Att strunta i gränser och regler om hur det ska vara och bara få lita på sig själv, få följa sitt inre.
Jag önskar dig friheten att dansa utan krav. Att få älska, skratta och leka av den enda anledningen att det är vad du vill och det du känner för. Inte för att du behöver förändra världen du lever i.

Det går inte. Hur gärna jag än vill, hur mycket jag än försöker går det inte att beskriva hur jag känner.
Jag blir sjuk och tappar mina ord. Allt inom mig vänds ut och in.
Då, när jag hör åsikter om hur bögar föreställs våldta första bästa och lesbiska nedvärderas att figurera i en porrfilm. Och hur idiotiska tankarna och åsikterna än är kommer de från människor i min närhet. Som om inget hänt på alla dessa år. Som om tiden stannat och all möda och kraft som lagts ner på att ändra attityder och fördomar i samhället varit till ingen nytta alls.

Kära hetro som sitter vid mitt bord, vore det inte fruktlöst av en homosexuell man att ragga på dig? Varför skulle han ens titta åt ditt håll?

Jag känner mannen du fruktar. Han är lyckligt gift med sin man. Den enda som antastar och kränker är du med dina tankar. Hur gör man för att ändra det?




Bilden är från ett studensspex på veterinärkåren

och har egentligen ingenting med texten att göra.

 

E621 eller C3PO -det är frågan.

På ett sätt är det skönt att ha drag av Asperger. För man behöver aldrig oroa sig för att inte ha rätt. Jag insåg det igår under ett samtal, som bla innehöll hur välstädat ett hem ska vara. "Men måste det vara så välstädat hela tiden då?", undrar min motpart. "Ja, för kvalster frodas i damm och dessutom är det risk för onödig mängd bakterier...", hör jag genast en röst i mitt huvud. Sedär, ett svar på allt! Jag hann hindra mig innan det slank ut ur munnen. Självklart var det snarare ett "Nej, du behöver inte alltid städa.", som min motpart behövde få höra istället för ett mässande om vad som händer om man låter bli.

De senaste månaderna har jag insett att jag, helt tvärtemot vad jag tidigare trott, faktiskt är väldigt långsint. Sådär så det kan hålla i sig flera år. Inte att jag går och är arg på någon under så lång tid, men jag hakar gärna upp mig på en sanning, som sedan får råda under lång tid framöver innan den kan omvärderas.
Som djungeln kring vad som är hälsosam mat och inte. Allt är fullständigt klart för mig hur man gör. Likt ett excelark har jag plottat in all kunskap jag fått längs vägen och värderat den till ett fungerande mönster. Socker är inte alls bra, skaldjur bör man äta emellanåt, broccoli hela tiden och en stor del av proteinintaget får gärna komma från bönriket osv.

Så för att fortsätta där jag somnade igår öppnades idag burken med räkor. För skaldjur ÄR bra, åtminstonde ett par gånger i veckan om man ska tänka på omega-3 mängden (som för övrigt inte ska överstiga mängden omega-6 per vecka -som om någon nu faktiskt skulle sitta och räkna på det). Det, tillsammans med lite annat nyttigt blev en fullständig måltid.
Döm om min besvikelse när jag, under tuggandets koncentration, hittar E621 på innehållsförteckningen till burken med räkorna i.

Jo, jag erkänner. Jag har woksås och chips
också hemma, förmodligen stuvade med glutamat
men jag låtsas helst inte om det för då kanske det inte räknas.

Förmodligen har frysta räkor ett billigare kilopris för jag har nästan aldrig köpt räkor på burk förut. Nu var de dock på extrapris så jag tog tillfället i akt och slog till. Smakförstärkare E621 låter vid första anblicken som en väldigt tråkig ingrediens. Kollar man upp den så går den även under benämningen Natriumglutamat. Natrium är ungefär detsamma som vanligt bordssalt men glutamat lämnar verkligen annat att önska än att det ska finnas i maten. Bara att ämnet är beroendeframkallande räcker för min del men man ramlar även på rapporter om andra negativa effekter med ämnet, som ökad risk för övervikt med flera.

Jag måste erkänna att mina kostkunskaper fick sig en törn där. I ett syfte att vara nyttig har jag istället dragit hem ett ytterst onödigt ämne. Nästan så jag ändå kan erkänna att man lär så länge man lever. Så ni ser, hur en strävan till hälsosamt leverne till och med kan göra en ödmjuk på kuppen.
Det är verkligen en djungel därute.

Semla -garanterat onyttig. Men god.

not. C3PO är en översättar-android figurerandes i filmerna Star Wars I-VI. Visste du inte detta redan var du förmodligen inte heller betjänt av att veta eftersom man bör ha ett visst sci-fi/nörd-intresse för att vilja se George Lucas klassiska filmer.
Gillar man dem kan man säkert se dem alla i sträck för att komma över eventuell glutamat- eller sockerabstinens.


-.

Game over.

Om min tillvaro skulle vara som ett dataspel skulle jag just nu befinna mig på punkten där man börjar känna att nu har jag kommit en svårighetsgrad eller en nivå för högt upp. Precis där objekten och valen blir för många för att man ska hinna göra rätt val och man ställer sig frågan om det verkligen är tänkt att man ska klara av det här spelet. Eller om det är en bugg för att man inte ska komma vidare.
Stressnivån ökar jämsmed kraven och man skyndar sig att släcka bränder för att inte själv bli bränd på kuppen. Ändå fortsätter hindren man ska mästra att komma och till slut har man tappat fokus och klickar mest på första bästa som poppar upp i bild istället för att lösa uppgiften. Ända tills bilden plötsligt falnar iväg och hjärnan förvirrat försöker förstå vad som händer. Skärmen domineras snart av en snurrande ikon, en ekande trudilutt och orden "GAME OVER".

Där sitter man. Frågande. Ställd inför valet att kasta sig in igen eller trycka på esc.

I verkliga livet finns inte esc-knappen även om det kändes så en stund idag när sonen oväntat somnade på eftermiddagen och inte gick att väcka. Resultatet blir självskrivet att han sedan är uppe till midnatt medan man desperat försöker lägga syskon och få undan, åtminstonde det mesta, av dagens stök medan drömmen om huvudet på kudden alltmer liknar ett nirvana.
Till slut står man där och tvingas inse att man skulle få vara uppe till vargtimmarna om man ska hinna ikapp hushållet. Och i dylikt scenario skulle dagen efter bli ännu mer kaotisk och efter så det är inte ens att tänka på. Någonstans där, med tvätten fortfarande i maskinen och matfläckarna kvar på golvet når jag mitt eget Game Over. Det är inte lönt att försöka längre.

Barnafödandet i Tyskland är på nedåtgående och sjukskrivningarna i Sverige på uppåtgående rapporterar radion. Så födslotalen måste upp och sjukdomarna ner.
Ibland undrar jag om de som gör alla rapporter och utredningar faktiskt pratar med människorna det berör. Jag har blivit uppringd av en statistiker för att svara på massor av frågor. "Hur mycket tjänar du?" "Hur mår du?" och så vidare. Men jag undrar ändå. Ofta får man gradera sitt svar på en skala och man kan säkert se samband om hur fattiga människor kan vara lyckliga men rikare ändå är friskare. Jag undrar bara vad de fattiga, rika eller medelsvenssons skulle svara om just de blev tillfrågade huruvida det är deras pengar som faktiskt avgör deras hälsa eller om det är något annat. Vad tror de själva?
Empirisk forskning är forskning som behöver göras men som man inte alltid vet vad man ska ha till just när den görs. Det kan låta knasigt men det finns en bra idé i att kunna hitta upptäckter som man kanske annars inte hade tänkt på.

Så mycket vet jag i alla fall, att just idag hade jag då varit betydligt gladare om en hushållerska hade kommit hem till mig och lagt barn och städat huset. Som när jag var liten och min mormor kom hem till oss och städade och tog hand om oss barn. Jag tror knappast att varken den sittande eller någon framtida regering kommer inrätta ett mormorsavdrag. Förmodligen kommer istället pensionsåldern höjas och pensionerna halka efter ännu mer. Det är lite synd, att allt ska vara så fokuserat på att ha ett arbete. Vore det inte bättre att fokusera på att få samhället att gå ihop? Man kan fråga sig varför endast den som uppbär lön ska räknas i ett samhälle och alla andra företrädesvis sysselsätta sig med att hitta ett arbete. Om alla hade ett ändamål på lika villkor i tillvaron kanske man inte skulle ha lika många bränder att släcka.
Klart, ska man tro vissa grupper inom miljöforskningen är det ändå snart Game Over.

Fiskdöd hemma på köksbänken.

Man blir arg av abstinens.

Efter det där hemska programmet om epigenetik har mina dammiga kunskaper om kost och allmän medicin vaknat till liv. Så, jag gör (ytterligare) ett försök att sluta med socker. Nötter ska vara ett bra substitut.
Appropå epigenitiken och nyttan av att äta granatäpplen -gör inte det! Visste ni att granatäpplen bara innehåller kärnor? Och vet ni hur man mår i kistan efter att ätit ett par deciliter kärnor? Inte bra.

Att sluta med socker är lätt.
Halva dagen.
Sen börjar suget men det dämpas ganska lätt med en kaffe.
På kvällen blir det värre. Men det går att stå emot.
Efter en timme kan inte ens sysselsättningen av att försöka lägga sex barn för natten medan deras pappa är ute och skruvar bil (lång historia om varför en icke bilintresserad blir oljig och en bilintresserad värmer välling) förmå en att sluta slå i skåpdörrarna i jakt på något sockerlikt att stoppa i sig.
Som tur var hade jag tänkt utsätta barnen för att inte få godis som lördagsgodis och köpt en påse nötter (om ni ursäktar uttrycket).
*lättad suck*

Innan sinnet stillats av att ha munnen full av Willys nötmix hann jag dock skälla ut min man. Så han är fortfarande ute och skruvar bil...



Såhär tråkig att umgås med blir man av
sockerabstinens. Tom en rostig gammal
motor är ett trevligare sällskap.

 På P1 idag gick ett program där man diskuterade hur fyra barn är en ny statuspryl. Men det är fyra välskötta barn samt karriär därtill, annars är de inget att ha. Det är beviset på att man är en övermänniska.
Jag känner mig inte direkt som en övermänniska och när man hittar dylika kort i sin kamera är det lätt att förstå varför:

Jag tänker inte ens försvara mig.
Hans syskon fick också välja
själv och sedan äta sin glass och jag
har slutat orka med bråket det blir
om man säger nej...

Att en ettåring klarar av att dra en Magnumglass bara sådär är väl inget att skryta med direkt. Snarare en orsak för ettåringens mamma att dagen efter ta bort socker ur dieten.
Programmet på P1 missade jag dock. Så det var det med det glamorösa 6-barnslivet. Det blir inte många stunder över till en själv. Det är tur det finns webradio.

Familjen Annorlunda

Igenkänningsfaktorn eller "roligt att se någon som har det värre än en själv". Varför de inte vill missa ett enda avsnitt av Familjen Annorlunda kan jag bara gissa men i kväll är det dags igen!

Själv hoppas jag på att kunna få sitta i köket och lyssna på Tendens på P1 som 20:03 idag sänder "Tema: Många barn, från stigma till status".

Tendens i P1

Kanske äpplet inte faller så långt ifrån trädet alla gånger ändå?

Anknytning hos npf-barn

Det pratas mycket om anknytning nuförtiden. Rätt anknytning är viktigt och ve den förälder som inte har en god sådan till sina barn. I både ViFöräldrar och Lars H Gustafssons bok "Växa -inte lyda" läser jag om anknytningstestet man kan utföra på en förälder och ett barn. Testet går ut på att barnet och föräldern sitter i ett rum, en ny person kan komma in och det är lite olika hur barnen reagerat. Det viktigaste inträffar dock då föräldern uppmanas gå ut ur rummet, vara utanför en stund och sedan gå in igen. Det är barnets reaktioner när föräldern åter träder in i rummet som framförallt bedöms.

Naturligtvis börjar jag genast att rannsaka både mig själv och bekanta. Hur beter sig barn när föräldern "kommer tillbaka"? Som när man hämtar på dagis till exempel? Hur beter sig barn, efter att man varit borta en hel lång dag och åter kommer tillbaka för att hämta dem till hemmets trygga zon? Jag kan se alla möjliga scenarion framför mig. De flesta barn kastar sig om halsen på den hämtande föräldern, greppar vederbörande i handen och vill visa något. Andra barn släpper halsen för att lägga sig på golvet och gråta av ren trötthet efter en lång och slitsam dag.
I Gustafssons bok läser jag om hur barn verkligen inte får bete sig när föräldern kommer tillbaka, medan ViFöräldrar hellre inriktar sig på att berätta hur barnen ska bete sig. Ingenstans hittar jag mina barns reaktion. Reaktionen följs av diagnos. God anknytning, mindre god anknytning, katastrofal anknytning... Jag undrar hur min anknytning ser ut? Ja, hur min egen ser ut vet jag numer efter att ha fyllt i en anknytningsenkät. Hur ser anknytningen ut hos barn som, när deras förälder kommer, snabbt tittar upp för att sedan få hela sitt ansikte översköljt av en besvikelse. Inte rädd, inte flyende, inte förvirrad, bara ren besvikelse följt av ett "Nej! Jag vill inte gå hem än! Jag ska...." varefter barnet fort ser sig om efter något att sysselsätta sig med alternativt plötsligt befinner sig djupt engagerad i en lek på andra sidan rummet.

Jag undrar så. Ingenstans i litteraturen jag läst idag kan jag hitta denna reaktion beskriven. Är jag helt ensam om att ha barn som blir så upptagna av att hinna och göra allt där de befinner sig att tanken på att lämna stället blir helt omöjlig? Som om detta vore sista stunden på dagis, den allra ytterst enda stund som finns kvar att leka med sina kompisar, trä ett halsband eller rita färdigt en teckning? Mamma får gärna stanna kvar och delta, men att följa med hem möts av de största protester.
Jag kan bara suckande se på när den ena föräldern efter den andra, genom tålmodighet, slutligen får sitt barn att plocka ihop och klä på sig, medan jag står kvar och ser mina barn glatt springa omkring och göra alla viktiga saker. Då och då slänger de en blick för axeln för att se om jag står kvar, men mer brådska än så har de aldrig. Undrar vad fröknarna och de andra föräldrarna tänker? Här står den vilsna mamman med barn som totalvägrar att gå hem. Hur måste de inte ha det hemma? Tänk vilket hemskt hem -barnen vill inte ens dit efter en lång dag på dagis.

Någonstans minns jag naturligtvis min egen barndom. Om hur min mamma kunde tjata en halv dag innan jag till slut gav efter och tog mig utanför huset. Väl ute var jag lika omöjlig att få in. Kanske är det där svaret ligger? Det är inte en ovilja eller ett faktiskt misstycke om att gå ut eller in som driver mitt beteende. Det är otryggheten att byta miljö. När jag är inne är inne välbekant och när jag är ute är det ute som gäller. Att gå genom dörren är som att gå genom porten till himlen, eller rymden -obehaglig tanke. Och detta trots att erfarenheten säger att jag kommer trivas i princip varhelst jag blir satt. Om det så är Kyrkans Barntimmar, Småbarnsgymnastiken eller ute på gården. Det är bara så jag fungerar.
I vuxen ålder har det naturligtvis lättat, man lär sig leva med känslan och kan gå förbi den när man behöver.

Nu tror och hoppas jag att de som bedömmer anknytning kan se förbi sådana saker och förmodligen tittar på en rad andra tecken i samspelet. Ändå kan jag inte låta bli att sända en liten tanke om hur vi ser på saker och tolkar dem. Vem vet vad som ligger bakom ett beteende? Är det förälderns fel eller är det bara så barnet är?

Frukost!

Såg ett program om epigenetik igår.

En närmare förklaring: Redan när jag gick min veterinärutbildning fick jag, som kuriosa (föreläsarna kastade in sådant ibland förmodligen för att studenterna inte skulle somna) veta att broccolo, morötter och brysselkål var bevisat cancerhämmade. Det var något ämne i dem som hindrade cancer.

Hur detta gick ihop med kaniners ofta kraftigt morotsinnehållande diet och deras relativt stora benägenhet att drabbas av just tumörer (som i sin elaka form kallas cancer -kräfta på latin) fick jag aldrig riktigt klarhet i.

Dock såg jag igår, ett program på Kunskapskanalen (japp! jag är nörd) om epigenetik och som slutkläm kom man fram till att granatäpplen, avocado och ...broccoli var bra för våra gener och bland annat hämmade cancer.

Broccolins fantastiska egenskaper kändes därmed rätt överbevisade så vad annat kan man välja till frukost efter att ha ätit resten av barnens chipspåse och sköljt ner den med en lika onyttig dryck dagen innan?

Amningsforskning

Forskning kring långtidsamning vill jag prata om idag.

Hur kommer det sig egentligen att vi ska helamma i fyra eller sex månader? Vem är det som har satt gränserna och bestämt sig för att rätt ska vara rätt?
Nu ändrar livsmedelsverket matintroduktionen till "någongång mellan fyra till sex månader" och byter smakportioner till "provapå". Men gränserna står fast, vid just den åldern är det dags att ta steget mot vuxenlivet och börja med annan föda. Att börja översätter de flesta till att även sluta. Statistiken visar hur alltfler inte bara introducerar maten nu utan även slutar med amningen. Och tja, varför inte? Varför skulle man inte sluta när det står att man ska börja?

Barn som helammas fyra månader löper mindre risk att drabbas av luftvägsåkommor, helamning under sex månader minskar risken för fetma osv. Det är vad vi läser i forskarrapporterna och det är vad livsmedelsverket baserar sina råd på. Uppenbarligen skyddar amning om den sker under barnets första fyra till sex levnadsmånader. Punkt.

De flesta människor, även om de inte skulle erkänna det alla gånger, gör ungefär vad deras omgivning gör. Så även forskare. Om alla andra forskare sätter gränsen på fyra eller sex månader så kommer även nästa forskare att göra det. Eftersom det tycks vara den gängse idén och dessutom kan då forskarens rapport jämföras med tidigare rapporter.

Men tänk om forskarna istället hade satt gränsen vid en vecka? Med vad vi vet idag skulle resultatet förmodligen bli att barn som ammas en vecka eventuellt drabbas något lite mindre av vissa saker än de som ammas kortare tid. Barnen som ammades en vecka, och där många också slutade ammas vid den åldern, skulle förmodligen drabbas ungefär lika mycket av diverse sjukdomar som de som ammade mindre än en vecka. Men skillnaden skulle förmodligen inte vara speciellt stor. Det skulle det se ut som amning knappt skyddar alls och vi kanske skulle ge råd att det inte spelar någon roll alls om man ammar eller inte.

Vad händer då om forskarna anammar delamningen och börjar använda en ettårsgräns, eller till och med en treårsgräns som standard i sina undersökningar? Vilka skulle skillnaderna bli mellan de barn som fortsatt delamma upp till minst tre års ålder jämfört med de som fick sluta kring sex månader? Spelar en långtidsamning ingen roll alls eller har den fördelar? De som långtidsammar är naturligtvis övertygade om att det är det bästa, liksom sexmånadersammorna hävdar att långtidsamning varken gör från eller till.
Det finns enstaka forskarrapporter som tar upp långtidsamning men de är få, alldeles för få. Så länge vi inte vet hur stor skillnaden mellan att sluta amma vid sex månader och fortsätta med delamning under en längre tid så behövs mer forskning. I ett modernt samhälle som vi lever i är det saker vi borde få veta. Vem vet, kanske delamning under de första 18 månaderna kan ge lika mycket som en helamning under de fyra första. Vilken hjälp skulle inte det ge en mamma som tvingas tillmata före fyra månaders ålder men ändå skulle klara att delamma 18 månader?
Det är varje förälders rätt att ha alla fakta på bordet för att kunna göra de val man vill kring sina barn.

Vilken väg ska man välja?
Det är inte lätt att hitta rätt bland alla råd.

Appropå antalet barn.

Appropå mitt inlägg om antalet barn, som jag fick en hel del reaktioner på. Framförallt mer seriösa reaktioner än jag hade väntat mig då inlägget mest var skrivet med glimten i ögat. Dessutom var det mer passande slutet snarare "Det perfekta antalet barn är; ETT, det sista" För med ett barn och erfarenheten från många blir bördan väldigt överkomlig.

Artikel om att ha många barn:
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article8429075.ab

Mitt inlägg om det perfekta antalet barn:
http://lagomtnormativt.blogspot.com/2011/01/det-perfekta-antalet-barn.html

Den tidigare statusprylen "det tredje barnet" har börjat ersättas
av en ny; "Det fjärde barnet" hävdar artikelförfattaren i länken ovan.
Kanske man ska ligga i så man inte hamnar efter då?

Glassbilen

Från ett-visst-bolag-med-en-välkänd-trudelutt kom en blå bil förbi vårat fönster idag. Jag brukar låtsas som om vi inte är hemma men denna gång hängde ett barn ut genom fönstret vrålandes "STANNA BILEN!!!" så taktiken misslyckades en smula.
Eftersom jag, vilket jag misstänker att jag inte är helt ensam om, gått på jingeln "fredagsmys" så var det bara att plocka fram etuiet i skinnimitation med alla plastkort i och gå ut. Eller snarare, genom en trång hall fösas ut av en hojtandes skock. Den stackars fjunförsedda föraren till bilen måste ha tyckt att det fullkomligt bara vällde ut barn genom dörren. Ett under att han inte bara satte sig bakom ratten och satte gasen i botten.
Naturligtvis såg det dyraste alternativet mest frestande ut och jag orkade inte tjafsa...

en liten varning dock för man måste ha frysbox för att få in kartongeländet i frysen. Jag försökte på alla håll och kanter i våra praktiskt hyllförsedda frysskåp till ingen nytta. Nåväl, någon gång måste man väl rensa ur frysen...
Med tanke på alla läten som formades under hela händelsen, från bilupptäckt till välja glass, så klassificerar jag det hela som en upplevelse och sätter det på nöjeskontot.


Glasslåda



Tvillingregistret

Har blivit kontaktad av Svenska Tvillingregistret inför en ny satsning med djupintervjuer till föräldrar till tvillingpar. Jag undrar bara vilka tvillingar de menar. Brevet är adresserat till "Till målsman för tvillingarna".

Tvilling 1 th och tvilling 2 tv i bild...

Jag får nog ta och höra med dem...

Födelsedag har jag också haft!

Även om jag var beräknad till julafton och tippad att komma till nyår så är inte något av de datumen min födelsedag eftersom jag var tidigare än så.

Det är lite knepigt att fylla år strax innan jul, speciellt när det gäller att fira. De flesta har så fullt upp i julstressen att de har svårt att komma ifrån. Så någon tårta eller bjudning brukar jag inte göra. Och om sanningen ska fram så är jag lite väl gammal för kalas. Istället får det bli en dag att känna sig lite speciell inombords och ha en orsak att gå och småle lite i mjugg.

Även om det inte blev något kafferep så känner jag mig rikligt firad i år och vill gärna ta tillfälle i akt att visa upp mina presenter.



Jag vet inte om mamsen inte gillade sin förra mobil, som jag haft ett tag nu, för hon tyckte tydligen jag skulle byta ut den nu. Till en ny, icke ärvd och troligen betydligt mer stöldbegärlig. Men fin...




Till en frusen fru passar en elektrisk värmefilt bra. Spädbarn, djur och värmekänsliga får man inte ha på filten men katten kan inte läsa.



....och så en liten gåva från Mig till Mig. :) Bara att få beställa den och bestämma hur den ska vara utformad är en present i sig. Nu har jag äntligen nyttjat presentkortet från Personlig almanacka som jag fick på UnderBaraBarn mässan i höstas.
(men jag hoppas ändå kunna vinna en till som jag kan ha på jobbet! :D )



Sist men inte minst en riktig överraskningspresent. En sån där som bara dimper ner och som man inte alls väntade sig få. Fem olika teer i otroilgt vackra små burkar! Tillsammans med en tesil i orange -en av mina favoritfärger just nu (och så passar det så bra in i mitt fina kök!). Från Telogott. Tack älskade J!!


Finast av allt är väl ändå presenter från ens barn. Inte för att man alltid tycker deras konstutövande är den mest talangfulla man sett, eller för att man uppskattar små handgjorda saker mer än fabriksgjorda utan för presenter mer gjorda av kärlek och med tillhörande gosekramar är svåra att hitta.



Två tomtar i cellofanplast.



Det perfekta antalet barn.

"Så, vill du ha fler barn, eller?" Frågan kommer från min man en kväll. Inte för att han vill ha fler, han är nöjd sedan länge, utan mer för att ha kontroll på läget gissar jag. Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara. Med sex barn vore jag girig om jag skulle gråta över att inte få fler, samtidigt... De är himlans söta när de är små! Gosiga och mjuka, skära, gnyende. Och att vänta på ett nytt liv, fundera vilken person som ska komma till en, drömma, vänta är också en charm.
Samtidigt är det inte som med potatisen, att den gamla är på väg ut när nypotatisen ska plockas ur jorden.
Vad är det optimala antalet barn egentligen?

Vissa dagar är svaret mycket enkelt, nämligen inga alls. Det är dagar då man helst inte vill kliva ur sängen och man bara önskar att barn kunde vara självförsörjande. Varför får man inte bara ställa fram ett paket köttbullar på golvet så de får förse sig själva? De uppskattar ju ändå inte när man dukar fram frukost utan skövlar allt som det vore en regnskog i Sydamerika. Varför anstränga sig i onödan?

  

Det finns studier som visar att bebisar kan vara självförsörjande
vad gäller föda. Bara man har sådant som är intressant nog i skåpen.
(tro inte allt du läser på nätet!)


Det är efter den tanken man försiktigt sneglar ut genom fönstret utifall någon socialsekreterare skulle stå därute och höra vad man tänker. Innan man rycker upp sig och gör det som förväntas av en.
Trots allt är det ändå berikande med barn. De sätter en extra dimension på livet och att föreställa sig livet utan dem när man väl blivit förälder är i det närmaste omöjligt.

Att ha ett syskon gör att man alltid har någon att leka med, någon att testa gränser på och någon man kan lära sig sociala regler tillsammans med. Två barn som leker överträffar vida en vuxen och ett barn. De kan gå in i leken på ett helt annat sätt än vad alla tjugo-, trettio, och fyrtiotaggare någonsin kan.
Att ha många syskon har också sina fördelar. Framförallt brukar jag tänka på tiden då de är vuxna själva. Tänk om man bara hade ett syskon då. Vem ska man ringa och prata ut om sin gamla hopplösa envisa mamma som vägrar göra som personalen säger om man råkar vara sur på det syskon man har? Då är det bra att ha ett, två eller till och med tre till!

Jag kan se på mina hur de har fördelar med att vara just många. Hur de hjälper varandra, de yngre lär sig av de äldre och de äldre lär sig medmänsklighet av att ta hand om de yngre ibland. De lär sig också samhörighet och samverkan. Är man många syskon kan man hitta på många roliga lekar också. Allt blir mer levande och mer spännande när fler deltar. Att leka skola till exempel blir tämligen verklighetstroget och att spela bandy blir också en rafflande utmaning.

Den andra aspekten, bråket, börjar nästan samma dag man kommer hem från BB med den nya bebisen. Första tiden kan bli en smekmånad med gulligull och rosa skimmer. Sen börjar bebin vara vaken om nätterna och det rara syskonet tar plötsligt en helomvändning och blir till Godzilla i miniformat. En hård leksaksbil passar bäst på lillebrors huvud, badrummet blir snabbt en simbassäng och att vänta ett halvår med smakportioner till den lille blir snart en utmaning när ett storesyskon hjälper till. Man undrar i sitt stilla sinna vem som bytte ut ens söta fina unge mot ett troll. När hände det liksom? Han fick ju babydockan och vagnen och vi har läst kilovis med böcker om hur bebisar växer i mammors mage och den fullständiga kärleken när de tittar ut. Vad var det vi missade?!

Med ett tredje barn utbryter världskrig för det vet alla; "Two is company and three is a crowd". Nu kan två gadda ihop sig mot en och en terrorisera två. De flesta föräldrar ger upp vid tre och känner att nu är måttet rågat. Man får vackert sopa upp utanför sin egen dörr men mer skräp vill man inte ha dit!
Några få tänker att två par nog lugnar ner det hela en smula och skaffar en fjärde. Och från en fjärde till fler gör knappast heller någon skillnad för med det alltmer tornande hushållsarbetet för händerna hinner man knappt märka att barnen slåss och går på.


Jag försökte få med både tvätt och tvättkorg tills jag
insåg att tvättkorgen är gömd under all tvätt.

Så vilket är det perfekta antalet barn då? Efter att ha provat på en på deltid, två, tre, fem och sex så har jag mina funderingar klara.
Det perfekta antalet barn är:



ETT!

-Det sista...

Strumpsamlingen!

Eftersom kameran inte ville vara med sist (visade sig vara jag som inte tryckt i kontakten till laddaren ordentligt -ja, ja alla dessa tekniska prylar nuförtiden!) så kommer bilden här istället:


Tadaa!!!

 Och jag kan närapå gå med på ÄlgEvas förslag om singelparty för strumpor utan maka! Här hemma har vi haft letarjakt på singelstrumpor. En lek som passar bra en tråkig dag under jullovet exempelvis. Man tager en halv mugg kaffe i djupa klunkar en halvtidig morgon, tar på sig sitt vackraste grin och peppar barnen allt man kan. "Kom igen då! Hur många strumpor kan ni hitta tror ni! Go, go, go!!! Se vem som vinner!!" och sen sätter man sig med lugnt mak vid datorn och sörplar i sig resten av kaffet i muggen.
Något pris har man såklart inte eftersom det då bara blir bråk om vem som vann.

Och om någon därute känner igen en strumpa eller två i burkarna är ni välkomna att hävda er ägorätt på dem. Ibland hittar jag nämligen strumpor som jag inte för mitt liv kan känna igen. Jag nänns dock inte att slänga dem.
Eller varför inte en singelmix med partnerbyte?

Mellandagsrean

Egentligen avskyr jag shopping. Inte leta små saker till min egen hobby och för att sedan använda. Men att ge sig ut och leta exempelvis kläder, inredning och dylikt kan ge mig rysningar. Dels på grund av trängseln och alla rea-skyltar som skriker ut sitt budskap och dels på grund av den köphysteri och tillika resursslöseri som allt mynnar ut i. Bilden av en värld som förstörs under produktionen av allt detta billiga skräp som folk ska släpa hem tornar upp för ens inre.

Men i år har jag gjort Det för första gången i mitt liv -fyndat på mellandagsrean. Och det av ren fåfänga av att inte längre kunna klä mina barn i urtvättade, hålförsedda nattkläder. Jag menar, vad man sover i spelar väl ändå ingen roll, egentligen.


Sovkläder i parti och minut från Ellos
-det ständiga rabattsystemet.






















Det, och så det eviga mysteriet med de försvunna strumporna. Hur många man än köper hem så saknas det alltid!

14 par strumpor. Får se hur lång tid innan det bara
finns 14 stycken omaka kvar då...

Lite lyxshopping från Polarn&Pyret också. Men har de rea kan det ändå vara värt det. Här går ju kläderna i arv i alla fall!


Mest strumpbyxor men även två par jeans till mamma. Får se hur många
år de håller. De förra köpte jag 2003 och använder fortfarande!




















Någon shoppingfantast är jag knappast ännu men barnen blev lite glada över att få några nya kläder. Och jag har provat på Mellandagsrean! Ska man ändå handla så var det ändå värt att göra det när det var extrapriser.

Det skulle ha varit en bild på min samling av omaka strumpor nere i tvättstugan men kameran vägrade samarbeta (den blev väl lika förskräckt som jag antar jag!)
ÅTTA glasslådor räknade jag det till. Allt sorterat efter strumpans färg (och ja, i en sexbarnsfamilj pratar vi naturligtvis glasslådor av tvålitersformatet). Säg, var kommer de alla ifrån?

Åres Choklad & Fjällgården i Åkersjön

Jag vet att jag har en enkel tävlingssida där man kan få bra tips och så (tänkte försöka göra det ännu mer överskådligt också).
Den här tävlingen tyckte jag bara var så rolig. För denna choklad upptäckte jag för 10 år sedan när jag arbetade som distriktare och ibland fick en resa upp till just ÅRE. På den tiden var sommarturismen där ännu inte utvecklad och byn låg nästan öde när solen gassade som bäst på himlen.
Då kunde man svänga in till vänster och gå in i en liten trästuga på sluttningen mot vattnet, med fjällen synliga i fjärran och köpa sig en chokladstrut med praliner och språka lite med de trevliga tjejerna i butiken innan man fortsatte sin färd.

Så denna bjuder jag på nu:

Nu lottar jag ut 2 st chokladstrutar av märket Åre choklad till någon som vill njuta av choklad eller varför inte ge bort till någon du tycker om.
Tävla hos Smulan. Hur länge tävlingen pågår framgår inte riktigt dock.

Jag tror jag skippar denna och istället tipsar om deras bästa strut hittills: Höstglöd!



Och så bjuder jag på bilder från ett semestertips:
Skoterhotellet i Åkersjön.

Se, njut och åk dit!

Ett rosa paket!

Jag har haft riktig tur på sistonde och vunnit ytterligare en bloggtävling! Den här är nog den jag tycker är mest ärofylld. Vinsten är från ÄlgEvas årliga tävling. En suveränt rolig och härlig blogg som tar livet på lagomt stort allvar. Och ett skönt avbrott från alla mode-, skönhets- och "perfekta liv"-bloggar! :D

Här är det -Priset!


Här är paketet ÄlgEva nästan kastade hit. :)




Vem passar bättre att packa upp ett rosa
paket än en rosa tjej?

















DET ROSA PAKETET!



Och i det.... *trumvirvel*




Ett till paket! (till det rosa barnets stora lycka)

Spänningen är olidlig...





Visst var det en riktigt fin överraskning?! KUL-skylten passar ju super
i vårat vardagsrum, lyktan är helt bedårande och servetterna... ja, ni som
känner mig närmare behöver jag inte säga mer till. :D
Där fick ni Kalasform.se för att jag inte vann några formar!
Jag vann servett-formar från ÄlgEva istället!!!



Det kom ett paket idag...

Såhär såg det ut:

Kan det månne vara resultatet av min bloggvinst hos MansonDust -ett presentkort från Bubblekids?

Djurens vän fick sig en behövlig tunika, som kan användas som klänning. Inte dumt att få något nytt ibland när man har en mamma som envisas med second hand.
Och så lite strumpor och underkläder när man ändå får frakten betald!

Pennfodralet fick vi med på köpet. :)

Gott betyg till Bubblekids för snabbt levererad vinst och beställning. Det var med reafart om man jämför andra jag har att jämföra med! Etablerade klädföretag som Ellos och Pop ligger hästlängder efter Bubblekids snabba respons på beställning.

Ingenting

Det är jag. Det är hon. Den där tjejen från skolan. Hon som alltid stack ut, den udda, den om inte var som alla vi andra. Hon som aldrig brydde sig om hur hon såg ut, som aldrig var med fast vi ropade efter henne. Den som gick där för sig själv med huvudet sänkt.
Hennes föräldrar slår henne nog, hon är lite dum, korkad, tror vi. Eller om hon är överintelligent, det slår över till slut på sådana människor. De blir galna av alla tankar. Fattar hon inte? Att vi vill ha henne med, att hon ska bry sig, vara som vi? Varför ändrar hon sig inte hur vi än ropar och skriker på henne?
Fan, ska man se ut sådär? Klippa håret och ta på sig några sjyssta kläder -hur svårt kan det vara?

Undrar vad det blev av henne. Kanske försvann hon i den grå massan. Kontorist, eller sekreterare. Snäv kjol, stora glasögon och stripigt hår.
Nä, jag tror hon blev typ VD på något företag, eller massmördare. Hon var lite creepy faktiskt.

Det är hon. Det är jag. Mamman till den där ungen i klassen. Längst bak sitter hon för sig själv på föräldramötet. Lyssnar utan att tala med oss andra. Med rak rygg går hon fram till klassföreståndaren och talar om allt vi vill säga men inte törs. Det vi tänkte ta upp i föräldrarådet. Med myndig röst kräver hon svar på det vi klagar. Varför gör hon inte som vi?

Vad det blev av henne? Det blev ingenting. Hon är fortfarande den hon är, utan påverkan från dig och mig. I världen där hon lever finns bara en som bestämmer och avgör, ingen annan. Vad du än gör, vad du än säger står hon kvar där hon var.
Vad är det för idé att ändra på andra när du kan ändra dig själv?

Om mobbing, utanförskap och npf.

Årets första klagomål

Första klagomålet får rikta sig mot något jag irriterat mig på länge. En petitess månne, något bara en tant skulle irritera sig på. Men nu är jag snart tant till åren komna och tar mig härmed rätten!

Mobiltelefonernas inbyggda ordlistor!

Nu, i min senaste mobil, som ändå är förhållandevis ny förväntade jag mig att ordlistorna skulle vara kraftigt utökade och genomarbetade. Det tycker jag ändå man kan förvänta sig med tanke på utvecklingen telefonerna har gjort på den tekniska sidan.
Att "jaktplan" självklart fanns med i en av de första mobilerna med automatisk ordlista fann jag lite putslustigt. Att sedan "blöja", "dagis" och "tvätt" inte fanns med kunde jag också hålla inom gränserna för nybörjarfel.
Såhär 7 år senare skriver jag "mig" och får "MIF" som förslag. Är "mig" så ålderdomligt att man hellre förväntas skriva om en idrottsförening?! "Raring" blir "racing", "blöja" blir "vilja" och ett ord som "skrivning" och "aktiemarknad" finns med men inte "bakning".

Att lista ut vilken typ av människor som formulerar dessa listor är inte särskilt svårt.

Det var allt från gnällkärringen såhär första dagen på året. Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig...