Gerilla-Amningens vara och icke vara

I senaste numret av Amningsnytt kan man läsa Karin Sutares skrift om Gerilla-amning. Gerilla-amning är när man ammar upp i ansiktet på folk, inte låter sig skrämmas av brösthatande tyckare utan ammar där man står, rakt och brutalt.

Det är en bra strategi, att anamma motståndarens negativa argument. Som när de homosexuella männen började kalla sig själva för bögar, ordet som tidigare var ett okvädesord om just homosexuella män. Genom att använda det själva och om sig själva så har man avdramatiserat ordet och tagit det i besittning.
Detsamma gör nu alltså Amningshjälpens vice ordförande i sin uppmaning att sluta skyla sig, eller gå undan och skämmas för sin amning. Att sluta amma så som alla amningshatare vill att mammor ska ammas –där det inte syns –utan istället amma så att det syns.

Jag gerillaammar inte. Jag ammar helst hemma i TV-soffan. Det vet min son. Han blir överlycklig och kommer snabbt rusande så snart jag dimper ner framför dumburken. Oavsett mina intentioner är hans väldigt klara. Där finns inget att missförstå.

Det finns något ursprungligt i att lägga sin näsa i blöt så snart en bebis skriker. Och allra helst direkt där i matkön när man står i kassan och ska betala. Det är förunderligt hur bebisar liksom känner på sig att man för några sekunder är alla blickars medelpunkt efter att ha stått still bra länge i den grå massan de kallar kö.

Så nu har man inte bara allas önskan att gräva fram rätt kort och kod snarast möjligt utan man har även en skrikande bebis att uppmärksamma medan alla medmänniskor omkring en diskret står och skruvar på sig. Och mitt i allt det där, rakt ut från tomma intet, kommer det alltid någon tant och lägger sig i.

”Du kanske skulle mata bebisen!”

Precis, just det! Mata! Där!

Av alla ställen vill människan att man ska avbryta handlandet och ställa sig och amma rätt upp och ner i kön. Eller? Bara avbryta betalningen, låta alla vänta och istället hiva upp både tröja och bebis och ställa sig att amma.

Avbildade bebisar är något helt annat än riktiga bebisar.
Kan vara bra att veta så man inte förväntar sig något orealistiskt.

Nästa gång ska jag banne mig fråga hur människan tänkt sig egentligen. Eller så säger jag det jag tänker. ”Det är väldigt trevligt och snällt av dig att visa ditt samtycke i att jag kavlar upp tröjan här och nu och ställer mig och ammar bebisen helt öppet. Och jag skulle gärna göra det om det inte var för att alla andra här nog helst vill att jag bara betalar och går härifrån. Så vid närmare eftertanke tror jag att det är just det jag tänker göra för jag tycker faktiskt inte det är så himla roligt och trevligt att stå och amma när alla andra önskar mig någon annanstans. Istället tänkte jag att jag kunde ta mina varor och gå iväg till ett lugnare ställe där jag kan sitta ner och i lugn och ro mata min bebis. Hoppas det känns okey för dig! Men tack ännu en gång för att du stöttar amningen så öppet och direkt.”

Gerilla-amning är att amma på sina egna villkor, för den som trivs att amma där i händelsernas centrum, för huvudpersonen i dramats mitt. För den som älskar att stå på scen, bli sedd och inte går undan för någon. På samma vis är soff-amning att amma för sin egen skull, på ett lugnt ställe där ingen tittar, där mamma och barn kan vara en endaste enhet utan blickar, krav eller uppmärksamhet, bara få sjunka in och sjunka bort från tillvaron en stund och bara vara. Utan att behöva stå upp för något, någon eller några.
För det behöver man också ibland.

Xxx