Jag ber om ursäkt!

Det här har hängt över mig en tid nu. Alltsedan inlägget där jag recenserade Lars H Gustafssons bok "Växa -inte lyda.". Recenserade och recenserade förresten, snarare totalsågade. Så nu gör jag det:

Jag ber om ursäkt för mina hårda ord om din bok Lars H Gustafsson! Efter att ha tänkt lite mer kring den så kan jag förstå den bättre. Den är inte alls dum i sin tanke, att man ska vara snäll mot barn och att de är utan skuld. För barn litar alltid på att den vuxne ska göra rätt så att de inte gör fel. Visst är det så du menar?
Det är bara det att ibland är inte barn sådär gulliga och tillmötesgående. Inte mina barn i alla fall. Ibland är barn bara sådär otroligt provocerande, gränslösa och triggande. De vet exakt vilka knappar de ska trycka på för att få mig dit de vill. Och det är där jag känner att din bok inte är skriven för föräldrar. För ingenstans hittar jag hur jag ska kunna stå ut och klara mig igenom med förståndet i behåll när mina barn testar mig bortom förståndets alla gränser.
Jag vill dem väl. I varje sekund av mitt liv. Och jag skulle ge dem min högra hand om det vore för deras bästa. Så din bok om hur vuxna bemöter barn fel och får dessa vita små sköra blommor att krokna ger mig bara dåligt samvete. Ännu mer dåligt samvete.

Det värsta med det hela är att jag fortfarande har tomrummet av att inte hittat nyckeln kvar. Hur gör man för att vara en bra förälder? Vad är rätt när barnen står och skriker vid kassan och ska ha godis medan tusen människor i kön bakom en skruvar på sig? Eller när de dag ut och dag in öser ut alla sina leksaker över hela golvet och totalvägrar att plocka upp dem oavsett vilka knep och trix man tar till? Vad gör man då? Får man ta fram en svart sopsäck och stoppa ner alla tusen prylar i den och kalla det en konsekvens? Eller gör man ett övertramp mot barnets integritet då? På städprogrammet på TV säger de att mitt hem kommer börja sprida livsfarliga bakterier och mögel om jag inte städar regelbundet. Men hur får man det att gå ihop med denna totala ovilja från barnen? För att inte tala om maten! När barnet för tredje gången samma vecka kräver pannkaka med sylt och inga grönsaker är inte skörbjuggen nära då? Och hur gör man pannkakor när äggen tagit slut och ungen tokgnäller tills huvudet håller på att gå i bitar på en?
Var finns boken som tar upp detta? Det är boken jag vill läsa, den där jag kan känna igen mig i och hitta en lösning.

Idag har jag jobbat hela dagen. Åkt runt i en röd bil och botat djur. Jag hoppas åtminstone att de har blivit botade för det har liksom varit min intention hela vägen.
När jag kommer hem möts jag av totalt lugn. Inga skrik, inget bråk, inget kaos. På baksidan håller min man på att sätta upp ett tält med de två äldsta barnen medan minstingen sitter i sandlådan och leker och de andra springer runt på gräsmattan eller hoppar på studsmattan.
"Det är så orättvist!", tänker jag. Hur kan det få vara så? När jag är den som tar hand om barn och hushåll nästan varje dag och den dagen min man har dem så blir allt sådär perfekt och harmoniskt. Som en liten idyll i skärgården.
Min första reaktion blir att vända i dörren. Lämna detta hem som om jag kommit till fel hus. För det kan inte vara mitt hem. I mitt hem råder kaos och bråk. Illtjut, vrål och "skitmamma!". Fast jag hinner bara tänka tanken.
"Hej älskling!" ropar min man och vinkar med handen som inte håller i en av tältlinorna.
"Hej.", mumlar jag tillbaka. Minstingen i sandlådan sprätter till och kommer snart rusande mot mig med uppåtsträckta armar.
"Ser du, mamma kom!", säger min man och skrattar till.
"Mmm...", mumlar jag medan jag plockar upp minstingen och går in i huset och sätter mig i soffan för att amma honom. I köket dunkar diskmaskinen taktfast och på bordet finns inte en smula. När jag är hemma är köksbordet ständigt fullt av smulor och gegg hur ofta jag än torkar av det. Hur kan det få vara så? Som om jag som är hemma och tar hand om allt hela tiden, planerar och agerar, logisterar och strukturerar bara gör allt fel medan min man är hemma en endaste helg och allt bara flyter på. Det är något som inte stämmer i tingens ordning.

Jag frågar honom hur han kan få det att se så enkelt ut. "Äh! Jag bara stuvar dem med mat hela tiden så är de för mätta för att protestera." lyder hans framgångskoncept. Jag tror han ljuger. När jag har barnen kommer de nämligen inte ens när maten är klar. Jag får springa runt hela huset och jaga rätt på dem för att få dem till matbordet. Och väl där är det ett sjå att få dem att sitta still länge nog för att de ska få i sig något.

Fast man ska inte klaga. Korna jag varit till under dagen får inte ens behålla sina barn. Man borde egentligen sluta dricka mjölk. Ja, jag kanske skulle ha berättat det! Den där bregott-reklamen de visar på TV stämmer inte på en fläck. Kalvarna ställs i små boxar när de är några dygn gamla och får dricka mjölk ur en hink medan korna, mammorna, mjölkas två gånger per dag för människornas skull. Förr tog man kalvarna direkt vid födseln och la dem i boxarna. Numer säger lagen att de måste få vara kvar hos mamman ett tag.
Jag vet ärligt talat inte vad som är bäst. Att kalven och mamman inte vet något annat än att ingen av dem finns i varandras värld, eller att de ska hinna knyta band för att sedan separeras. Jag kan nästan tycka att det är grymmare att låta dem lära känna varandra än leva med vetskapen om att kalven inte finns och bonden är den som kommer med mjölk.

Altandörren far upp med en smäll.
"Mamma!!". Min äldsta son stövlar in med ett stort leende. "Åh, mamma, jag har saknat dig så!", säger han och lägger huvudet mot min axel.
"Jag har saknat dig med." Efter en stund får han sällskap av näst äldsta dottern, som kastar ur sig ett avspänt:
"Tja, mamma! Jag och min kompis ska sova i tält i natt. Coolt va?!" medan hon slänger sig ner bredvid oss i soffan.
Så där sitter vi, alla fyra, i soffan. En sådan där stund som man helst skulle vilja sträcka ut så långt det går, föreviga och kunna plocka fram lite då och då. Jag kommer inte längre ihåg vad det var jag tänkte på. Och kanske är det så. Att man ibland inte ska fundera så mycket utan bara göra. Och ibland kanske man måste göra det man trivs med istället för det man måste. För vem vill umgås med någon som bara springer runt och gör saker för andra istället för att stanna upp och trivas med livet?

Och ibland kanske man inte saknar kon förrän båset är tomt...

Man kan tro att Mamma Mu ska handla om föräldraskap.
Men det gör den inte.

xxx