Intelligens och kön.

Jag läser i SVD´s artikelserie om särbegåvade människor:

Är män smartare än kvinnor? Nej. Men de tror det. Engelska forskare som gått igenom ett 30-tal internationella studier på området konstaterar att det inte finns några signifikanta könsskillnader när det gäller IQ. Ändå underskattar kvinnor både sin egen och andra kvinnors intelligens – medan män känner sig smartare än de i själva verket är.
Enligt forskare är detta oroväckande eftersom föräldrar kan signalera till sina döttrar att de inte är lika intelligenta som sönerna. Och ett gott självförtroende är ofta lika viktigt för att lyckas i yrkeslivet som en hög IQ-nivå.

och tänker att ett gott självförtroende inte enbart har betydelse för hur intelligensen nyttjas utan för det mesta vi gör i livet. Som amning, ta hand om barn, delta i aktiviteter, söka jobb, prata i en grupp osv.

Den svåra frågan som föräldrar råkar på är naturligtvis hur man gör för att ge sitt barn ett gott självförtroende. Ska man låta barnet utvecklas i fred utan sårande pekpinnar och kränkande tillsägningar. Eller ska man styra och ställa så barnet håller sig på rätt väg och slipper påpekande om avvikande beteende från omgivningen?
Frågan är inte lätt. För hur man än gör så får man liksom ändan bak. Och kanske är det så, att när man försöker få ändan fram och göra om det som är naturligt som det blir fel.

Det är intressant med våra inställningar och attityder till kön. Som hur ens dotters intresse för stadiga fordon som snöskoter och fyrhjuling ignoreras så totalt av omgivningen att hon till slut erkänner att hon "nog gillar fyrhjulingar men det är inte för tjejer, och hon är ju tjej så... nej, tack!" Och hur man i samma timme inser att den minsta pojkens totala fascination för allt vad bilar heter förmodlligen kommer utvecklas och frodas att man lika gärna kan köpa en garageoverall åt honom redan denna hans första jul. För han lär slita ut dem på rad.
Min andra son är inte ett dugg intresserad av fordon. Så till den milda grad att även hans far, som gärna ville ha "en pojk så han hade någon att spela fotboll med", till slut erkänner att "lille pojk, han försöker ju bara meka med bilen för han vill vara med mig! Jag gav honom en svamp istället så han kunde tvätta bilen och då vart han nöjd." För göra rent tycker han nämligen om, men det är knappast något som uppmuntras annat av hans lyckliga moder, vars största intresse här i livet är att hålla ordning på torpet.

Jag kan tycka att det är svårt ibland. Vilka egenskaper hos barnen ska man förstärka och vilka ska man jobba för att införliva? Eller ska man ens göra det och vad händer då med det enkelspråriga barnet som bara vill äta makroner och lägga pärlplattor? För sitt barns allra bästa vill man ju hela tiden.