Mer tid eller mertid?

Hur gör man för att få mer tid egentligen?

Mer tid förresten, hur man hinner mer handlar det väl snarare om. Dygnet kommer alltid ha sina ca 24 timmar, hur man än gör.

Läraren på chefskursen jag var på hävdade att man hann allt man ville, det handlade bara om att prioritera. "Jag prioriterar att äta middag med min familj och har därför inte gjort marknadsundersökningen kring bolagets kapacitet inom bakbunkeindustrin." Eller "Jag prioriterar att hinna klart mina uppgifter och kommer därför inte hem i tid till middagen."

Visst, så är det ju. Och en del prioriterar familjen och andra jobbet. Jag kunde inte låta bli att få ett ont öga till kvinnan ändå. För hur gör man sen? När man redan lyssnar på en instruktiv ljudbok i bilen på väg in till jobbet, medan man sms:ar några provsvar och man tar rådgivning per telefon under dagishämtning, kontaktar mamma medan man lagar snabbmiddagen och försöker planera morgondagen och ekonomin under tiden man nattar lillebror, låter storbarnen dammsuga sina egna rum, skjuter upp sitt sovande ytterligare en timme medan man akutmedicinerar astmabarnet, hänger tvätten och sätter igång en ny maskin, plockar gräs åt marsvinen, plockar ur diskmaskinen, torkar diskbänken, skurar golvet.. alltmedan man funderar över vilka vinterkläder man behöver titta efter, om alla barn har skridskor till nästa säsong, beslutar om vilka provtagningar man ska rekommendera till morgondagens patienter, vilka kurser man ska propsa på att få gå och hur man ska få ihop det med årsmöte och begravning samtidigt.

Hur säger man då kring allt man prioriterar bort? "Jag prioriterade att inte få sömnbrist till den grad att jag började se syner och riskerade köra ihjäl mig eller bli av med jobbet istället för att...."
Eller "Jag prioriterade att tugga istället för svälja köttbullarna hela... förresten prioriterade jag att äta istället för att drabbas av blodsockerbrist och delerium som följd, vilket kunde ha kostat mig både liv och familj."

Nej! Någonstans får det vara nog! Visst kan man ha sina ordlekar, ifrågasätta vad man gör och håller på med genom finurliga frågeställningar och tvistade påståenden. Men nu säger jag som det är:

Ibland hinner man inte!!!

Att leva, sköta om sig själv och ta hand om sina barn är inte att prioritera! Det är saker man aldrig någonsin får prioritera bort.
Hur man tar hand om sig själv och sköter sina barn är en annan sak. Det är upp till var och en att besluta vilket som är mest rätt. För rätt finns det många av.
Man kan äta vegetariskt, veganmat, sockerfritt, hemodlat... så länge man känner att man mår bra av det. Till och med snabbmat kan vara nyttigare än långkok om det innebär att man slipper stressen att aldrig hinna något annat. För stress är inte nyttigt!

På samma sätt får inte heller samhället prioritera bort folks välmående eller barns trygghet! Att uppfylla dessa grundbehov är måttet på ett rikt samhälle. Samhället där alla får finnas och leva och där vi ser efter och tar hand om varandra är samhället där stressen är låg och välmåendet högt. Och med låg stress och hög lycka är jag övertygad om att sjukdomar och depressioner sjunker. Och det tjänar vi alla på!
Storföretagaren får anställda som håller, tonåringarna får föräldrar som ler, mormor blir inte ensam och lärare slipper en hel del stök på lektionerna.

Jag har suttit och gjort en uppgift i coaching. Den innebar att slutföra meningen "Vore det inte härligt om..." så många gånger man orkar.
För att göra en lång historia kort så fick den mig att fundera över hur folk beter sig. Hur så många vill hävda sin rätt, söker bekräftelse, har synpunkter på andra och till och med ondgör sig mot andras barn. Varför är det så?
Är inte människor lyckliga nog att kunna förbise petitesser? Känner de inte harmoni nog att vägleda istället för att fälla? Söker vi alla efter ansvarsfriheten och en förälders trygghet?
Något osäkrare än en förstagångsförälder är svår att hitta. Och någon som får fler kommentarer om hur saker och ting borde vara än en förstagångsförälder är också svår att finna. När vi istället borde klappa i händerna, uppmuntra och vägleda denna fantastiska människa i sitt stora, viktiga uppdrag.

Kommentarerna försvinner inte med andra, tredje eller ens fjärde barnet. Men huden på näsan blir hårdare och mindre mottaglig. Vi sluter öronen och lyssnar till vårt hjärta istället. Den som inte säger emot, den som genom sting, rus och klappningar för oss längs livets stig i virrvarret av måsten, tyckanden och nya forskarrön.

Hur prioriteringarna än ser ut och vad kroppen än gör, så finns de där, alla våra barn, för alltid, i centrum av våra hjärtan.

Glass e gott!
Om ett barns leende gör gott för föräldrahjärtat gör glass gott för barnasjälen.

xxx