Nyårsfirande

Nyår, nyår, nyår...
Jag har funderat och klurat på vad vi ska göra på nyår. Något gott ska man ju åtminstonde äta, något lyxigt liksom. Som ens vänner och bekanta kan höja på ögonbrynen åt när man berättar. Och så gärna lite glam och stoj med glitter, smällare och skratt.
Skratt är det lätt att hålla sig för när man, efter en relativt sömnlös natt, vaknar till ljudet av ilskna skrik och höjda röster. Jag orkade inte ens bry mig vad de kivades om den här gången utan började mota olle i grind direkt på morgonen istället. Frukost, påklädning och så på med dammsugaren för då hör man inte kivet lika mycket och barnen har en tendens att hålla sig undan när det blir städdags. Tänk om de visste vilket bra liv de lever som får sina kläder tvättade och maten lagad -varenda dag!

Pedagogisk har jag också försökt vara kring det här med nyår. Snällt frågat vad barnen vill ha till nyårsmiddag bara för att få ett halvhjärtat "Öhhh... vet inte." till svar medan de fortsätter att hålla blicken fixerad mot TV:n.

Till slut orkade jag faktiskt inte längre! Jag må försöka förflytta berg när det gäller mina barn men någonstans är det nog. Hemmet ser ut som en sophög (tänk om den kunde se ut som en återvinningsstation iaf, med skräpet sorterat!), någon nyårsmiddag finns inte planerat på världskartan och jag har bara mest lust att göra en tidig kväll. Dessutom börjar jag känna av förkylningen min syster tog hit när hon tillbringade julen snörvlandes i soffan.

Samtidigt börjar alla fotografier och hurtiga statusuppdateringar hagla in över facebook och mailen och jag känner bara hur jag helst skulle konvertera till Islam och skippa nyår helt.

Så det är mitt försvarstal. Jag gjorde ingen champagnemousse med hallonsås, ingen inbakad oxfilé med pepparrotssmör, inte ens en plåt kakor! Jag gjorde vad varje vettig människa skulle ha gjort i mina skor och som jag förmodligen kommer titta tillbaka på och skämmas för framöver:

Jag tog bilen och åkte till den stora snälla clownen i stan. Egentligen känner jag bara ren vämjelse bara jag skymtar det där M:et vid avfarten men idag lyste den som synagogan vid Chanukka.



McDonalds! Om barnen får bestämma.



"FEM?! Sa du FEM?!" undrar den närmast minderåriga slavarbetaren vid disken och tittar misstroget på mig, men jag står på mig. Fem Happy Meal är vad jag behöver just nu!

"Ååååkeej!", svarar han och julaftons snutt med Lady & Lufsens "ja, ja, hundar prata mat" flimrar förbi inför mitt inre. Undras vad han säger nästa år när jag ska ha sex stycken tänker jag stilla.

Så, så mycket mer behöver väl inte sägas? Jag går härmed med i facebook-gruppen "inte ens på nyårsafton behöver man vara perfekt" och kan bara tillstå alla som kallar McDonalds för skräpmat. För större hög förpackningar efter en så tom måltid är nog svår att frambringa.

Nu vet jag varför de kallar det för skräpmat.
Två kassar förpackningar fick vi bära ut sen.

 Skämsfaktor nummer två. Men jag orkade inte ens med tanken att försöka få i en gastandes snart 1åring något nyttigt när alla hans syskon vältrar sig i onyttigheter och roliga förpackningar. Till mitt försvar vill jag bara säga att hans pommes inte är saltade!



"Klart grabben ska ha!"

Så medan mina vänner samlar vuxenpoäng med vällagade middagar och hemmagjord barnmat så samlar jag tantpoäng genom att göra allt för att slippa undan.

Och det blir nog en tidig kväll i kväll, i alla fall för mig!