En tants bekännelser

För varje ny generation som växer upp får den äldre något att förfasa sig över. Länge trodde jag nog att jag skulle hålla mig beskonad från detta, eftersom jag ju är en sådan vidsynt och i vissa lägen även rebellisk person. Hur ska man kunna förfära någon som redan gjort allt?
Ända tills mitt bonusbarn blev 17 år fyllda levde jag i min villfarelse. Men nu har jag fått tvingas till korset. Hon har anammat en hobby som jag tar så mycket avstånd ifrån att det kryper i mig varje gång jag vet att hon utövar den. Helst skulle jag vilja springa dit och rädda henne från träskets djup, dra upp henne ur sörjan och prata vett med henne.
Ända tills en dag då jag öppnar ögonen och inser att det är inte bara hon! Hela den yngre generationen under mig håller på med detta. Och de talar om det helt öppet, erkänner sitt beroende som om de vore stolta över det. Dag efter dag, vecka efter vecka.
Plötsligt känner jag mig väldigt gammal och väldigt efter. Naiv. Hur kunde jag missa detta?

Det är naturligtvis Shoppingen jag pratar om, driften att göra sig själv till en shopoholic och gärna en lycklig sådan (läs en som ofta utövar sin hobby).

Så nu har jag kravlat in i min håla igen, dragit en luddig gammal filt över huvudet och återigen fått omvärdera hela min värld. Min bonusdotter är fast i konsumtionens klor och stolt över det. Alla presentkort och slantar jag ger henne i tanken att det ska lätta hennes ekonomi en smula och göra henne gott i form av något riktigt nyttigt är i min värld som pärlor för svinen.

Men i hennes värld är det Hobbyn, Nöjet och livet! Bara att acceptera...