Jag vet att jag borde reagera

Jag vet att jag borde reagera över resultaten i Amningsnytts undersökning. Om hur endast 1 av 73 BVC ger rätt råd om sex månaders heltidsamning och sedan fortsatt deltidsamning upp till ett år eller längre.
Och jag borde ha massor att säga om Åsa Kondes uttalande från Livsmedelsverkets sida om hur de ändrar sina rekommendationer för att bättre passa verkligheten.
Men ibland har man bara fullt upp ändå. Och ibland finns det så mycket att säga i frågan att orden bara stockar sig och inte kommer fram.

Utanför mitt fönster blåser höstvindarna och istället för att känna dem mot min kind sitter jag inomhus framför en datorskärm. Som så många nuförtiden. Mammor på nätet som skriver av sig sin klagan om hur det är jobbigt att ha barn, om mat som ska lagas och tvätt som ska strykas.
Ibland undrar jag varför barnen inte får vara med i allt de där. Stoppa in handdukar i torktumlaren, lägga upp matvaror på bandet, tvätta lite fönster eller köra ner händerna i en bulldeg. Är det så noga egentligen hur det blir? Om bullarna blir runda och fina eller om det finns små hål i barnfingerstorlek i dem? Och vad gör det egentligen om några av de virvlande höstlöven dansar in över hallgolvet och landar i gruset som skorna dragit in? Går världen under om inte alla äter ur talriksmodellen?
Vad är det som gör att vi behöver alla dessa rekommendationer hit och dit. För vem skrivs de och vem är tänkt att se till att alla följer dem? Vad hände med den egna viljan och känslan över vad som är rätt och fel? Och vad är det med denna matfixering vi har i denna värld?

Egentligen vet jag ju svaret på frågan. Svaret om hur förståsigpåare och läkare en gång i tiden styrde upp kvinnors sätt att ta hand om sina barn och hur de ammade. Om hur de införde schemastyrd amning var fjärde timme och skrikande barn nätterna igenom.
Och jag vet ju också hur företagssamma personer via barnmatsföretagen hittade en nisch i att förse alla dessa kvinnobröst, som inte klarade fyratimmarsschemat, med dåligt samvete och plåster på såren i form av modersmjölksersättningar. Och hur allt, pusselbit för pusselbit, har lagts samman till den situation vi har nu. Där vi behöver organiserad styrning för att motverka vinstintressena från barnmatsföretagen. En värld där amningen behöver skyddas och främjas och inte längre är naturlig och självklar och något man har rätt att bestämma själv över.

"Du ammar väl inte på nätterna?"
"Äter han två mål mat om dagen nu?"
"Det är klart du ska amma, men om du inte kan finns ersättning att få."
"Du kan ju inte amma hela tiden för då orkar du inte."
"Ammar du fortfarande?! Du vet väl att du skämt bort henne?"

Jag vet allt det där, om hur WHO genom sin kod försöker främja och påminna, om hur Innocentideklarationen försöker vara en motvikt, om EUs direktiv som byråkratiska Sverige inte klarar av att införliva.

Men jag undrar ändå. Vad hände med rätten för barn att få vara barn? När i mänsklighetens historia blev det nödvändigt med barnvagnar, flaskor, mjukisdjur, resesängar, nappar, pipande leksaker, babykex, matburkar, barnskedar i plast, kulörta flörtkulor och muggar med små hål i för att klara föräldraskapet?
När blev att bli mamma så krångligt att vi behöver en handbok som bara en BVC-sköterska klarar av att läsa?
Vem tog ifrån alla mammor deras vetskap om att det finns bara en på jorden som deras barn inte kan leva utan och att kunskaperna de behöver för att klara detta sitter mellan matburkarna -i hjärtat!

Ditt barn är ditt och ingen annans. Slut dina ögon och sluta lyssna på världen utanför. Sträck din rygg, omfamna ditt barn och kliv rakt ut där ni förtjänar att vara -i centrum av allt. Något viktigare än det du håller i dina armar kommer aldrig någonsin finnas.
Du kommer alltid få höra om vad som ska vara rätt och vad som ska vara fel. Men bär i ditt bröst doften från ditt barns nyfödda hjässa och kom ihåg att den enda som vet när det verkligen gäller -det är du!

När jag läser rapporteringarna i massmedia, plöjer mig igenom undersökningar och utredningar så kan jag inte låta bli att känna att det gick så himla snett. Det är inte vi, BVC, barnmorskor, politiker, vårdchefer, forskare, svärmödrar som ska sitta och tala om vad mammor behöver veta. Det är vi som ska svara på mammornas frågor när hon faktiskt ställer dem. Vara ett stöd, ge uppmuntran och beundra henne för det fantastiska jobb hon gör. Inte komma med pekpinnar om vad hon inte gör.

Tack för mig!