Plantan

Vissa dagar bara avskyr jag mig själv. Vill inte kliva upp, inte se mig själv i spegeln, inte möta en enda människa för att bekräfta vad jag redan vet.

Jag är en människa borde vara bättre. Som om jag vore ett enda stort fusk som varje dag kommer undan. Undgår att bli upptäckt och utstå förnedringen, när alla inser hur värdelös jag egentligen är. 

Ibland känner jag mig så. Utanför världen, borta, icke existerande. Som om alla bara springer runt, runt och gör en massa livsviktiga saker. Mitt i alltihop sitter jag på golvet och försöker förstå, samtidigt som jag helst av allt skulle vilja kliva av. Få vara ifred.

Att få vara ifred är ett finare ord för att vara ensam. Många människor i världen är ensamma och blir inte sedda. De lämnas för att inte störas, ses inte för att annat runtomkring är färggladare och lättare att se. Fast de som är ensamma ser alla andra människor i sin omgivning, tar hand om, månar om, sprider snällhet. Ibland undrar jag hur ofta de ensamma ser världen. Tittar de någonsin upp från sin gråa, ensamma vardag och ser det färglada omkring dem? Ser, hänförs och njuter? De kanske gör det men mest gör de saker för andra. Det är bara att de gör det så självklart att ingen ser vad de gör.

De som inte ser brukar springa. Springa så fort att de inte ser vad som händer omkring dem. Jag undrar vad det är de springer till och än mer vad det är de springer ifrån. Är det ifrån all ångest som jagar dem från mörkrets tunnlar, ifrån vänner och krav på allt de ska göra eller ifrån själva livet som snart är dem ikapp. Eller är det dem själva de springer ifrån?

Kanske de springer till jakten att nå något de inte har. Springer allt fortare för att hinna fram dit någonstans där jakten tar slut. Till ljuset i tunneln, till ängen på andra sidan. Till friheten och utopin, den som inte finns.

Den som jagar den som springer är en person i röd rock med piska i hand. Piskan i handen blir en penna dit hon pekar för att få alla att förstå. Att springa för att nå och skynda för att hinna är det enda rätta säger människan i röda rocken. Springer du inte står hjulen still och vem ska då sköta ekonomin varpå allt detta vilar? Spring för friheten, spring för tillvaron, spring bara spring för då mår jag bra, säger människan i röda rocken.

Jag känner vinddraget där jag står mitt i orkanens öga. Likt en liten planta mitt på stormens hav. För det är så liten, ynglig och värdelös jag känner mig när jag inget kan och inget förstår hur saker och ting ska vara och bäst ska skötas, de där dagarna jag vill vara ensam.

Det är då jag önskar mig en trädgårdsmästare med halmhatt på huvudet och kratta i hand. En som kan odla och så och få mig att växa och få mig att nå.

Tänk att ha en sådan vid sin sida som tryggt kan stå med två fötter i myllan och visa hur man sätter upp staket mot faror som hotar. En som försiktigt kan gödsla, låta solen skina och regnet göra sitt. Utan att skynda och utan att kräva, bara tålmodigt vänta på dagen då plantan skjuter skott och får blad. Börjar växa.

En dag ska jag själv ta krattan i hand och få allt att gro och frodas. För med en trädgårdsmästare vid sin sida är man aldrig ensam mer. Då kan allt börja gro och börja växa och leva.