Debatten fortsätter.

Ibland hoppar jag liksom till själv, ibland säger jag det med stolthet och ibland, ska jag erkänna, säger jag det lite för att trycka till någon jag upplever som en viktigpetter. Att jag har två jobb.
I USA tror jag det är lika vanligt att ha två jobb som att byta underkläder varje dag. En del gör det, andra inte. I Sverige är vi inte lika vana vid det. Här är det mest invandrare och hysterikor som har två jobb medan Alliansen diskuterar huruvida hushållsarbetet faktiskt kan räknas som ett extra jobb eller inte och sist jag hörde hade de beslutat att det inte var ett jobb så nu har nog alla ett jobb igen. Medan den kvinnliga delen av befolkningen sliter ut sig helt frivilligt. För det är frivilligt hur man fördelar arbetet hemma nämligen, inte baserat på hundraåriga traditioner och kultur.

Jo, just det, två jobb var det. Jag har två jobb. Och det är i egenskap av det andra jag på sista tiden blivit uppringd av journalister några gånger (1 2). Jag fick ett mail om mediahantering häromdagen. Från mitt första jobb. Utifall man blir uppringd av en journalist gäller det att vara beredd. Helst bör man kasta på luren och försöka lugna ner andningen innan man lyfter på den igen. Åtminstone är det så man helst skulle vilja göra.
Nu blir jag sällan, för att inte säga aldrig, uppringd för att förklara oegentligheter utan i egenskap av sakkunnig och då behöver man inte gå upp i hyperventilering. Inte mot journalisten i alla fall. Möjligen kan man tänka sig att alla ens kollegor och andra sakkunniga gärna vill hänga en när de läst eller hört citatet man har gett.

Det fanns en tid när jag inte gillade journalister alls. När jag tyckte att de var kappvändare, kapitalister och idioter som bara förstörde folks liv för pengarnas skull.
Jag har ändrat mig på senare tid. Kanske beror det på att jag har insett att mediaindustrin är så mycket mer komplicerad än så eller så har jag bara blivit äldre.
Det är svårt att uttala sig om en viss fråga och sedan få hela sitt uttalande nedskrivet på ett par rader. Det blir sällan som man hade velat och visst kan man begära att få det ändrat men bara till en viss gräns. För media handlar om att synas också och är man alltför besvärlig ringer de någon annan. Vad som dock slår mig är att den smutskastning och närapå förföljelse jag ändå kunde uppleva i ämnet amning, som mitt andra jobb handlar om, närapå har försvunnit i media. Den finns kvar i samhället som ringar på vattnet, det hörda ordet ringer fortfarande i mångas öron men journalisterna jag pratar med har ofta förbluffande bra argument och kloka tankar för amningens sak. Och det, mina vänner, är en glädjande utveckling. För det är inte för inte man kallar media för den tredje statsmakten. Och när den första och andra varken tycks bry sig eller vågar uttala sig i ämnet är det till den trejde man får vända sig för att få gehör.



Såhär ser det ut om man inte reagerar i tid.