Idag har jag föreläst!

Idag har jag varit och informerat om Amningshjälpen inför ett 80-tal vårdgivare i länet. Jag ska inte sticka under stol med att det var nervöst innan. Sådär före jag fick en sådan förfrågan där jag drabbades av en stunds hybris och snabbt mailade tillbaka ett "Självklart!" och satte därefter genast igång med förberedelser som att söka ledigt och känna mig stolt.

Har man inte jobb så tar man sig.
Fast det här var ju en gammal bild förståss.
Numer ser jag mycket äldre och visare ut!

Värre är det när man står där på scenen och håller tummarna för att man stoppade in sladden i datorn när man satt och jobbade på morgonen så den inte är fullständigt urladdad nu. Eftersom man, i ambitionens glada tecken, suttit hemma och gjort ett sjutton sidors power point presentation som man har lite svårt att klara sig utan sådär på tre röda.
Som tur är så är inte datorn urladdad och den går även med på att bli uppkopplad till den stora skärmen så första bilden med Amningshjälpens logga lyser mig i ryggen.

Det är trots allt så. Att det inte är helt lätt att välja ut vad man ska säga och vad man kanske inte ska säga när man ska stå på en scen som representant för en förening. Mina dagar på utbildningen i Uppsala tog dock ner mig på jorden tillräckligt för att rätta mig på någon slags baslinje när jag insåg att hälften av de närvarande vårdpersonalen inte hade en aning om vilka Amningshjälpen egentligen var. Fast vad ÄR Amningshjälpen egentligen? Och ännu mer, vilken bild vill jag att åhörarna ska få med sig?
Det är stunder som dessa som jag önskar att jag inte var fullt så impulsiv och hade ett litet mer uns av självinsikt för att inte bara hoppa på allt som låter kul.

Med ett "Nu börjar vi!!" genom mikrofonen från konfranciern och åttio par ögon riktade mot en inser man plötsligt stundens allvar och drar sig till minnes tipset om att föreställa sig alla åhörare nakna för att bekämpa nervositeten.

Det är säkerligen ett alldeles underbart tips, bara just inte där i mötet med åttio par ögon, varav en stor del av dem, inser jag snart, snarare har sett mig naken. Där sitter barnmorskan från senaste förlossningen, henne jag slängde skorna på, det är barnmorskan som först skrev in mig på mödravården och som jag sedan stolt visade resultatet av mina knipövningar inför, det är en barnhälsovårdssjuksköterska som jag suttit och gråtit inför och neonatalpersonal som jag skällt på. För en mikrodels sekund känner jag frossbrytningarna gå genom kroppen när jag kommer till insikt.

Jag har ingen aning om hur föreläsningen gick. Jag hoppas det gick bra för jag får tydligen komma tillbaka i morgon igen och berätta samma sak för ytterligare ett 60-tal vårdpersonal. Och jag hoppas att jag har gett något slags bra intryck.
Samtidigt känner jag mig starkt tudelad. Där står jag, en Hjälpmamma, ordförande för Amningshjälpen, och inser någonstans att vissa saker kan jag bättre än de flesta i rummet. Och jag inser också att det är en uppgift jag har tagit på mig att främja och stödja amningen. Jag kan välja att röra till det i leden och hänvisa till senaste Amningsnytt och påtala de uppenbara brister som råder inom vården. Berätta om alla de mammor som ringer och undrar om de verkligen kan ha fått rätt råd, historier om mammor som fått så mycket anti-stöd att man knappt kommer sig för att säga något med det fakta att ändock har klarat att upprätthålla en amning.
Jag inser också att om jag skulle gå på och säga allt detta skulle jag knappast få komma tillbaka i morgon. För ett samarbetes skull är det ändå värt att stryka medhårs och ligga lågt. Och ligger man för lågt riskerar allt att falla platt.

Tuttförvirring finns inte konstaterades under dagen.
Och så finns det, för det har man sett.
Snacka om förvirrande!
Bild tagen från Sagogrynets blogg om Amning.

Naturligtvis kommer artikeln i Amningsnytt upp. BVC-samordnaren i länet är mycket bekymrat och närapå ledsen över hela historien. Jag gör mitt bästa för att bemöta. De flesta BVC har, trots allt, helt korrekt upplyst om 6 månaders helamning. Samtidigt hade nästan ingen greppat uppmaningen att helamma de första sex månaderna OCH delamma till ett års ålder eller längre. Jag försöker bemöta det halvt skämtsamt med att det egentligen inte var någon nyhet för det här visste vi ju redan. För det gjorde vi ju. Och det faktum att Jämtlands läns landsting nu i sin nya fina amningsstrategi inte heller har med rådgivning om delamning upp till tolv månader eller längre utan istället skrivit "Helamning i sex månader och sedan så länge som mamma och barn vill." tycker jag ändå borde få några klockor att ringa.
Jag kan bara konstatera att vi har en lång väg att gå. Och att vägen dit är snirklig och snårig.

Att jag ändock har mycket kvar att lära som föreläsare inser jag sisådär efter lunch när jag får förmånen att lyssna till Mats Berggren tala om "Amning och Jämställdhet". Får du tillfälle att lyssna på Mats Berggren kan jag rekommendera att du gör det!


Xxx