Vem är du?

Pojkar är pojkar och flickor är flickor och allt däremellan om det så är könstillhörighet, sexuell läggning eller bara på låtsas känns hotande. Vi lever i en tid där allt är möjligt men där det som faller utanför ramarna fortfarande skrämmer. En transa på scen är måhända något att skratta åt i sitt tänjande på gränser. Nära men ändå avstånd nog för att inte vara nära. En man i kvinnlig skepnad figurerande på arbetsplatsen är en helt annan sak. Icke förtroendeingivande, udda, avvikande, något att prata bakom ryggen på för att få makt nog att inte känna sig hotad. Kom inte för nära!

Måste vara en svår barndom som ligger bakom. Ingen normal människa kan på allvar vilja ändra sin kropp så fundamentalt. Tänk att det finns folk som opererar sig. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.

                                                                                            

Vad händer när man suddar ut gränsen mellan könen? En pojke med långt hår, en flicka i oljigt blåställ är acceptabelt. När en kvinna har ölmage och gärna deltar i slagsmål och en man i sitt blommiga förkläde med glädje kör händerna i bulldegen då? Är det uttryck för intresse, personlighet eller något annat? Hur vet man ens vilket kön man tillhör?

Jag tänker tillbaka och undrar när jag förstod vem jag är. Tittar på gamla kort, bilder av mig själv i 70-talskläder. Vida byxor, blommig knytmössa på suddiga fotografier. Från tiden då allt var så enkelt. I en sandlåda på gården mellan radhusen.

80-talet tar vid och kläderna byts till en pastellfärgad klänning, pumps och en yvig kalufs fruktlöst nertvingad av breda hårspännen. Jag ville själv ha den där klänningen, valde ut den i katalogen, fick den färg jag ville. Och ändå ser den så fel ut på fotografiet.

Barnet som aldrig passade in någonstans, som alltid gick omkring med något slags självklart utanförskap. När andra pratade om framtid, familj och antal barn fanns inget att säga. Man kan ändå inte veta hur framtiden blir.

Går man vissa utbildningar hamnar man i ett sällskap där kvinnor tillåts se ut hur de vill. Ingen ifrågasätter att du inte sminkar dig, aldrig bär kjol eller inte bryr dig hur ditt hår ser ut. Det är när man kommer utanför kretsen man känner formpressarna börja jobba. ”Jo, man borde ha ordnat håret, kanske matchat tröjan med byxorna. Jackan är visserligen bekväm, men snygg är synd att säga.” Andra kvinnor bär högklackat lika självklart som en talgoxe skalar sina frön.

Jag beslutar mig för att kläder är inte mitt intresse. Därför går jag heller inte i affärer och letar eller försöker pussla ihop en passande outfit på morgonen framför spegeln. Kaffe blir min morgongrej. Spegel tror jag inte ens finns i hallen där jag bor.

En strävan att forma sitt eget jag. Att bestämma sig för vad man gillar och inte gillar, vad man vill stå för. Sticka ut eller bara vara sig själv, båda kan ha svart hår och spikar i kinderna. Att falla till föga för det man känner förväntas av en eller stå där, blottad och sårbar, även om det riskerar innebära ett utanförskap. Vad säger jag om mig själv till den jag möter, vilka intressen och åsikter vågar jag delge.

Att följa strömmen som resolut brusar inom en är att tordas ge en bit av sig själv utan att veta om man någonsin får den tillbaka. Och ändå, när man skänker bort sitt kött och blod frodas grunden man står på, slår rot och växer sig stark.

På stadens gator fladdrar handväskorna i takt med stilettklackarna, ett högrest bröst visar sin makt medan axlarna mittemot slokar i höstvinden, böjda av pressarna formade av allas blickar, tankar, grupptillhörighet och satta mönster hur en kvinna ska vara. Omärkbart finns de där och påverkar vartenda steg du tar, varje tanke längs din väg, orden som driver över din tunga.

Att vara sig själv är att vara någon annan än den man först trodde man var. Att hitta styrkan att fortsätta vandra den vägen är oundvikligt för att inte bli någon annan och stelna i den form som i början var en given.

Med yttre attribut som smink ena dagen och kostym den andra provar jag min tillhörighet bland könens världsdelar. Ingenstans är den att finna. På intet ställe är min hemort. Ett ingenting formas så sakteliga till könslösheten som slutdestination där jag landar.

Att inte tillhöra ett kön är att få ett hav av möjligheter istället för en fast idealbild.

Att vara ärlig mot sig själv är som med julen. Allt blir roligare om man gör det man vill och känner för istället för att ge efter för de krav som finns. Så med den övergången blir det tävling igen. Den här gången kan du vinna läppbalsamet "Christmas pudding" från Bluebox.

Svara på följande fråga: Vad är jul för dig? Svara i kommentaren och se till att det finns ett sätt för mig att kontakta dig. Slutdatum 13:e december.
(bilden är från Bluebox hemsida)