Tussilagoblommor

Nu är våren i antågande och husägarna på väg ut ur sina dammiga vardagsrum för att ta itu med allt som kommit fram med snöns bortsmältande. För egen del betyder det en uppsjö med snöspadar, små plastdjur, festisförpackningar och en och annan vante. Det innebär också att se allt som gror omkring en. Det är lika spännande varje vår att se vad som tänker komma upp i trädgården och vad som överlevt vintern. Maken vill gärna att jag ska så "lite fina blommor" på vår tomt så den inte ser så skräpig ut. Jag tycker han kan så sina blommor själv för jag har ingen känsla alls för sådant. Men eftersom tanken var god tog jag med mig barnen till Växtvaruhuset och tänkte att de kunde få välja. Kanske lite morötter och rädisor kunde vara roligt att plantera och skörda tillsammans med dem?
Nu tänker inte barn så som vuxna gör så det blev en påse pumpafrön istället. Jag vet inte ens om det går att få pumpor att växa på dessa breddgrader men eftersom de såldes i en affär inte långt ifrån oss så hoppas jag att de gör det.

Annars kan man njuta av naturens vårblommor som vitsippor och tussilago. Tussilago är en sån där underlig blomma som har blommor på ett ställe och blad på ett annat. I alla fall var det så jag fick lära mig på Mulleskolan för en herrans massa år sedan. "Titta där!!" utropade Mulleledarna och pekade på jättelika platta blad, som växte i ett illaluktande kärr. Jag kunde aldrig riktigt tro på det där, att de blommorna och de bladen faktiskt skulle höra ihop när man aldrig såg dem tillsammans. Fast jag sa ingenting utan svarade snällt som det förväntades av mig eftersom jag var ett lugnt och lydigt barn.

Mina egna barn brås inte ett dugg på mig. De säger emot och gör helt tvärtom mot vad jag säger. Och får de inte som de vill uppstår ett drama som får en Lars Norén-pjäs att blekna i jämförelse. Ofta handlar det om att få saker och helst exakt samma saker som alla andra syskon fått.
Den första reaktionen man som förälder får är att tillfredsställa sitt barn. Att helt enkelt ge barnet vad barnet anser sig behöva. Har barnet fem syskon kommer antalet saker barnet vill ha bli oändligt. Med tiden uppstår en omöjlighet att tillmötesgå barnets alla krav och viljor. Så istället tar man till förnuftet och försöker förklara för barnet varför hen inte kan få vad hen vill. Med målande beskrivningar och långa utläggningar gör man sitt yttersta.
Tills den dagen barnet lär sig himla med ögonen och man tvingas påminna sig om förmaningstalen man fick under tonåren. Man lyssnade aldrig.

Då återstår bara kort och koncist. Att helt enkelt utstöta ett välgrundat, välmenat och kraftigt "NEJ!". "Nej, du får inte köpa en sjuttionde Pet Shop bara för att din syster har gjort det." "Nej, du får inte köpa godis mitt i veckan bara för att din kompis just gjort det." "Nej, du får inte kasta maten på golvet eller krypa ner i katrullen" osv...
Just där i stunden. När man äntligen lyckats säga det där svåra ordet, som tagit all ens föräldrakraft att faktiskt stå för, räknar man med att tricket ska lyckas. Eftersom det sägs med en pondus ingen förälder dittills lyckats uppnå kommer man aldrig någonsin att behöva ta i med mer kraft mot ens barn. För det tar emot, att behöva höja rösten mot det käraste man har.
Nöjt konstaterar man att ordet är sagt och saken löst.

Tills barnets motreaktion kommer. Den, där barnet går fullständig bärsärkargång och börjar skrika okvädesord, kasta saker och bara gråter. Den, där man tvingas göra allt för att ställa situationen till rätta och det med ränta. Barnet får inte bara vad hen vill ha utan även en glass, lite extra pengar och ett löfte om att få göra något roligt i helgen. Un garde! Barnet har åter segrat.

Ingen ska komma och påstå att föräldraskapet är en lätt uppgift. Att det inte redan finns på varje förälders CV som en högt stående merit är för mig en gåta. För den som klarar detta utan att gå in i galenskap torde vara mycket bra arbetstagarmaterial.

Men vad gör man då? Vad sjutton gör man när barnet styr ens tillvaro? När allt man säger rinner rakt förbi utan att fastna?
Först och främst tror jag man måste försöka förstå att det inte handlar om saken. Det är förstås en omöjlighet när man väl står där, men mellan gångerna är det värt ett försök. Det kan vara värt att fundera över vad saken egentligen symboliserar för barnet. Är det en maktkamp mellan syskonen, ett svar på en stressad förälder vars jobb slukar den mesta orken eller är det barnets sätt att säga "Du, jag håller på att bli vuxen!"
Vad det än är tror jag snarare det är sättet att närma sig konflikten. Att förstå grundproblemet och försöka lösa det. Sen ska man ha tillförsikt över tiden. Konflikter löses inte i en handvändning. Det kan ta både veckor och månader innan lösningen har fått jobba klart. Ett barn är inte ett snabbmatsställe som går att fixa på fem minuter, det är ett livslångt åtagande som aldrig tar slut.
Där tänker jag att det kan vara bra att träna sin egen stresshantering så man kan försöka påminna sig dessa saker, som man egentligen redan vet, även mitt inne i en konflikt. För det är nästan det svåraste med föräldra-barnkonflikter, att man får totalt tunnelseende och bara vill lösa situationen snarast möjligt.
-Vad kan jag göra för att stå ut? Var sitter mina styrkor och mina svagheter?

Jag har fortfarande inte fått ett definitivt svar på om tussilagoblommor faktiskt sitter ihop med sina stora blad. Egentligen borde jag ta tag i det och börja gräva i jorden. Fast ibland är det bättre att låta saker och ting vara och bara låta dem utvecklas i fred. Och risken om jag börjar gräva för mycket kanske är att rötterna går av och blomman tynar bort. Att inte göra något alls är också en handling värd att utföras. Ett liv utan konflikter vore säkert skönt men knappast tillfredsställande eller utvecklande.
Och kanske är det så, att de små tussilagoblommorna ändå sitter ihop med de stora bladen, fast man inte ser det med blotta ögat. Och kanske är det så att de båda behöver varandra, i all stillhet.
Trots allt.

Tussilago farfara i socker.