Om förskolor som inte fungerar

Måste man fortsätta kriga?

Jag blev så besviken när jag läste ett gammalt nummer av Vi Föräldrar. De har en sida med ”Tips från förskolelärarna” där de har frågat två ”erfarna” förskolelärare om vilka tips de kan ge till föräldrar. ”Ok”, tänker man, ”här kan finnas något matnyttigt!”

Och vad finner man? Jo, en hoper pekpinnar, förmaningar och påhopp! Som ”märk barnens kläder” och ”ljug inte om ögoninfektioner för vi ser igenom det”, ”kom på utsatt tid för barnen blir så besvikna annars”, ”stanna inte i samband med hämtning och lämning för de andra barnen blir så ledsna när de påminns om sin mamma och pappa”.

Jag sitter med tidningen i handen och bara gapar!!! Ingenstans finns något tips som inte också innehåller ett subtilt missnöje kring föräldrarna.

Jag skulle, som erfaren förskoleförälder, vilja ge förskolepersonal lite tips:

1.      Titta ut ur boxen ni lever i, där hittar ni en värld som vi föräldrar inte alltid styr över. Vi har chefer som flåsar oss i nacken, lån att betala av och begynnande magsår av att försöka vara alla till lags redan. Och i alla ingår även ni förskolelärare men eftersom ni inte är ensamma på jorden delar ni den platsen med barnet, barnets mor- och farföräldrar, jobbet och det dåliga samvetet.

2.      Vi ljuger inte om ögoninfektioner! Många av oss har inte en medicinsk utbildning (vilket jag fascineras över hur många förskolelärare anser att de har!) och vi kan inte göra medicinska bedömningar. Ibland rinner barnets ögon och på en halvtimme till en timmes morgonstress är det jäkligt lätt att inte hinna förstå att det är en hemsk ögoninfektion. Återigen, vi drivs av ett krav från jobbet och från samhället att ta oss till jobbet, oavsett, och det väger också in i våra beslut. Att lämna in sjuka barn för att djävlas med er hinner vi inte ens fundera över när vi, svettiga av stress, försöker klä på en bläckfiskeliknande unge på morgonen. Känna feber är lika dumdristigt som att lägga handen på plattan för att se omden är på eftersom barn i den situationen alltid har en förhöjd kroppstemperatur.

3.      Vi ignorerar inte behovet av kläder till barnen. Men, liksom ni inte har förståelse för vår situation (trots att det borde ingå i era arbetsuppgifter som serviceinrättning) så kan inte vi heller alltid sätta oss in i er vardag. Om vi dessutom inte ens får spendera tid på er arbetsplats kommer vi få än mindre möjlighet till det. Mitt förslag är därför; be att få ärva barnens kläder istället och lägg upp ett lager så har ni! Problem är till för att lösas, inte gnälla över! Eller starta en dagisblogg för inbjudna läsare där vi kan ta del av hur barnets dag ser ut. Det kan låta sanslöst i era ögon men jag tror ändå att ni lika lite kan föreställa er hur barnets tid ser ut hemma som vi kan veta hur barnet har det på förskolan.

4.      Vi kan märka kläder men många gånger saknar vi tiden. Gör som restaurangerna istället, sätt upp en skylt med ”Vi tar inte ansvar för personliga tillhörigheter” för det gör ni ju ändå inte. Tappar ni bort märkta kläder får man ändå inte tillbaka dem, ingen ersättning heller. Så varför ska vi sitta och kämpa för er när ni inte gör det för oss?

5.      Glöm inte att det är NI som är servicepersonalen och VI som är beställarna! Jag ger service när jag är på jobbet, för det får jag betalt för och det är vad mina beställare förväntar sig av mig. Gnälla får jag göra hemma, på fritiden!

6.      Så slutligen; tack för att vi får lämna våra barn hos er. Jag tror ändå majoriteten av oss gärna skulle välja andra livsalternativ om vi kunde. Så vi önskar lika mycket som ni att ni skulle vara överflödiga i samhället. Tack och hej!

/Skrivet i affekt.

På bilden, ett barn som blivit fotad ofta.
Gissa vad hon leker?

ps detta gäller inte vår förskola, vilket jag är väldigt glad över!  ds