Om matens makt.

Jag lyssnar på Thåström. Av den enkla anledningen att jag tycker han är bra, förjäkla bra faktiskt. En sann poet, vars ord aldrig kommer dö ut. I alla fall inte i mina öron. I mina ungdoms dagar hade jag en flickvän som studerade till konstnär. Hon kom hem en dag och berättade om hur de diskuterad vad konst egentligen är och insett att konst är det man inte kan förklara eller beskriva. Konst bara är.
Alltsedan dess har jag försökt definiera konst. Eftersom jag är en människa av rim och reson och logik så vill jag gärna inte låta något inte ha en definition. Det är ingen lätt uppgift att definiera konst. Men man kan definera det som något som vi alla behöver för att väga upp all logik och reson vi vältrar och omger oss med. Vi behöver konst för att bryta upp gamla tankemönster, kunna se förbi våra egna gränser. För själens välbefinnandet och vår egen lycka. Konst är det fria och oväntade, det är gränslöst och icke exkluderande. Konst gör ingen skillnad på vem du är.

Min mamma är konst, en vandrande installation. Det blir åtminstone lättare att inte bli galen på människan om man tänker så för hon säger aldrig vad man kan förvänta sig. Hon har sin egen logik som ingen av oss andra i familjen har lyckats förstå oss på och inte heller kunnat ändra på. Det är som oraklet i Delfi, frågar man något får man själv lista ut vad svaret egentligen betyder.
Och jag tror att det är precis sådant vi behöver. För att bryta ner våra föreställningar om hur saker och ting ska vara, om vem som ska räknas och vem som ska trampas på. Vi människor omger oss så ofta med massor av underliga resonemang. Som att den som är utan jobb ska skylla sig själv, att den som vill vara hemmamamma för sina barns skull har en skruv lös och att svarthåriga invandrare egentligen är korkade även om man aldrig säger det högt.

Jag försöker bära min mammas arv och peta in lite konstinspirerade ord här och var i min omgivning. En del förstår precis vad jag menar och ler uppskattande, andra stannar upp en sekund för att i nästa besluta sig för att jag nog är korkad och inget att ta hänsyn till. Och sådant får man bjuda på om man ska gå konstens väg, det hör liksom till.
Och det är också därför vi behöver alla människor i världen. För skulle vi bara ha en hoper underliga konstnärer som gick omkring och gjorde oväntade saker skulle vi nog bli ganska less på konsten. Så alla de logiska, fyrkantiga människorna med portfölj i hand och blicken rakt fram behövs också. Inte för att det är de som på något sätt inbringar förutsättningarna för liv med sitt pengaskyfflande, även om de många gånger tycks tro så, utan bara för att omväxling förnöjer och vi trots allt har två hjärnhalvor; En kreativ och en logisk och föder man inte dem båda kommer den ena att förtvina och med en halv hjärna blir ingen människa lycklig.

Lycklig kan man dock bli av mat, om än kortvarigt och det var egentligen det jag hade tänkt skriva om innan jag hamnade på sidospåret. Om matens makt skriver SVD och kanske skulle vi springa lite mindre i ekorrhjulet om vi vågade se hur det vi stoppar i oss påverkar oss i slutändan. Samtidigt som jag tror att man kan komma långt med lite upplysning och en stor dos sunt förnuft. För att oroa sig för allt man stoppar i sig lär nog inte heller göra någon lycklig.
Eller som Thåström sjunger; "En lycklig människa vet inte på vem hon slår." Å andra sidan lär man snubbla om man blundar sig fram i livet.

Till höger i bild är människan ingen ännu lyckats förstå sig på till fullo.

Xxx