Om Relaktation -min historia

Relaktation var för mig ett udda fenomen, som bestod av fantasifulla historier om adoptivmammor, som lyckats få till helamning utan att själva ha fött barn nyligen och för mig lät det mer som enstaka sensationshistorier än något trovärdigt med faktiskt grund.

1996 förlorade jag en av mina avelshonor i min marsvinsuppfödning. Orsaken var ett stort livmoderframfall och hon lämnade efter sig en ensam och mycket chockad liten bebis. Jag och min dåvarande pojkvän började handmata ungen, som med tiden repade sig. Men några riktiga marsvinsföräldrar var vi ju inte så ungen fick en gammal avelshona att bo med.
Döm om vår förvåning när vi plötsligt noterade hur ungen diade den gamla honan, som sedan länge var tagen ur avel. Och än mer förvånad blev jag när jag kunde se att hon faktiskt hade någon slags vätska i juvret.

2002 fick jag mina första barn. Ett par sugsvaga tvillingtjejer där starten blev allt annat än lättsam. Efter två månaders pumpande och halvhjärtade amningsförsök beslöt jag att lägga ner försök till helamning. Det var ändå ingen idé och jag tyckes aldrig komma upp i produktion hur jag än kämpade. Vi ammade kanske en gång per dag och det var allt.

Tills den där dagen kom då jag satt på en madrass på golvet med en bebis på var sida och bara inte orkade resa mig för att göra flaskor med ersättning. Den där dagen då benen inte vill lyda och sinnet är så trött som det kan bli. Den dagen då jag kände att de får nöja sig med bröstet en stund till. Jag menar, kan man trösta barn med en tom napp borde väl ett tomt bröst gå lika bra.
För andra gången i mitt liv fick jag förundras över denna bröstens vävnads kapacitet. Ända fram till lunchtid nöjde de sig med mina tomma bröst innan krisen blev sådan att flaskan blev enda utvägen.
Att testa saker och ting till deras yttersta gränser tror jag är medfött i min personlighet. Så nästa dag gjorde jag om experimentet och denna gång fungerade det ända fram till eftermiddagen och på tredje dagen fick jag en andra tredagarsdepp med stinna bröst. Precis som den där dagen på BB då sjukhusets gröttalrik fuktades med salta tårar.
Nu dröjde det ytterligare några veckor innan jag vågade släppa helt på min misstro till mina bröst för att helamma dygnet runt och flickorna fick klara sig på pulver och vatten nattetid ytterligare ett tag. Men med tiden gick det också och de helammades sedan till 7 månaders ålder och delammades tills de var 13 månader då jag, mot min vilja, tvingades sluta pga en lunginflammation och ny graviditet. Min kropp orkade inte att även amma tvillingar.

När så deras lillasyster föddes gjorde jag enstaka försök att återuppta amningen med hennes storasystrar. Viljan hos både barnen och mig fanns men mina kunskaper var det skralare med så någon tandemamning fick vi aldrig till.

"Syskonamning" bild från Sagogrynet

Med ökade kunskaper i ämnet och även fler erfarenheter har jag kunnat läka mina sår genom att inse att jag gjorde mitt allra bästa och en skuld om utebliven amning får bäras kollektivt. För när kunskaperna och erfarenheten från mammor omkring en inte finns blir uppdraget nästintill omöjligt. Såledeles kunde min amning av de två nästkommande barnen inte heller repareras utan jag tvingades sluta redan vid 9 månaders ålder. Vi visste inte hur vi skulle bete oss någon av oss. Barnen förstod inte hur man skulle ta tag och jag visste inte hur jag skulle kunna visa dem.
Det är en hemsk känsla att sitta med blottade bröst och en bebis som värjer sig ifrån dem. Mer ratad som mamma än så tror jag inte man kan känna sig.

Det är därför min förhoppning att detta ämne, hur man lagar en saboterad amning, kan spridas. För att ge mammor och barn en chans att laga sår och reparera tillit. Tillit till sin egen kropp, sin förmåga att vara mamma och barnets känsla av total närhet. För dem som behöver det och vill ha det i sin samvaro med sitt barn.
Och för alla flaskmammors skull ska jag även poängtera det viktiga i att sprida kunskap om hur man når närhet och anknytning med flaskmatning. Om hur viktigt det är att flaskmatade bebisar får samma självklara och totala närhet som de ammade bebisarna får. Men det är ett annat ämne för ett annat inlägg!

Vad vet du om för lite mjölk?

Att ha för lite mjölk när man ammar är ett förbisett problem eftersom det inte pratas om speciellt mycket. Inte heller ligger det i framkant för forskningen (och ska man vara elak här så är det kanske inte så underligt eftersom det väl vore förödande för modersmjölksersättningens industrier om man kom på lösningen med mammor som inte kan helamma).
Under min kurs i amning i höst fick jag skriva ett mindre arbete och valde då ämnet "relaktation". Det betyder att återuppta sin amning efter att man har avslutat den. Ett mycket givande arbete att göra! Intressant dock, var att inte heller där beskrevs något vidare om de mammor som inte lyckades återuppta amningen. Det konstaterade att de flesta (50-80%) kunde återuppta en amning. En del hade slutat helt och fullt sedan länge medan andra låg på en mycket låg mjölkproduktion. Ändock, de lyckades öka sin mjölkproduktion betydligt.
I nästan alla studier fanns dock några som inte kunde nå helamning. Det hade varit intressant att höra något om dem och det hade varit ett ypperligt tillfälle att undersöka just otillräcklig mjölkbildning. 

Ett symtom på vissa sjukdomar gällande kosidan är "nedsatt mjölkproduktion".
Så inom lantbruket är man fullt medveten om problemet. Men då handlar det om pengar förståss.
Pengar är viktigare än kvinnor. Därför har Amningshjälpen i år sökt pengar från Ungdomsstyrelsen
för att jobba mot det förtryck som råder gällande forskning på kvinliga sjukdomstillstånd

Relaktation är annars en händelse som borde kunna kasta lite ljus över fenomenet "otillräcklig mjölkbildning" eller "insufficient milk production" som var termen jag använde vid en sökning på http://www.pubmed.com/ Sökningen gav 18 artiklar, varav en hel del inte hade med saken att göra alls (vissa av dem studier på djur).
Flera artiklar nämner det faktum att många kvinnor ger upp sin amning då de upplever otillräcklig mjölkbildning. En del av dessa, vet vi från rådgivningen, borde kunna förklaras med att barnen inte ammas tillräckligt ofta. Vi vet att det finns fall där det finns skäl att misstänka att barnet vill amma oftare än vad mamman tror att barnet vill då barnet inte är nöjd mellan amningarna och mamman själv uppger att hon inte försökt amma barnet som tröst och se om det kan vara orsaken. 

En artikel tar upp tre fall av PCOS (polycystiskt ovariesyndrom). Ett tillstånd som ger hormonförändringar och där man misstänkte att det var just PCOS som orsakade en liten mjölkmängde hos dessa tre kvinnor.
En annan artikel ser ut att vara en randomiserad studie. Två grupper kvinnor har slumpvis valts ut till en försöksgrupp och en kontrollgrupp och man konstaterar att tillväxthormon kan öka mjölkbildningen. Barnen i studien ammas bara delvis och kvinnorna pumpar i huvudsak.

Bröstförminskande kirurgi och p-piller tas också upp. Dessa två orsaker får ändå ses som allmänt vedertagna i att kunna orsaka otillräcklig mjölkmängd. Bröstplastiken då den helt enkelt ibland skär mjölkgångar rakt av så mjölken inte kommer ut och ibland genom att man tar bort mjölkbildande vävnad, eller förstör den.
P-piller vet man också orsakar minskad mjölkproduktion varför man inte skriver ut det till ammande kvinnor längre. Däremot brukar minipiller gå bra att använda.

Jag börjar få slut på bilder för jag hittar inte min laddare till digitalkameran
och min mobil har inlett strejk på fotofronten.
Så ni får hålla tillgodo med en något grynig bild. Förlåt!

Under min kurs läser jag massor och åter massor om amning och bröstmjölk. Det är mycket som spelar in i hur mycket barnet får i sig.

Ger man exempelvis ersättning kan barnet vänja sig vid en större mängd mat än vad brösten producerar. Därmed hamnar man i en uppförsbacke som kan kännas både svår och tung innan man har kommit ikapp.

Om mamman äter vanilj så landar den smaken även i bröstmjölken och gör så att barnet ammar mer mjölk. Effekten avtar med tiden men jag lurar lite på att försöka här hemma. Rekommendera mammor med lite mjölk att baka vaniljbullar kanske?

Nej, bakning är nog inte det bästa rådet. Eftersom stress också spelar in och bakning kan stressa en oerhört. Stress gör så att hormonet oxytocin hämmas och finns inget oxytocin har barnet svårt att få ut mjölken ur bröstet. Oxytocin gör nämligen så små, små muskelceller pressar mjölken mot bröstvårtan. Och i det sammanhanget tänker jag att ibland kanske man inte ens är medveten om sin stress. För skulle alla vara det skulle inte människor bli utbrända. Kanske man kan hamna i ett tillstånd där man är stressad och pumpar ut en massa dopamin utan att varken vara medveten om det eller kapabel att ta sig ur det? "Att erkänna sin situation är första steget" säger min kompis psykologstudenten och det ligger nog något i det. Men hur vet man vad det är man ska erkänna? Och hur gör man om bebisens skrik lägger ytterligare stress i situationen?

Jag tror. Att det här med att tro på att amningen ska fungera är ett knep som fungerar just för att det skär av stressen och gynnar oxytocinet. I artiklarna om relaktation beskrev en del att det var viktigt att ha tilltro till att det skulle fungera.
"Amningssjälvförtroende" pratar min kompis tvåbarnsmamman om och det är ett begrepp jag skulle vilja föra ut på nationell nivå!

Andra orsaker till en minskad mjölkproduktion är att dricka för mycket vatten, extrem svält och hypoplasi. Hypoplasi är ett tillstånd som betyder att vävnaden man pratar om finns i för liten mängd. Så hypoplasi i brösten innebär att de mjölkbildande cellerna finns i för liten mängd och då bildas följdaktligen för lite mjölk. Detta är dock ett extremt ovanligt tillstånd.

Jag söker också på Wikipedia  på "prolactin". Prolactin svarar för mjölkbildningen.
I texten kan man läsa att överproduktion är vanligare än underproduktion. På "emedicine" läser jag om genetiska fall av underproduktion av prolaktin och hur det främsta symtomet kan ha att göra med mjölkbildningen. Dock är det ovanligare än ovanligt så det hamnar väl under hypoplasin gissar jag. Andra orsaker till en underproduktion är sådana att man förmodligen skulle söka för andra jobbiga symtom innan man ens tänkte på amningen.

Det jag egentligen ville säga var att jag skulle verkligen se fram emot en studie, som riktade sig till dessa kvinnor som känner att de har en otillräcklig mjölkbildning. Och så utesluta dem som ammar för sällan eller har en felaktig amningsteknik (vilket kan leda till en sämre utdrivning av mjölken och då får ju inte bebisen i sig vad den behöver).
Och efter det ta blodprov för att mäta hormonnivåer som prolaktin, dopamin osv.
Det var allt för idag! Nästa gång borde jag nog skriva mer om relaktationen. Jag ska bara hämta de sista artiklarna först så min sammanställning blir lite mer komplett. Tillsvidare bjuder jag på en abstract från en fallstudie om hypoplasi i bröstvävnaden  (läs sista meningen! "Amning är inte bara mat"   ):

Breastfeed Rev. 2005 Jul;13(2):13-6.

Breast hypoplasia and breastfeeding: a case history.

Thorley V.

Abstract

Hypoplasia, or glandular insufficiency, of the breasts is an infrequent cause of breastfeeding failure or infant failure to thrive. Early evaluation of the breasts of early identification of infant indicators can enable mothers to breastfeed while providing appropriate supplementation to facilitate satisfactory hydration and growth. A case report is presented of a highly motivated mother with minimal breast tissue who was able to soothe four of her infants at her breasts, supplying some breastmilk, while providing the bulk of their nutritional requirements by other means. At the time of writing she is tandem breastfeeding as well as providing artificial milk by bottle.

Dagens bloggtips...

Kommer dels från en insikt från en trebarnsmamma, veterinär och småbarnsförälder:
http://hurskaviorka.blogg.se/2011/december/klart-vi-orkar.html

Om vad som egentligen är viktigt här i livet och att se saker i perspektiv.

Och dels från bloggen "Amma vidare", om den fortsatta amningen efter livsmedelsverkets rekommendationer. De vill ha hjälp med berättelser ur vården för att göra en djupdykning i hur amning av äldre barn bemöts i vården. Hjälp dem med din historia!
http://ammavidare.blogspot.com/2011/12/moten-med-varden.html

Det var allt för idag! Snön ligger vit på taken och datorn är som vanligt vaken. Hoppas ni alla får en GOD JUL och allt det där!

Nu är det krig som gäller!

Frågan om var mänsklighetens ondska har sin grogrund har länge upptagit min filosofiska hörna. Hur kommer det sig att krig finns, att det finns system som innebär att vissa människor har rätt att diktera livsvillkor för andra och att vi sprider mer negativa uttalanden är positiva?

Min man tycker om att se på krigsfilmer och det totalt övergår mitt förstånd hur någon frivilligt vill titta på hur man deltar i något som har som förutsättning att så många som möljligt ska dö, även om det är på låtsas just i filmen. Och varför krigar folk överhuvudtaget? Min man förstår inte frågan för han tycker krig är självklart. Ibland är krig nödvändigt. Jag vill ändå veta varför.

Nu rapporterar de om Lundsberg och deras straffmetoder. En vågad före detta elev uttalar sig och påtalar samtidigt det olyckliga i hur de som ska leda landet i framtiden där lär sig trycka ner dem som står under dem. Det tycker inte journalisterna är värt att rapportera om, de rapporterar bara om hur mobbingen är satt i system, inte vad den innebär i förlängningen. Om hur dessa människor blir mobbade och sedan lär sig att själva mobba som en självklar del i en samhällsstruktur där de, som chefer, ska leda andra människor. Hur fungerar det egentligen? Om de som styr ett land egentligen ser ner på dem de ska styra över?

För mig är all typ av makt densamma. Krig, mobbing, osympatiskt ledarskap. Men var kommer det ifrån och hur blir vi av med det?

Krig har funnits länge. Och när jag tänker efter inser jag ju att krig funnits väldigt länge, redan spartanerna hade fullt utvecklade krigssystem. När jag tänker på spartanerna så kommer jag att tänka på Grekerna samt hur människan förmodligen har krigat långt innan Sparta uppkom. Och i flera världsdelar har man krigat så det verkar vara något fundamentalt hos människan.
Jag kanske skulle nämna det. Grekerna var de som myntade ordet "Demokrati". Ja, inte i den stavningen utan i en mer grekiskklingande såklart. De beskrev demokrati och att det var en förutsättning för samhällets väl och ve. Nu tog inte grekerna med alla i sin demokrati eftersom kvinnor och slavar inte hade rösträtt men man kan se det som en start. Samtidigt tänker jag att krig och maktutövande fanns redan då demokrati uppstod så på något sätt kanske krig och makt är en mer naturlig del av mänskligheten än demokratin.
Kanske tänker jag helt fel. Kanske borde jag vända på mitt resonemang och tänka att grunden för människan är maktutövande, positionering och i ytterkanten krig. Och att godhet, demokrati och sympati och empati till sina medmänniskor är något vi behöver kämpa för. Kanske borde jag helt enkelt fundera över vad det är som gör att vissa människor faktiskt är goda, sympatiska och omhändertagande och inte sätter sig själva i främsta rummet på bekostnad av andra?

Katter slåss. Och de lever för sig själva.
Människan slåss. Och lever i stora grupper bredvid varandra.
Jag undrar vem som är klokast?

Utifall någon missade (om bröstmjölksersättning)

Så finns en poster att sprida för den som vill veta skillnaden mellan bröstmjölk och bröstmjölksersättning.
Till postern

När brist råder på flytande kost får man ta till fast kost...
!Tro inte på allt du läser på nätet

Plantan

Vissa dagar bara avskyr jag mig själv. Vill inte kliva upp, inte se mig själv i spegeln, inte möta en enda människa för att bekräfta vad jag redan vet.

Jag är en människa borde vara bättre. Som om jag vore ett enda stort fusk som varje dag kommer undan. Undgår att bli upptäckt och utstå förnedringen, när alla inser hur värdelös jag egentligen är. 

Ibland känner jag mig så. Utanför världen, borta, icke existerande. Som om alla bara springer runt, runt och gör en massa livsviktiga saker. Mitt i alltihop sitter jag på golvet och försöker förstå, samtidigt som jag helst av allt skulle vilja kliva av. Få vara ifred.

Att få vara ifred är ett finare ord för att vara ensam. Många människor i världen är ensamma och blir inte sedda. De lämnas för att inte störas, ses inte för att annat runtomkring är färggladare och lättare att se. Fast de som är ensamma ser alla andra människor i sin omgivning, tar hand om, månar om, sprider snällhet. Ibland undrar jag hur ofta de ensamma ser världen. Tittar de någonsin upp från sin gråa, ensamma vardag och ser det färglada omkring dem? Ser, hänförs och njuter? De kanske gör det men mest gör de saker för andra. Det är bara att de gör det så självklart att ingen ser vad de gör.

De som inte ser brukar springa. Springa så fort att de inte ser vad som händer omkring dem. Jag undrar vad det är de springer till och än mer vad det är de springer ifrån. Är det ifrån all ångest som jagar dem från mörkrets tunnlar, ifrån vänner och krav på allt de ska göra eller ifrån själva livet som snart är dem ikapp. Eller är det dem själva de springer ifrån?

Kanske de springer till jakten att nå något de inte har. Springer allt fortare för att hinna fram dit någonstans där jakten tar slut. Till ljuset i tunneln, till ängen på andra sidan. Till friheten och utopin, den som inte finns.

Den som jagar den som springer är en person i röd rock med piska i hand. Piskan i handen blir en penna dit hon pekar för att få alla att förstå. Att springa för att nå och skynda för att hinna är det enda rätta säger människan i röda rocken. Springer du inte står hjulen still och vem ska då sköta ekonomin varpå allt detta vilar? Spring för friheten, spring för tillvaron, spring bara spring för då mår jag bra, säger människan i röda rocken.

Jag känner vinddraget där jag står mitt i orkanens öga. Likt en liten planta mitt på stormens hav. För det är så liten, ynglig och värdelös jag känner mig när jag inget kan och inget förstår hur saker och ting ska vara och bäst ska skötas, de där dagarna jag vill vara ensam.

Det är då jag önskar mig en trädgårdsmästare med halmhatt på huvudet och kratta i hand. En som kan odla och så och få mig att växa och få mig att nå.

Tänk att ha en sådan vid sin sida som tryggt kan stå med två fötter i myllan och visa hur man sätter upp staket mot faror som hotar. En som försiktigt kan gödsla, låta solen skina och regnet göra sitt. Utan att skynda och utan att kräva, bara tålmodigt vänta på dagen då plantan skjuter skott och får blad. Börjar växa.

En dag ska jag själv ta krattan i hand och få allt att gro och frodas. För med en trädgårdsmästare vid sin sida är man aldrig ensam mer. Då kan allt börja gro och börja växa och leva.

Ditt barn har ADHD

Lisa har just vaknat. Hon går över det kalla sovrumsgolvet mot vardagsrummet. Hon ska till köket för att äta frukost. Lisa kommer för sent till skolan ganska ofta och idag tänker hon ändra på det. Hon ser hur det lyser från ingången till köket och hör röster från sina syskon där. Åh, titta! Kattungen, vad söt den är! Lisa klappar den försiktigt i sin famn. Goa, missen! Lisa sätter sig framför TV:n med kattungen och slår på barnkanalen.

Sven går över riset i skogen. Han är på jakt. Med vapen i hand hoppas han hitta något familjen kan förtära för att inte svälta ihjäl. Han rör sig smidigt över stock och sten och knappt ett ljud hörs när han rör sig över marken. Med vidöppna sinnen sorterar han vindens sus, fåglars flaxande och sina egna steg från ljud han vill höra, steg från ett fyrfota djur. Hela hans väsen är i ett med naturen när han, utan att tänka, utan logiska resonemang eller funderingar över jakttekniker, får iväg sitt spjut och träffar hjorten. Vintern är räddad! De kommer inte behöva svälta på rötter och bär.
Sven är duktig på det han gör, att monotont gå i kupad terräng, timme efter timme, för att på en hundradels sekund kunna reagera blixtsnabbt på små, små signaler som en brusten kvist, en susning i luften. Han reagerar utan att tänka och när han jagat klart behöver han inte göra mer den dagen.

Karl har alltid varit en äventyrare, den som aldrig lyssnat på andra, alltid gjort det han tror på. Idag är det med upprymda och lätta steg han vandrar mot båten. Inte ens den välpackade väskan han bär känns tung. Det är nu det ska ske, allt han drömt om, allt han jobbat för. Idag ska han få lämna vardagen hemma i byn och få utföra underverk för sig själv och de som anmält sig. Han har själv ordnat en båt, tagit kontakter med folk, hittat unga män som kan jobba. Det är få som kan säga nej till Karl när han, på sitt inspirerande, glada och entusiastiska sätt berättar om sitt projekt. Det är Karl som får drömmar att bli sanna. Det är Karl som får människor att våga ta första steget.
Hemma i byn tycker de Karl är jobbig med alla sina påhitt och galenskaper. Idag muttrar de flesta om hur han kommer misslyckas och ångra sig. De vill inte ändra sig, de vill vara som de alltid varit. Så de stannar kvar medan Karl går sin egen väg.

"LIIISAAAA!!!!"

"Har du fastnat framför TV:n nu igen?!" "Gå och ät frukost och gör dig i ordning nu!!"
Kattungen rusar ur famnen och Lisa tittar förvånat upp. Frukost, mamma, vad händer? Jo, men hon kan väl tänka sig att gå och äta frukost. Hon förstår inte riktigt vad problemet är. Lisa går snällt in i köket.
"Men skynda dig då!", klagar mamma. "Du kommer komma för sen igen!"
Lisa funderar. För sent? Neeej. Hon kan inte komma ihåg att hon kommer för sent. Eller, jo, kanske. Lite. Lisa förstår inte varför det är så farligt. Skolan står ju kvar och hon gör ju läxorna så gott hon kan. Det är ju inte som att hon VILL komma för sent.
"LISA!", säger mamma kort. "Nu.går.du.och.sätter.dig.på.stolen!", mammas röst går nästan i staccatto nu. Lisa suckar lite. Hon är egentligen inte hungrig. Hon häller upp ett glas mjölk och brer en smörgås och börjar tugga. Faktiskt är hon inte hungrig alls, tuggan växer i munnen. Uh, vad mycket smörgås det är kvar att äta!

Frosten knastrar under fötterna när Lisa går ner till skolan. Tänk, det blir nog vinter i år igen, tänker Lisa och tittar upp mot skyn där några svarta fåglar flyger över himlen. Lisa noterar hur fåglarna flyger i förhållande till varandra och känner samtidigt luftens temperatur mot kinden. Utan att hon vet om det registrerar hon sambandet mellan de två företeelserna.

"VOSSCH!"

Lisa far nästan omkull av cykelns vinddrag. Nu är hon nästan framme vid skolan. Oj, titta! Där är bästa kompisen! Lisa blir glad. "TJA!", ropar hon. Lisas kompis blir glad. Lisa är en bra kompis, en sån där som alltid hakar på när man vill göra något, som alltid har roliga och nya idéer om vad man ska göra. De andra barnen i klassen uppskattar Lisa. Hon är rolig.

"Oj, i tid idag minsann!", säger läraren och tittar på sitt armbandsur när Lisa går genom dörren. Lisa skiner upp "ja!", säger hon och sätter sig på stolen.

Lisa är tjugofem år. Hon fick aldrig några bra betyg i skolan. Det var inte det att hon inte gjorde det hon skulle, inte heller att hon inte ville. Det blev bara fel allting. Hon förstod aldrig vad läraren sa. Hon försökte verkligen. Att lära sig gångertabellen utantill, att komma ihåg att ta med läxboken hem. Men varenda gång var det något som hände.
Lisa tycker det känns lite tråkigt. Hon hade gärna velat bli läkare, eller lärare. Hon tror att hon skulle ha blivit en bra läkare för nästan alla hon känner gillar henne. Och hon tycker jättemycket om att läsa farmors läkarböcker, hon kan nästan alla ben i kroppen utantill. Men så blev det inte. För utan geografi och engelska glosor kommer man inte in på rätt gymnasielinje. Lisa fick högsta betyg i idrott och bild och lägsta i de andra ämnena. På bilden ritade Lisa abstrakta vackra, fantasifulla bilder och verklighetstrogna bilder på fåglar, träd och snö med detaljer som fick bilderna att nästan se verkliga ut.

Lisa är tjugofem år. Hon arbetar som läkare på vårdcentralen i byn. Efter tredje klass bytte hon skola och fick en lärare som lät Lisa sitta kvar efter skolan. Då gick de igenom det Lisa inte förstått, i lugn och ro, så Lisa kunde höra allt läraren sa. Läraren såg att Lisa inte kunde höra och titta på sina klasskamrater samtidigt och insåg att Lisa kan, bara hon får rätt förutsättningar. Och oftast tog det inte ens någon lång stund innan Lisa förstod allt de gått igenom under dagen. Nästan tvärtom, att ju snabbare läraren förklarade, desto bättre förstod Lisa. Det var som om hennes hjärna behövde ständiga intryck utan avbrott för att kunna jobba så det gällde bara att ge henne rätt intryck. Lisa gillade de där stunderna och snart började hon kunna jobba på det sättet själv, utan stöd av sin lärare. Och med tiden lärde Lisa känna sig själv ännu mer och lyckades se allt hon var bra och speciell på.
Så Lisa fick bra betyg i skolan och gick naturvetenskaplig linje innan hon sökte till läkarlinjen. Efter AT-tjänstgöringen tänker Lisa börja forska. Lisa gillar att stänga in sig på sin kammare och få ihop abstrakta samband till en helhet och finslipa detaljerna.

Barnen på bilden har inget med texten att göra för de heter något helt annat.

Samhället tycker Sven borde haft hög rang eftersom han finns nämnd på en runsten, Karl är en ättling till dagens svenskamerikaner och att Lisa har ADHD.

-Vad tycker du?


Xxx

Att leva med ett funktionshinder

Vissa dagar fungerar allt som det ska. "Godmorgon, godmorgon!", på jobbet, "Ska vi luncha tillsammans? Kan du komma ifrån idag?", hem och hämta barn, "Puss, puss älskling, vad roligt att se dig? Har allt gått bra idag?"

Sen finns det andra dagar. Som när maken är sur och grinig och fräser åt mig. Och jag känner mig påhoppad och blir ledsen. Tar åt mig alldeles för mycket och säger ifrån. För det får man väl, om man känner sig påhoppad? Maken tycker jag är grinig och har kort stubin. Han är trött, han har ont. Kan han inte bara få vara? Sitta där i den blårandiga soffan, som egentligen skulle ha varit röd för att passa in i mitt vardagsrum, och vila? ¨
Taggen är sådd och den gör ont i musklerna. Varför är han grinig mot mig? Ser han inte att jag blir ledsen? Och så blir jag ledsen för att han inte ser att jag är ledsen. Tankarna blir många när barnen ockuperat källaren i ett försök att campa tillsammans. Maken ler åt hur de släpar täcke, efter täcke, filtar och gosedjur ner i källaren. "Blir det fint?", frågar han.
"Fint", tänker jag, "högar av tyg är vad det blir därnere!" Och hur kommer det sig att han är trevlig mot barnen och otrevlig mot mig? Borde jag också släpa kuddar och filtar? Jag sätter mig i kontorsstolen från lågprisvaruhuset och surar och studerar. Studerar hur barnen beter sig. Vad är det som gör att maken inte surnar till på dem?

När lugnet spridit sig över hemmet och endast en liten förirrad 5-åring vimsar runt med ett tyglejon i släptåg kan vi äntligen prata. "Förlåt", säger han, och hämtar en kopp kaffe. Och lyssnar.

Dagen efter är det mesta glömt. Det var nog inte så farligt ändå. Nog måste man få bete sig irrationellt ibland? In till jobbet och träffa en bekant på lunchen. Vi når full förståelse med varandra och pratar om framtid, familj, föräldraskap och hur snabbt tiden går när man har trevligt. Dags att rusa iväg igen.

Dags för utvecklingssamtal på skolan. Läraren undrar om jag undrar något. "Nej", säger jag för man brukar ändå inte få en syl i vädret på de där samtalen och jag kan ju ändå inget göra åt vad de gör i skolan, tänker jag. Så denna gång ska jag anpassa mig. Inte dra upp mina filosofier om den moderna skolan, inte ifrågasätta kunskapsinlärningens takt med hävden av att jag faktiskt, ofrivilligt, lånat ut ett av mina barn till dem. Om man ska vara helt korrekt så har ju faktiskt ingen frågat om de får ha mitt barn där hela dagarna utan bara bestämt att så ska det vara. Nej, idag ska jag bete mig. Inte påpeka stav- och syftningsfel, trots att rättning av sådana faktiskt kan öka förståelsen. Jag sitter lugnt på stolen, inte ens bredaxlat, utan lugnt.

"Har du varit inne och tittat på vår hemsida?", frågar läraren. "Nej", säger jag och utelämnar biten om hur min ADHD bara inte klarar av att hålla på att titta på en massa olika hemsidor med jämna mellanrum. Jag har nog att hålla reda på mina tre mailadresser. Till våren kanske, men inte just nu. Jag har en lång startsträcka.
"Har du några frågor?", säger läraren sedan. Det har jag inte riktigt heller för jag har svårt att se vad jag ska fråga om när någon suttit och berättat vad de har att berätta. Min fantasi räcker inte till. Vad är det egentligen tänkt att jag ska fråga? Hur det går för mitt barn? Det borde väl läraren berättat redan, eller? För det är väl därför vi sitter här.
Eller borde jag fråga om hon trivs i skolan? Det har läraren redan frågat och jag hörde svaret jag med så de kan inte vara det. Det är något annat, något jag inte kan förstå. Jag tänker febrilt. Vad, vad, vad är det jag förväntas göra här?
Läraren ser bister och allvarlig ut. Detta är inte ett skämt, det förstår jag.
"Är du orolig över hur det går i skolan?", frågar läraren till slut. "Nej, inte egentligen. Eller jo, lite", säger jag.
Och då säger läraren något med hur man borde gå in på hemsidan och titta eller ha frågor att ställa om man vore orolig. För han finns ju där och varför har jag inte ringt då?
"Jag har ringt!", säger jag. Lite lycklig över att ha prickat ett rätt i alla fall. "Jag ringde dig i början av terminen ju."
"Öh, ja, den gången ja. Men det var ju..." och så fortsätter han hur man borde höra av sig om man är orolig för sitt barn.

Nu är jag helt lost. Jag har inte en susning om vad som förväntas av mig i det här läget. Jag ser att läraren inte ler, så han är inte glad. Inte heller säger han något som tydligt får mig att förstå vad det är jag missar. Han ser verkligen inte glad ut. Inte arg, men liksom, bestämd. Och han tittar mig inte i ögonen. När man inte tittar varandra i ögonen är det något som inte stämmer har jag fått lära mig. Han tycker nog inte om mig, det är uppenbarligen något jag gjort fel. Annars skulle han titta på mig.
När man är såhär lost, och inte kan läsa mellan raderna finns bara en sak kvar att göra. Den mest logiska saken i världen. Fråga.

"Är det något som är fel?", frågar jag.
"Nä. Fel, skulle det vara något fel?", säger läraren. "Jag bara tänker att om man är intresserad av sitt barn så har man väl något att fråga men det har tydligen inte du så då avslutar vi väl här."

Jag är inte helt hundra på att han säger så, men det är ungefär vad jag uppfattar.

"Du låter lite anklagande när du säger så", kan jag inte låta bli att påpeka. För nu har mitt självlärda normaljag gett upp och gått ut genom dörren. Kvar sitter bara en person med npf och autistiska drag. Och hon förstår väldigt få kroppsrörelser och tar ordagrant på allt du säger. Likaså svarar hon ordagrant med vad hon anser. Så det blir det jag säger. För det låter anklagande och man lägger ihop allt han sagt, med ansiktsuttryck, frånvaro av blick och leende osv. så kan man, på vetenskapliga grunder, tolka hans beteende som om det vore ett försök till maktutövande genom att vara anklagande. Så är det, varken mer eller mindre och för att undvika bias behöver jag fråga.
"Anklagar?!", utbrister läraren då. "Anklagar?! Hur skulle jag... nä, det säger du. Ja, det får stå för dig faktiskt!"
"Men det måste du hålla med om, det lät anklagande", konstaterar jag. Det gjorde ju det.
"Säg vad du vill.", säger läraren och här är samtalet slut. Och jag är arg och jag är ledsen. Ledsen därför jag anser att någon har varit dum mot mig och arg över hur läraren fick allt att bli ett bråk.

Så jag gör det mest självklara i världen, ringer min man för konsultation. Halvvägs genom berättelsen säger han stöttande "Jag hade nitat honom på direkten!".
Nu är det bara det att man får inte slå folk, så den kluvenheten far genom mitt huvud, tills den beslutar sig för att det nog bara är något man säger, men dessutom är jag inte klar med redogörelsen. Så min man får vackert lyssna tills jag är klar. Annars går det ju inte att göra en bedömning om det var läraren som var dum eller jag som inte förstod.
Maken sitter på jobbet och vill inte bli konsulterad och svarar bara "Mmm..." "Lyssnar du inte, är du inte intresserad, eller kan du inte prata nu?", frågar jag för att veta om jag ska fortsätta berättelsen eller inte. Jag får inget riktigt svar och drar istället slutsatsen att jag har gjort bort mig igen. Betett mig på ett icke socialt acceptabelt sätt. Han har tröttnat på mig helt enkelt, vill inte prata mer.

Väl på förskolan vill jag bara hem. Eller, helst vill jag ringa någon som kan komma och hålla om mig och skydda mig från världens alla dumma påhitt om vad man får säga och när och hur och vad man inte kan säga. Och inte ens det är konstant, vad man inte får säga, för ibland får man och ibland inte och det är så jäkla jobbigt att hålla redan på hela tiden!
Och så jobbigt att inte bara kunna få vara den man är utan hela tiden måste tänka på hur man uppfattas, vad man utstrålar och vad man har i bagaget efter hur man betedde sig igår. Det vore enklare att vara kärnfysiker. Jag vill vara en skittråkig person som säger knäppa saker och baserar allt på sakliga grunder och inte vara någon folk undviker för det. Men den ekvationen finns inte i detta samhälle har jag förstått.

"Mamma, mamma! Titta den här har jag gjort dag! Jag vill ta hem den!", ett av barnen har upptäckt min ankomst. "Den får du ta hem till jul.", säger fröken och barnet gör en tydlig surläpp och stampar med foten. "Hhm!", säger barnet.
"Mamma!", säger barnet sen och sträcker upp armarna mot mig med en bestämd min.
Jag känner hur spänningar i kroppen släpper. Inga tvetydigheter här inte!
"Mamma är lite trött.", säger jag och får genast en klapp på kinden. Jag känner hur ansiktsmusklerna formar min mun till ett leende. Jag kanske inte är skittråkig jämt, ibland är jag glad också.

Om matens makt.

Jag lyssnar på Thåström. Av den enkla anledningen att jag tycker han är bra, förjäkla bra faktiskt. En sann poet, vars ord aldrig kommer dö ut. I alla fall inte i mina öron. I mina ungdoms dagar hade jag en flickvän som studerade till konstnär. Hon kom hem en dag och berättade om hur de diskuterad vad konst egentligen är och insett att konst är det man inte kan förklara eller beskriva. Konst bara är.
Alltsedan dess har jag försökt definiera konst. Eftersom jag är en människa av rim och reson och logik så vill jag gärna inte låta något inte ha en definition. Det är ingen lätt uppgift att definiera konst. Men man kan definera det som något som vi alla behöver för att väga upp all logik och reson vi vältrar och omger oss med. Vi behöver konst för att bryta upp gamla tankemönster, kunna se förbi våra egna gränser. För själens välbefinnandet och vår egen lycka. Konst är det fria och oväntade, det är gränslöst och icke exkluderande. Konst gör ingen skillnad på vem du är.

Min mamma är konst, en vandrande installation. Det blir åtminstone lättare att inte bli galen på människan om man tänker så för hon säger aldrig vad man kan förvänta sig. Hon har sin egen logik som ingen av oss andra i familjen har lyckats förstå oss på och inte heller kunnat ändra på. Det är som oraklet i Delfi, frågar man något får man själv lista ut vad svaret egentligen betyder.
Och jag tror att det är precis sådant vi behöver. För att bryta ner våra föreställningar om hur saker och ting ska vara, om vem som ska räknas och vem som ska trampas på. Vi människor omger oss så ofta med massor av underliga resonemang. Som att den som är utan jobb ska skylla sig själv, att den som vill vara hemmamamma för sina barns skull har en skruv lös och att svarthåriga invandrare egentligen är korkade även om man aldrig säger det högt.

Jag försöker bära min mammas arv och peta in lite konstinspirerade ord här och var i min omgivning. En del förstår precis vad jag menar och ler uppskattande, andra stannar upp en sekund för att i nästa besluta sig för att jag nog är korkad och inget att ta hänsyn till. Och sådant får man bjuda på om man ska gå konstens väg, det hör liksom till.
Och det är också därför vi behöver alla människor i världen. För skulle vi bara ha en hoper underliga konstnärer som gick omkring och gjorde oväntade saker skulle vi nog bli ganska less på konsten. Så alla de logiska, fyrkantiga människorna med portfölj i hand och blicken rakt fram behövs också. Inte för att det är de som på något sätt inbringar förutsättningarna för liv med sitt pengaskyfflande, även om de många gånger tycks tro så, utan bara för att omväxling förnöjer och vi trots allt har två hjärnhalvor; En kreativ och en logisk och föder man inte dem båda kommer den ena att förtvina och med en halv hjärna blir ingen människa lycklig.

Lycklig kan man dock bli av mat, om än kortvarigt och det var egentligen det jag hade tänkt skriva om innan jag hamnade på sidospåret. Om matens makt skriver SVD och kanske skulle vi springa lite mindre i ekorrhjulet om vi vågade se hur det vi stoppar i oss påverkar oss i slutändan. Samtidigt som jag tror att man kan komma långt med lite upplysning och en stor dos sunt förnuft. För att oroa sig för allt man stoppar i sig lär nog inte heller göra någon lycklig.
Eller som Thåström sjunger; "En lycklig människa vet inte på vem hon slår." Å andra sidan lär man snubbla om man blundar sig fram i livet.

Till höger i bild är människan ingen ännu lyckats förstå sig på till fullo.

Xxx

Debatten fortsätter.

Ibland hoppar jag liksom till själv, ibland säger jag det med stolthet och ibland, ska jag erkänna, säger jag det lite för att trycka till någon jag upplever som en viktigpetter. Att jag har två jobb.
I USA tror jag det är lika vanligt att ha två jobb som att byta underkläder varje dag. En del gör det, andra inte. I Sverige är vi inte lika vana vid det. Här är det mest invandrare och hysterikor som har två jobb medan Alliansen diskuterar huruvida hushållsarbetet faktiskt kan räknas som ett extra jobb eller inte och sist jag hörde hade de beslutat att det inte var ett jobb så nu har nog alla ett jobb igen. Medan den kvinnliga delen av befolkningen sliter ut sig helt frivilligt. För det är frivilligt hur man fördelar arbetet hemma nämligen, inte baserat på hundraåriga traditioner och kultur.

Jo, just det, två jobb var det. Jag har två jobb. Och det är i egenskap av det andra jag på sista tiden blivit uppringd av journalister några gånger (1 2). Jag fick ett mail om mediahantering häromdagen. Från mitt första jobb. Utifall man blir uppringd av en journalist gäller det att vara beredd. Helst bör man kasta på luren och försöka lugna ner andningen innan man lyfter på den igen. Åtminstone är det så man helst skulle vilja göra.
Nu blir jag sällan, för att inte säga aldrig, uppringd för att förklara oegentligheter utan i egenskap av sakkunnig och då behöver man inte gå upp i hyperventilering. Inte mot journalisten i alla fall. Möjligen kan man tänka sig att alla ens kollegor och andra sakkunniga gärna vill hänga en när de läst eller hört citatet man har gett.

Det fanns en tid när jag inte gillade journalister alls. När jag tyckte att de var kappvändare, kapitalister och idioter som bara förstörde folks liv för pengarnas skull.
Jag har ändrat mig på senare tid. Kanske beror det på att jag har insett att mediaindustrin är så mycket mer komplicerad än så eller så har jag bara blivit äldre.
Det är svårt att uttala sig om en viss fråga och sedan få hela sitt uttalande nedskrivet på ett par rader. Det blir sällan som man hade velat och visst kan man begära att få det ändrat men bara till en viss gräns. För media handlar om att synas också och är man alltför besvärlig ringer de någon annan. Vad som dock slår mig är att den smutskastning och närapå förföljelse jag ändå kunde uppleva i ämnet amning, som mitt andra jobb handlar om, närapå har försvunnit i media. Den finns kvar i samhället som ringar på vattnet, det hörda ordet ringer fortfarande i mångas öron men journalisterna jag pratar med har ofta förbluffande bra argument och kloka tankar för amningens sak. Och det, mina vänner, är en glädjande utveckling. För det är inte för inte man kallar media för den tredje statsmakten. Och när den första och andra varken tycks bry sig eller vågar uttala sig i ämnet är det till den trejde man får vända sig för att få gehör.



Såhär ser det ut om man inte reagerar i tid.



Intelligens och kön.

Jag läser i SVD´s artikelserie om särbegåvade människor:

Är män smartare än kvinnor? Nej. Men de tror det. Engelska forskare som gått igenom ett 30-tal internationella studier på området konstaterar att det inte finns några signifikanta könsskillnader när det gäller IQ. Ändå underskattar kvinnor både sin egen och andra kvinnors intelligens – medan män känner sig smartare än de i själva verket är.
Enligt forskare är detta oroväckande eftersom föräldrar kan signalera till sina döttrar att de inte är lika intelligenta som sönerna. Och ett gott självförtroende är ofta lika viktigt för att lyckas i yrkeslivet som en hög IQ-nivå.

och tänker att ett gott självförtroende inte enbart har betydelse för hur intelligensen nyttjas utan för det mesta vi gör i livet. Som amning, ta hand om barn, delta i aktiviteter, söka jobb, prata i en grupp osv.

Den svåra frågan som föräldrar råkar på är naturligtvis hur man gör för att ge sitt barn ett gott självförtroende. Ska man låta barnet utvecklas i fred utan sårande pekpinnar och kränkande tillsägningar. Eller ska man styra och ställa så barnet håller sig på rätt väg och slipper påpekande om avvikande beteende från omgivningen?
Frågan är inte lätt. För hur man än gör så får man liksom ändan bak. Och kanske är det så, att när man försöker få ändan fram och göra om det som är naturligt som det blir fel.

Det är intressant med våra inställningar och attityder till kön. Som hur ens dotters intresse för stadiga fordon som snöskoter och fyrhjuling ignoreras så totalt av omgivningen att hon till slut erkänner att hon "nog gillar fyrhjulingar men det är inte för tjejer, och hon är ju tjej så... nej, tack!" Och hur man i samma timme inser att den minsta pojkens totala fascination för allt vad bilar heter förmodlligen kommer utvecklas och frodas att man lika gärna kan köpa en garageoverall åt honom redan denna hans första jul. För han lär slita ut dem på rad.
Min andra son är inte ett dugg intresserad av fordon. Så till den milda grad att även hans far, som gärna ville ha "en pojk så han hade någon att spela fotboll med", till slut erkänner att "lille pojk, han försöker ju bara meka med bilen för han vill vara med mig! Jag gav honom en svamp istället så han kunde tvätta bilen och då vart han nöjd." För göra rent tycker han nämligen om, men det är knappast något som uppmuntras annat av hans lyckliga moder, vars största intresse här i livet är att hålla ordning på torpet.

Jag kan tycka att det är svårt ibland. Vilka egenskaper hos barnen ska man förstärka och vilka ska man jobba för att införliva? Eller ska man ens göra det och vad händer då med det enkelspråriga barnet som bara vill äta makroner och lägga pärlplattor? För sitt barns allra bästa vill man ju hela tiden.

Idag har jag föreläst!

Idag har jag varit och informerat om Amningshjälpen inför ett 80-tal vårdgivare i länet. Jag ska inte sticka under stol med att det var nervöst innan. Sådär före jag fick en sådan förfrågan där jag drabbades av en stunds hybris och snabbt mailade tillbaka ett "Självklart!" och satte därefter genast igång med förberedelser som att söka ledigt och känna mig stolt.

Har man inte jobb så tar man sig.
Fast det här var ju en gammal bild förståss.
Numer ser jag mycket äldre och visare ut!

Värre är det när man står där på scenen och håller tummarna för att man stoppade in sladden i datorn när man satt och jobbade på morgonen så den inte är fullständigt urladdad nu. Eftersom man, i ambitionens glada tecken, suttit hemma och gjort ett sjutton sidors power point presentation som man har lite svårt att klara sig utan sådär på tre röda.
Som tur är så är inte datorn urladdad och den går även med på att bli uppkopplad till den stora skärmen så första bilden med Amningshjälpens logga lyser mig i ryggen.

Det är trots allt så. Att det inte är helt lätt att välja ut vad man ska säga och vad man kanske inte ska säga när man ska stå på en scen som representant för en förening. Mina dagar på utbildningen i Uppsala tog dock ner mig på jorden tillräckligt för att rätta mig på någon slags baslinje när jag insåg att hälften av de närvarande vårdpersonalen inte hade en aning om vilka Amningshjälpen egentligen var. Fast vad ÄR Amningshjälpen egentligen? Och ännu mer, vilken bild vill jag att åhörarna ska få med sig?
Det är stunder som dessa som jag önskar att jag inte var fullt så impulsiv och hade ett litet mer uns av självinsikt för att inte bara hoppa på allt som låter kul.

Med ett "Nu börjar vi!!" genom mikrofonen från konfranciern och åttio par ögon riktade mot en inser man plötsligt stundens allvar och drar sig till minnes tipset om att föreställa sig alla åhörare nakna för att bekämpa nervositeten.

Det är säkerligen ett alldeles underbart tips, bara just inte där i mötet med åttio par ögon, varav en stor del av dem, inser jag snart, snarare har sett mig naken. Där sitter barnmorskan från senaste förlossningen, henne jag slängde skorna på, det är barnmorskan som först skrev in mig på mödravården och som jag sedan stolt visade resultatet av mina knipövningar inför, det är en barnhälsovårdssjuksköterska som jag suttit och gråtit inför och neonatalpersonal som jag skällt på. För en mikrodels sekund känner jag frossbrytningarna gå genom kroppen när jag kommer till insikt.

Jag har ingen aning om hur föreläsningen gick. Jag hoppas det gick bra för jag får tydligen komma tillbaka i morgon igen och berätta samma sak för ytterligare ett 60-tal vårdpersonal. Och jag hoppas att jag har gett något slags bra intryck.
Samtidigt känner jag mig starkt tudelad. Där står jag, en Hjälpmamma, ordförande för Amningshjälpen, och inser någonstans att vissa saker kan jag bättre än de flesta i rummet. Och jag inser också att det är en uppgift jag har tagit på mig att främja och stödja amningen. Jag kan välja att röra till det i leden och hänvisa till senaste Amningsnytt och påtala de uppenbara brister som råder inom vården. Berätta om alla de mammor som ringer och undrar om de verkligen kan ha fått rätt råd, historier om mammor som fått så mycket anti-stöd att man knappt kommer sig för att säga något med det fakta att ändock har klarat att upprätthålla en amning.
Jag inser också att om jag skulle gå på och säga allt detta skulle jag knappast få komma tillbaka i morgon. För ett samarbetes skull är det ändå värt att stryka medhårs och ligga lågt. Och ligger man för lågt riskerar allt att falla platt.

Tuttförvirring finns inte konstaterades under dagen.
Och så finns det, för det har man sett.
Snacka om förvirrande!
Bild tagen från Sagogrynets blogg om Amning.

Naturligtvis kommer artikeln i Amningsnytt upp. BVC-samordnaren i länet är mycket bekymrat och närapå ledsen över hela historien. Jag gör mitt bästa för att bemöta. De flesta BVC har, trots allt, helt korrekt upplyst om 6 månaders helamning. Samtidigt hade nästan ingen greppat uppmaningen att helamma de första sex månaderna OCH delamma till ett års ålder eller längre. Jag försöker bemöta det halvt skämtsamt med att det egentligen inte var någon nyhet för det här visste vi ju redan. För det gjorde vi ju. Och det faktum att Jämtlands läns landsting nu i sin nya fina amningsstrategi inte heller har med rådgivning om delamning upp till tolv månader eller längre utan istället skrivit "Helamning i sex månader och sedan så länge som mamma och barn vill." tycker jag ändå borde få några klockor att ringa.
Jag kan bara konstatera att vi har en lång väg att gå. Och att vägen dit är snirklig och snårig.

Att jag ändock har mycket kvar att lära som föreläsare inser jag sisådär efter lunch när jag får förmånen att lyssna till Mats Berggren tala om "Amning och Jämställdhet". Får du tillfälle att lyssna på Mats Berggren kan jag rekommendera att du gör det!


Xxx

Förslag till nya rekommendationer

!Observera att nedanstående inte ska uppfattas som något undertecknad verkligen tycker SLV ordagrant ska skriva utan mer som ett uttryck för bloggskrivarens känsla inför hur allt blev.



Kära Livsmedelsverket!

Här är ett nytt förslag på nya rekommendationer kring amning;

"Rådande rekommendationer är att du helammar ditt barn minst de första sex månaderna. Om barnet dock skulle råka få in en smula livsmedel av misstag någon gång så gör det inget från fyra månaders ålder. Vi vet att det kan vara knepigt att ex hålla brösten helt rena om man syskonammar och att syskon ibland lägger sig i spädbarnsuppfödningen samt att vissa barn kan vara snabba på att självmant sno åt sig saker och föra dem till munnen. Det gör heller inte något om barnet fortsätter helamma efter sex månaders ålder då vi också är medvetna om hur tiden ibland springer ifrån en eller hur knepigt det är att mata små barn som inte vill bli matade. Så länge du agerar efter bästa förmåga och gör det du tror på kommer vi inte hänga någon. Ta´t lugn och njut av din bebis!"

Xxx

Jo, men jag ska reagera.

Vad jag reagerar över är inte egentligen att BVC inte ger exakt rätta råd. Vad jag reagerar över är egentligen inte hur länge mammor ammar eller inte ammar. Vad jag reagerar mot däremot är hur vår syn på spädbarns uppfödning ser ut. Och det ser inte bra ut.

Det finns många myter kring amning, inte bara i vårt folkskygga land. Det finns många myter om graviditet också. För det ligger något mystiskt, mytiskt i hur en kropp av kött och blod kan skapa en till. Och ibland går det heller inte vägen och då undrar man naturligtvis varför. Så för att få allt det där begripbart så skapar man föreställningar och förklaringar så man vet att när det åskar ute föds extra många gossebarn eller att den som ammar får gröt i huvudet.
Samtalen jag får som hjälpmamma där mammor ringer för att fråga om de får fortsätta amma fastän BVC säger att de borde sluta får mig att undra. Fundera hur det egentligen är ställt där ute. Ska man behöva ringa en hjälpmamma en tidig lördagmorgon för att fråga en sådan sak? För att hitta någon därute som man vet kommer svara "ja" på den frågan och få mod nog att gå tillbaka till BVC nästa inbokade besök fast man fortfarande ammar?

BVC är inte av ondo. De behövs och vägningarna behövs. De behövs för att hitta det som inte stämmer. För att, i tid, upptäcka de fall där barn har tysta infektioner, utvecklingsstörningar, mammor med depressioner osv. För hur fin och vit bröstmjölken än är så kommer det alltid finnas fall man behöver upptäcka för att hjälpa i tid. Men det är just det. De ska upptäckas, inte pressas fram från något som inte finns.
Om ni kunde höra lättnaden i sucken på andra sidan telefonlinjen när jag svarar "ja, du kan fortsätta amma" så skulle ni förstå. Den berör mig in till benmärgen varje gång. Och så tänker jag på hur sorgligt det är att det kanske finns mammor som inte har någon som säger "ja" till dem. Vilket val tar de?

Det ligger nämligen också i BVC´s roll. Att vara inkännande och lyssnande. Att stänga munnen och öppna öronen. Att med öppna frågor hjälpa mammorna hitta sin föräldraroll i allt det stora det innebär att bli mamma. "Man ska" behöver bytas mot "Hur vill du" och "Du måste" till "Vad tror du om".
Jag tror inte BVC är illvilliga men jag tror att inte alltid att de sätter sig i kvinnans situation. För situationen är att man är öppen och mottaglig när man är nybliven mamma. Och nybliven mamma skulle jag vilja säga att man är varje gång barnet går in i en ny fas, dvs hela livet.

Man vet egentligen inte om det är någon skillnad på tomtar och
små barn, eller på tomtar och bloggskrivaren heller förresten.

Det slår mig när jag läser webenkäten som Livsmedelsverket skickade ut till alla BVC-samordnare i landet att det finns mycket jobb nerlagd på hur man ska förhålla sig till amning, fina strategiplaner att följa, tankar om att utbildning är viktigt. Men det finns nästan inget intresse för att följa upp hur allt detta nås och tas emot av dem man riktar sig till; Mammorna.
Hur ska man kunna förbättra något om man inte kan se på andra sidan dörren? Det är som att försöka uppfostra ett barn genom att prata via en babyvakt. Om du aldrig ser vad som händer kan du prata hur mycket du vill och du vet ändå aldrig vad det du säger får för effekt.

"Slicka uppåt och sparka neråt" sjöng Ebba Grön för evigheter sedan, på stenåldern där jag kommer ifrån. Jag skulle vilja vända på den frasen och sparka uppåt och slicka neråt. BVC-sköterskorna är arbetstagare, de går till sitt jobb varje dag, får lön och förväntas skriva rapporter om allt de gör. Hur väl informerade de är, hur de bör utforma sitt jobb är något deras chefer och samordnare behöver hållas ansvariga för. Och vilka medel deras chefer och samordnare får för att fixa detta är något politikerna ska hållas ansvariga för. Så spark i baken till er som har makt att göra något och klapp på axeln till er som kommer sättas att utföra allt sen! En klapp på axeln för att kunna ge det jag pratar om, STÖD! utan pekpinnar.



Visste du att om alla barn blev ammade i minst 2 år så skulle man
inte behöva lära mammor handmjölkning för då skulle de redan
ha lärt sig det som barn.


Xxx

Jag vet att jag borde reagera

Jag vet att jag borde reagera över resultaten i Amningsnytts undersökning. Om hur endast 1 av 73 BVC ger rätt råd om sex månaders heltidsamning och sedan fortsatt deltidsamning upp till ett år eller längre.
Och jag borde ha massor att säga om Åsa Kondes uttalande från Livsmedelsverkets sida om hur de ändrar sina rekommendationer för att bättre passa verkligheten.
Men ibland har man bara fullt upp ändå. Och ibland finns det så mycket att säga i frågan att orden bara stockar sig och inte kommer fram.

Utanför mitt fönster blåser höstvindarna och istället för att känna dem mot min kind sitter jag inomhus framför en datorskärm. Som så många nuförtiden. Mammor på nätet som skriver av sig sin klagan om hur det är jobbigt att ha barn, om mat som ska lagas och tvätt som ska strykas.
Ibland undrar jag varför barnen inte får vara med i allt de där. Stoppa in handdukar i torktumlaren, lägga upp matvaror på bandet, tvätta lite fönster eller köra ner händerna i en bulldeg. Är det så noga egentligen hur det blir? Om bullarna blir runda och fina eller om det finns små hål i barnfingerstorlek i dem? Och vad gör det egentligen om några av de virvlande höstlöven dansar in över hallgolvet och landar i gruset som skorna dragit in? Går världen under om inte alla äter ur talriksmodellen?
Vad är det som gör att vi behöver alla dessa rekommendationer hit och dit. För vem skrivs de och vem är tänkt att se till att alla följer dem? Vad hände med den egna viljan och känslan över vad som är rätt och fel? Och vad är det med denna matfixering vi har i denna värld?

Egentligen vet jag ju svaret på frågan. Svaret om hur förståsigpåare och läkare en gång i tiden styrde upp kvinnors sätt att ta hand om sina barn och hur de ammade. Om hur de införde schemastyrd amning var fjärde timme och skrikande barn nätterna igenom.
Och jag vet ju också hur företagssamma personer via barnmatsföretagen hittade en nisch i att förse alla dessa kvinnobröst, som inte klarade fyratimmarsschemat, med dåligt samvete och plåster på såren i form av modersmjölksersättningar. Och hur allt, pusselbit för pusselbit, har lagts samman till den situation vi har nu. Där vi behöver organiserad styrning för att motverka vinstintressena från barnmatsföretagen. En värld där amningen behöver skyddas och främjas och inte längre är naturlig och självklar och något man har rätt att bestämma själv över.

"Du ammar väl inte på nätterna?"
"Äter han två mål mat om dagen nu?"
"Det är klart du ska amma, men om du inte kan finns ersättning att få."
"Du kan ju inte amma hela tiden för då orkar du inte."
"Ammar du fortfarande?! Du vet väl att du skämt bort henne?"

Jag vet allt det där, om hur WHO genom sin kod försöker främja och påminna, om hur Innocentideklarationen försöker vara en motvikt, om EUs direktiv som byråkratiska Sverige inte klarar av att införliva.

Men jag undrar ändå. Vad hände med rätten för barn att få vara barn? När i mänsklighetens historia blev det nödvändigt med barnvagnar, flaskor, mjukisdjur, resesängar, nappar, pipande leksaker, babykex, matburkar, barnskedar i plast, kulörta flörtkulor och muggar med små hål i för att klara föräldraskapet?
När blev att bli mamma så krångligt att vi behöver en handbok som bara en BVC-sköterska klarar av att läsa?
Vem tog ifrån alla mammor deras vetskap om att det finns bara en på jorden som deras barn inte kan leva utan och att kunskaperna de behöver för att klara detta sitter mellan matburkarna -i hjärtat!

Ditt barn är ditt och ingen annans. Slut dina ögon och sluta lyssna på världen utanför. Sträck din rygg, omfamna ditt barn och kliv rakt ut där ni förtjänar att vara -i centrum av allt. Något viktigare än det du håller i dina armar kommer aldrig någonsin finnas.
Du kommer alltid få höra om vad som ska vara rätt och vad som ska vara fel. Men bär i ditt bröst doften från ditt barns nyfödda hjässa och kom ihåg att den enda som vet när det verkligen gäller -det är du!

När jag läser rapporteringarna i massmedia, plöjer mig igenom undersökningar och utredningar så kan jag inte låta bli att känna att det gick så himla snett. Det är inte vi, BVC, barnmorskor, politiker, vårdchefer, forskare, svärmödrar som ska sitta och tala om vad mammor behöver veta. Det är vi som ska svara på mammornas frågor när hon faktiskt ställer dem. Vara ett stöd, ge uppmuntran och beundra henne för det fantastiska jobb hon gör. Inte komma med pekpinnar om vad hon inte gör.

Tack för mig!

Gerilla-Amningens vara och icke vara

I senaste numret av Amningsnytt kan man läsa Karin Sutares skrift om Gerilla-amning. Gerilla-amning är när man ammar upp i ansiktet på folk, inte låter sig skrämmas av brösthatande tyckare utan ammar där man står, rakt och brutalt.

Det är en bra strategi, att anamma motståndarens negativa argument. Som när de homosexuella männen började kalla sig själva för bögar, ordet som tidigare var ett okvädesord om just homosexuella män. Genom att använda det själva och om sig själva så har man avdramatiserat ordet och tagit det i besittning.
Detsamma gör nu alltså Amningshjälpens vice ordförande i sin uppmaning att sluta skyla sig, eller gå undan och skämmas för sin amning. Att sluta amma så som alla amningshatare vill att mammor ska ammas –där det inte syns –utan istället amma så att det syns.

Jag gerillaammar inte. Jag ammar helst hemma i TV-soffan. Det vet min son. Han blir överlycklig och kommer snabbt rusande så snart jag dimper ner framför dumburken. Oavsett mina intentioner är hans väldigt klara. Där finns inget att missförstå.

Det finns något ursprungligt i att lägga sin näsa i blöt så snart en bebis skriker. Och allra helst direkt där i matkön när man står i kassan och ska betala. Det är förunderligt hur bebisar liksom känner på sig att man för några sekunder är alla blickars medelpunkt efter att ha stått still bra länge i den grå massan de kallar kö.

Så nu har man inte bara allas önskan att gräva fram rätt kort och kod snarast möjligt utan man har även en skrikande bebis att uppmärksamma medan alla medmänniskor omkring en diskret står och skruvar på sig. Och mitt i allt det där, rakt ut från tomma intet, kommer det alltid någon tant och lägger sig i.

”Du kanske skulle mata bebisen!”

Precis, just det! Mata! Där!

Av alla ställen vill människan att man ska avbryta handlandet och ställa sig och amma rätt upp och ner i kön. Eller? Bara avbryta betalningen, låta alla vänta och istället hiva upp både tröja och bebis och ställa sig att amma.

Avbildade bebisar är något helt annat än riktiga bebisar.
Kan vara bra att veta så man inte förväntar sig något orealistiskt.

Nästa gång ska jag banne mig fråga hur människan tänkt sig egentligen. Eller så säger jag det jag tänker. ”Det är väldigt trevligt och snällt av dig att visa ditt samtycke i att jag kavlar upp tröjan här och nu och ställer mig och ammar bebisen helt öppet. Och jag skulle gärna göra det om det inte var för att alla andra här nog helst vill att jag bara betalar och går härifrån. Så vid närmare eftertanke tror jag att det är just det jag tänker göra för jag tycker faktiskt inte det är så himla roligt och trevligt att stå och amma när alla andra önskar mig någon annanstans. Istället tänkte jag att jag kunde ta mina varor och gå iväg till ett lugnare ställe där jag kan sitta ner och i lugn och ro mata min bebis. Hoppas det känns okey för dig! Men tack ännu en gång för att du stöttar amningen så öppet och direkt.”

Gerilla-amning är att amma på sina egna villkor, för den som trivs att amma där i händelsernas centrum, för huvudpersonen i dramats mitt. För den som älskar att stå på scen, bli sedd och inte går undan för någon. På samma vis är soff-amning att amma för sin egen skull, på ett lugnt ställe där ingen tittar, där mamma och barn kan vara en endaste enhet utan blickar, krav eller uppmärksamhet, bara få sjunka in och sjunka bort från tillvaron en stund och bara vara. Utan att behöva stå upp för något, någon eller några.
För det behöver man också ibland.

Xxx

Dagens projekt

Tiden går fort när man har roligt. Och roligt har jag haft när jag planerat och påbörjat utbildningen av nya Hjälpmammor i mitt län. Fantastiskt roligt!
Tyvärr har studierna blivit lite lidande, även om jag fick tillfälle att öppna ena kursboken för att göra klart power point presentationen till Hjälpmammekursen.

Men idag ska inget få störa! Idag står studier på schemat och detta är boken jag har i knäet:

911 sidor lång och 2,25 kg tung

xxx

Nattarbete

Jag fortsätter på temat arbete. Såhär kan det se ut när man är ute och jobbar som distriktsveterinär:

Ser ni vad som kommer på vägen?

Nyfikna djur...

Arbetsrätt

Jag vet en arbetsplats i ett varmt land på andra sidan av jordklotet. Det är ett kontor där det arbetar en massa människor framför datorer hela dagarna. På arbetet har de en vattenbehållare eftersom det lätt blir väldigt varmt där mitt på dagen. Från början sprang alla arbetstagarna där fram och tillbaka till vattenautomaten hela tiden och drack och ibland drack de inte ens utan stod och diskuterade arbete med varandra istället. Det blev som en mötesplats kan man säga. Chefen där tyckte det verkade högst oeffektivt och tyckte att han skämde bort sina arbetare. Det här är ett sådant där mindre belevat land där arbetsgivarna är fria att göra lite som de vill eftersom arbetarna ändå är totalt beroende av sin arbetsgivare för sin försörjning.


Det finns barnarbete på riktigt i vissa länder Och så finns det
barnarbete i sådan form som rika människor i västvärlden kan
skojja om i ett försök att vara roliga i ett ämne som inte är så kul.



Så chefen började reglera vattenautomaten till en gång per arbetspass och femton sekunder per gång. Mer än så tar det ändå inte att dricka vatten ansåg han och tänkte att nu hade han styrt upp det bra.

Så där satt alla arbetarna och svettades och smackade med sina torra tungor medan de försökte göra sitt bästa på jobbet. De försökte protestera men då tyckte chefen de förde sådant himlans oväsen så han stängde dörren om sig för att slippa höra dem. Och så satt han där och pratade med andra chefer om hur man gör med gnälliga arbetstagare som inte gör som man säger. Alla ryckte de på axlarna och skakade på huvudena och sa beklagande att de inte visste, men de kände så väl igen situationen. Och det enda han kunde göra var att se till att han själv mådde bra. För tänk så mycket tid han hade nu när han slapp fylla på vattenautomaten hela tiden. Arbetarna var såklart inte lika nöjda men eftersom chefen ignorerade deras protester så blev deras arbete lidande istället.

Jag vet inte vad som hände sedan, men jag kan gissa att företagets resultatkurva inte direkt pekade uppåt så man kan gissa att chefen satte in någon annan åtgärd istället.

Jag har också ett jobb. Vi har inte ens någon vattenautomat men man är fri att ta från kranen när man vill. Inte ens kaffeautomaten är reglerad även om den tenderar att ljudligt annonsera varje kopp kaffe man tar med ett hiskeligt brummande och raspande, vilket bara det kan få en att avstå.
Jag jobbar med kor. Mjölkkor arbetar också. De arbetar som bäst när de ligger och idisslar. Det ser ut som om de inte gör något alls men de är i full fart med att producera mjölk som mejerierna sedan kan sälja ute i affärerna som drickmjölk, grädde, creme fraiche och en massa andra produkter. Så när kor gör som minst så arbetar de som mest kan man säga.

På sätt och vis kan man också säga att kor liknar bebisar. Bebisar arbetar med att växa och utvecklas. Och det gör de hela tiden. Fast det ser inte alltid ut som om de jobbar hårt.



Tänk att jag är distriktsveterinär och den
enda bild på en ko som jag har är från en
ustsällning på en familjedag.



När jag fick mina första barn hade jag en bild om hur det skulle vara. Hur jag skulle gå runt i mjukisbyxor hela dagarna och vagga ett skrikande barn hela nätterna.
Nu blir det sällan som man har tänkt sig. Ett barn blev två och skrika är inte vad små barn ska göra. Men det gjorde mina barn. Får man uppmaningen från BVC att spädbarn ska matas var fjärde timme och själv fuskar och matar dem var tredje så får man barn som skriker cirka 2½ timme mellan varje mål mat.

Tre timmar är långt för en två månaders bebis. Om man tänker att två månaders livstid är lika långt som mammans trettio livsår så blir tre timmar lika långt tid som tre veckor. Tre veckor utan mat är lång tid.

Det finns de som tycker bebisar dricker mjölk för ofta. Att de nästan kan bli bortskämda om man tar dem till bröstet eller flaskan för närhet, mat och dryck när bebisen vill. Istället tycker de att man kan svara bebisen med lagom intervall. Som var tredje timme till exempel eller varannan. Varje timme är mycket och en gång i halvtimmen är på tok mer än vad man orkar. Så istället står man där med en skrikande bebis och orkar så mycket mer.

Jag blir så otroligt beklämd varje gång jag hör en mamma säga hur hon blivit rådd att inte ge barnet för mycket eller för ofta. ”Han kan inte vara hungrig, han har ju just ätit.”

Har du aldrig suttit kvar vid matbordet någon gång och petat i dig lite extra av efterrätten, tänker jag då. Eller smuttat lite på drickan fastän talriken var tom? Aldrig skjutit undan icke uppäten mat för att sitta och umgås en stund med din bordskamrat?

Mer underligt än så är det inte. För det är just vad barnet i sin förälders famn också vill göra. Känna närheten, ta en tugga till, dåsa till och bara jobba hårt, hårt med att växa i både kropp och hjärna. Ha fri tillgång till vattenautomaten för att kunna göra det bästa på jobbet.

… arbetarna i det varma landet var naturligtvis metafor för schemalagd matning av små barn. Ditt barn är arbetaren i det varma landet och som står i beroendeställning till sin chef -dig!


xxx

Jag vill bara poängtera...

...att det föregående inlägget, om förskolor, handlade om en artikel i en tidning (ViFöräldrar) och inte om upplevda erfarenheter.
I artikeln har två förskolepedagoger fått skriva ner sina egna tips till föräldrar. Och vartenda tips hade en tydlig underton av hur inkompetenta och jobbiga föräldrar var. Jag tror inte jag lyckades förmedla detta i inlägget.
Det var fraser som "Ge inte barnen alvedon innan ni åker till jobbet -vi ser igenom det!" och "Hämta barnen i tid, för det är så jobbigt när vi sagt till barnet att ni skulle komma klockan fyra och så kommer ni inte förrän kvart över!" Det fanns liksom ingen rimlighet i det. Jag blev tämligen mållös över hur man som redaktör ens publicerar något sådant, för allas skull.
Ingenstans fanns fraser som "Vi uppskattar verkligen om ni ringer och talar om när ni blir sena." eller "Märker ni kläderna blir det lättare för oss att hålla reda på alla saker. För det blir många saker när man tar hand om 20 barn." eller "Berätta gärna för oss om det är något ni undrar över så kanske vi kan hitta en lösning tillsammans.
Tyvärr var det enbart skäll och misstänkliggörande över hur föräldrar struntar i sina barn och sätter sina egna egon främst. Det är en horribel syn om man ska lyckas göra ett bra jobb som förskolepedagog. För mig tycks det självklart att samarbete mellan föräldrar och personal är målet att sträva efter.

Det finns massor av förskolor som fungerar. Tyvärr finns tydligen även förskolor där man skulle önska en annan inställning hos personalen. Mitt intresse för artikeln var verkligen, till en början, för att få handfasta och bra råd och istället kände jag mig utskälld efter att ha läst igenom.

Vill bara tydliggöra detta. Ska jag kontakta någon så är det redaktören på ViFöräldrar.

Bild från en fungerande förskola.

Om förskolor som inte fungerar

Måste man fortsätta kriga?

Jag blev så besviken när jag läste ett gammalt nummer av Vi Föräldrar. De har en sida med ”Tips från förskolelärarna” där de har frågat två ”erfarna” förskolelärare om vilka tips de kan ge till föräldrar. ”Ok”, tänker man, ”här kan finnas något matnyttigt!”

Och vad finner man? Jo, en hoper pekpinnar, förmaningar och påhopp! Som ”märk barnens kläder” och ”ljug inte om ögoninfektioner för vi ser igenom det”, ”kom på utsatt tid för barnen blir så besvikna annars”, ”stanna inte i samband med hämtning och lämning för de andra barnen blir så ledsna när de påminns om sin mamma och pappa”.

Jag sitter med tidningen i handen och bara gapar!!! Ingenstans finns något tips som inte också innehåller ett subtilt missnöje kring föräldrarna.

Jag skulle, som erfaren förskoleförälder, vilja ge förskolepersonal lite tips:

1.      Titta ut ur boxen ni lever i, där hittar ni en värld som vi föräldrar inte alltid styr över. Vi har chefer som flåsar oss i nacken, lån att betala av och begynnande magsår av att försöka vara alla till lags redan. Och i alla ingår även ni förskolelärare men eftersom ni inte är ensamma på jorden delar ni den platsen med barnet, barnets mor- och farföräldrar, jobbet och det dåliga samvetet.

2.      Vi ljuger inte om ögoninfektioner! Många av oss har inte en medicinsk utbildning (vilket jag fascineras över hur många förskolelärare anser att de har!) och vi kan inte göra medicinska bedömningar. Ibland rinner barnets ögon och på en halvtimme till en timmes morgonstress är det jäkligt lätt att inte hinna förstå att det är en hemsk ögoninfektion. Återigen, vi drivs av ett krav från jobbet och från samhället att ta oss till jobbet, oavsett, och det väger också in i våra beslut. Att lämna in sjuka barn för att djävlas med er hinner vi inte ens fundera över när vi, svettiga av stress, försöker klä på en bläckfiskeliknande unge på morgonen. Känna feber är lika dumdristigt som att lägga handen på plattan för att se omden är på eftersom barn i den situationen alltid har en förhöjd kroppstemperatur.

3.      Vi ignorerar inte behovet av kläder till barnen. Men, liksom ni inte har förståelse för vår situation (trots att det borde ingå i era arbetsuppgifter som serviceinrättning) så kan inte vi heller alltid sätta oss in i er vardag. Om vi dessutom inte ens får spendera tid på er arbetsplats kommer vi få än mindre möjlighet till det. Mitt förslag är därför; be att få ärva barnens kläder istället och lägg upp ett lager så har ni! Problem är till för att lösas, inte gnälla över! Eller starta en dagisblogg för inbjudna läsare där vi kan ta del av hur barnets dag ser ut. Det kan låta sanslöst i era ögon men jag tror ändå att ni lika lite kan föreställa er hur barnets tid ser ut hemma som vi kan veta hur barnet har det på förskolan.

4.      Vi kan märka kläder men många gånger saknar vi tiden. Gör som restaurangerna istället, sätt upp en skylt med ”Vi tar inte ansvar för personliga tillhörigheter” för det gör ni ju ändå inte. Tappar ni bort märkta kläder får man ändå inte tillbaka dem, ingen ersättning heller. Så varför ska vi sitta och kämpa för er när ni inte gör det för oss?

5.      Glöm inte att det är NI som är servicepersonalen och VI som är beställarna! Jag ger service när jag är på jobbet, för det får jag betalt för och det är vad mina beställare förväntar sig av mig. Gnälla får jag göra hemma, på fritiden!

6.      Så slutligen; tack för att vi får lämna våra barn hos er. Jag tror ändå majoriteten av oss gärna skulle välja andra livsalternativ om vi kunde. Så vi önskar lika mycket som ni att ni skulle vara överflödiga i samhället. Tack och hej!

/Skrivet i affekt.

På bilden, ett barn som blivit fotad ofta.
Gissa vad hon leker?

ps detta gäller inte vår förskola, vilket jag är väldigt glad över!  ds