Mamman:
-Nå barn, vad vill ni ha att äta om ni ska äta något som är gott och lite festligt?
Sexåringen:
-Korv med bröd!!
Tioåringen:
-Typ, kyckling eller skinka kanske.
Den andra sexåringen:
-Jag vill ha fiskbullar.
Den andra tioåringen:
-Får man inte säga McDonalds? Jag vill ha leksaken.
Mamman:;
-Okeeej.... Vad vill ni ha att dricka då? Om det ska vara lite _festligt_ ?
Sexåringen:
-Fanta! Eller cola... nej, Fanta!
Tioåringen:
-Kan vi inte köpa mer mjölk?
Den andra sexåringen:
-Jag vill i alla fall ha en grön Fanta!
Mamman:
...ger upp och ålägger sin man att steka på kalvfilén till sig själva och tina upp varmkorv till barnen.
31 december 2012
26 december 2012
Sagt av barn -julafton
Som sig bör i en familj där barnen tittar på amerikanskproducerade barnprogram så har samtliga barn hängt upp varsin julstrumpa till julaftons morgon. Inte på spiselkransen men väl på rad i familjens hall.
Nu hör till saken att barnens mamma varit mamma så pass länge att hon nu gett upp i att hålla reda på vad som är inne och ute eftersom detta tenderar att variera så att samma saker är inne vissa år och ute andra år. Mamman har därför handlat lite på måfå och gärna sådant som ser rabatterat ut eftersom den riktiga julklappsutdelningen kommer senare på dagen.
Barn är väldigt bra på att vara spontana och snabbt låta sina föräldrar veta vad som gäller. När yngsta dottern öppnar sitt paket och hittar en så kallad "Monster high" -docka däri utbrister 9-åringen;
"Wow!! En MONSTER HIGH DOCKA! Vissa tyker visst tomten om mer än andra!"
Over and out. Själv har jag härmed fullständigt gett upp att hitta Julklappen till mi
Nu hör till saken att barnens mamma varit mamma så pass länge att hon nu gett upp i att hålla reda på vad som är inne och ute eftersom detta tenderar att variera så att samma saker är inne vissa år och ute andra år. Mamman har därför handlat lite på måfå och gärna sådant som ser rabatterat ut eftersom den riktiga julklappsutdelningen kommer senare på dagen.
Barn är väldigt bra på att vara spontana och snabbt låta sina föräldrar veta vad som gäller. När yngsta dottern öppnar sitt paket och hittar en så kallad "Monster high" -docka däri utbrister 9-åringen;
"Wow!! En MONSTER HIGH DOCKA! Vissa tyker visst tomten om mer än andra!"
Over and out. Själv har jag härmed fullständigt gett upp att hitta Julklappen till mi
19 december 2012
Att medicinera för ADHD
Det var år 1999 jag började medicinera för min ADHD. Jag hade relativt nyligen fått min diagnos och såg med spänning och tillförsikt fram emot att liscensansökan skulle bli beviljad så jag skulle få börja medicinera med metamina. Då var det svaret på mitt krångliga liv. Allt skulle få sin lösning.
Att det skulle innebära mångt fler faktorer än jag då ens kände till visste jag dock inte.
När man börjar medicinera med ett sk amfetaminpreparat börjar man med en låg dos en gång per dag. Samtidigt får man ett protokoll där man ska fylla i tid när man tar tabletten, vilka effekter man känner av under vissa tidsperioder efter tagen tablett osv.
När man har lärt känna effekterna och även lärt sig känna när effekterna avtar får man antingen höja dosen något eller sätta in nästa dagsdos och får såledeles ta två doser per dag. Och så håller man på tills man empiriskt har fått fram vilka doser man bör ta vilka tider på dagen. För min del landade det på 2 + 1 + 1 + ½ och tog ett antal veckor. Vid det här laget har man stiftat tämligen nära bekantskap med hur läkemedlet och man själv fungerar att jag inte oroade mig särskilt. Gladeligen åkte jag på festival med min nyvunna pojkvän. Och där, framför tältet i väntan på nästa konsert, kom hjärtklappningen. En riktigt otäck sådan och som avhjälptes något men inte helt av att promenera. Medicineringen avslutades tills jag kunde besöka min psykiatriker igen.
Där fick jag inse att jag inte skulle ha avslutat min antidepressiva behandling i tron att läkemedlet metamina skulle lösa samtliga av mina levnadshinder. Väl tillbaka på två olika läkemedel började metamina fungera riktigt bra.
Att vara gravid samtidigt fungerar dock inte fullt lika bra så två år senare fick jag åter avsluta medicineringen. Under själva graviditeten var det inte större problem, det var efter barnen var födda som symtomen återkom. Nu kunde jag inte börja medicinera igen förrän amningen också var avslutad så det dröjde ett tag. Jag kunde dock komma tillbaka på samma dosering som tidigare. Och den faktiska orsaken till att jag behövde påbörja medicineringen igen var mitt sk taktila försvar. Jag har alltid upplevt beröring som ofta varandes obehagligt och rentav outhärdligt. Att då amma ett barn, hur gärna jag än ville, gick inte efter ett års tid.
Vid det här laget hade jag också kunnat inse att medicineringen inte bara hjälpte mot min ADHD utan även mot de autistiska dragen (numer kallas de "drag av asperger"). Jag blev mer öppen och fick det lättare i sociala situationer och graden av, vad man skulle klassa som tvångsbeteenden, minskade kraftigt. Vad gäller mina ADHD-problematik var det framför allt att göra saker och ting i rätt ordning och blev lättare. Det och att tålamodet infann sig.
Jag hade också lärt mig att effekten av medicineringen höll i sig en tid efter det att man slutat medicinera. Min man, som också nu fått diagnos och medicinering, upplevde samma sak.
Teamet jag gick hos tyckte att liscenspreparat var krångliga så snart fick jag prova ritalin och concerta. Concerta är den långtidsverkande varianten av ritalin vilket innebär att ritalintiden bara blev en kortare inställningsperiod och concerta den nya medicineringen.
Om jag skulle jämföra metamina och concerta skulle jag nog säga att de var som natt och dag. Med metamina kände jag mig hel och fullständig som människa. Concertan gjorde mig någorlunda organiserad och så men det var något som fattades. Det var mer som att vara som en robot än en människa. Man fungerar men jag gick som i någon slags dvala som bara jag märkte av samtidigt.
Så jag bytte snart tillbaka till metamina efter några gångers tjatande.
Åren gick och barnen blev några fler. När sista barnet hade kommit hade även forskningen kring ADHD hos vuxna och medicineringen därutav gått framåt. Från tidigare uppmaning till icke medicinering under graviditet och amning kunde nu ritalin tillåtas under amning. Jag fick börja på en låg dos ritalin kortverkande tabletter och ta tre doser per dag. Samtidigt skulle jag ge akt på barnets beteende och påverkan. Barnet i fråga var över året och uppvisade mer påverkan om jag drack några koppar kaffe än om jag tog ritalin så jag fortsatte. Detta innebar att jag även kunde fortsätta med amningen. Att vara nära barnen på deras villkor och inte bara när det kändes okej för mig var inte någon konst alls med medicinering. Så äntligen kunde jag långtidsamma!
Jag har nu tagit ritalin tabletter i ungefär två år. Under den tiden har jag kommit mer överens med läkemedlet än tidigare men är fortfarande inte helt nöjd med det. Den positiva effekten efter att man slutat medicinera med ritalin, såsom jag upplevde det med metamina, infinner sig inte. Effekterna är istället snabbt på och sedan snabbt av och har man mycket omkring sig i livet och inte ständigt hinner med att känna efter är det lätt att missa att ta nästa dos. Jag måste ta den exakt efter känsla i kroppen. Tar jag den för tidigt blir effekten en överdosering som leder till total virrighet och tunnelseende. Tar jag den för sent blir effekten oftast att jag blir så tankspridd att det tar flera timmar innan jag kommer på att ta en ny dos.
Min kontakt i teamet föreslog nu att jag skulle ta depåtabletter igen. Jag har nu bara tagit dem en dryg vecka men måste säga att jag tycker de fungerar mycket bra. Det är svårt med doseringen på ritalin för den behöver vara så exakt. Jag tar nu en tablett och låg dos. Egentligen skulle jag kanske behöva 1½ tablett men eftersom det är kapslar kan man inte dela dem. Och skulle jag ta två skulle det förmodligen bli en överdosering, vilket skulle få mig att må dåligt hela dagen. Så jag får istället välja att leva mitt liv lite mindre intensivt än jag hade velat.
Något annat, som både min man och jag har upplevt, med medicinering av dessa preparat är vikten av att äta och dricka. Eftersom hungerskänslorna försvinner, speciellt i början av medicineringen, är det lätt att glömma bort att äta. Detsamma gäller törst och dricka. Vad vi upplevt är att man, vid för dåligt intag av mat och dryck, hamnar i en situation där medicinen inte hjälper. Det är som att inte ha tillräcklig effekt och tar man en ny dos hamnar man bara i överdosering.
Vad jag egentligen vill med detta inlägg är att föra ut en tanke om att medicinering med amfetaminpreparat är en svår balansgång. Och om barn som medicineras känner som vi har gjort är det en mycket knepig situation där barnets åsikt måste tas på största allvar. Är du förälder till ett barn som medicinerar amfetaminpreparat skulle jag ge rådet att aldrig vifta bort vad barnet säger om sin medicinering.
Dessutom vill jag också ge en personlig erfarenhet av att man inte frivilligt överdoserar dessa preparat, som många människor tycks tro. Har du en neurpsykiatrisk diagnos så överdoserar du inte amfetaminpreparat. Jag har även pratat med fd narkomaner som har självmedicinerat med rent amfetamin och även de säger att de aldrig tog några stora mängder. De tog alltid mycket, mycket små mängder. Så överdoserar du eller tycker att överdosering är självklar vid medicinering med amfetaminpreparat så har du förmodligen inte en neuropsykiatrisk diagnos!
Att det skulle innebära mångt fler faktorer än jag då ens kände till visste jag dock inte.
När man börjar medicinera med ett sk amfetaminpreparat börjar man med en låg dos en gång per dag. Samtidigt får man ett protokoll där man ska fylla i tid när man tar tabletten, vilka effekter man känner av under vissa tidsperioder efter tagen tablett osv.
När man har lärt känna effekterna och även lärt sig känna när effekterna avtar får man antingen höja dosen något eller sätta in nästa dagsdos och får såledeles ta två doser per dag. Och så håller man på tills man empiriskt har fått fram vilka doser man bör ta vilka tider på dagen. För min del landade det på 2 + 1 + 1 + ½ och tog ett antal veckor. Vid det här laget har man stiftat tämligen nära bekantskap med hur läkemedlet och man själv fungerar att jag inte oroade mig särskilt. Gladeligen åkte jag på festival med min nyvunna pojkvän. Och där, framför tältet i väntan på nästa konsert, kom hjärtklappningen. En riktigt otäck sådan och som avhjälptes något men inte helt av att promenera. Medicineringen avslutades tills jag kunde besöka min psykiatriker igen.
Där fick jag inse att jag inte skulle ha avslutat min antidepressiva behandling i tron att läkemedlet metamina skulle lösa samtliga av mina levnadshinder. Väl tillbaka på två olika läkemedel började metamina fungera riktigt bra.
Att vara gravid samtidigt fungerar dock inte fullt lika bra så två år senare fick jag åter avsluta medicineringen. Under själva graviditeten var det inte större problem, det var efter barnen var födda som symtomen återkom. Nu kunde jag inte börja medicinera igen förrän amningen också var avslutad så det dröjde ett tag. Jag kunde dock komma tillbaka på samma dosering som tidigare. Och den faktiska orsaken till att jag behövde påbörja medicineringen igen var mitt sk taktila försvar. Jag har alltid upplevt beröring som ofta varandes obehagligt och rentav outhärdligt. Att då amma ett barn, hur gärna jag än ville, gick inte efter ett års tid.
Vid det här laget hade jag också kunnat inse att medicineringen inte bara hjälpte mot min ADHD utan även mot de autistiska dragen (numer kallas de "drag av asperger"). Jag blev mer öppen och fick det lättare i sociala situationer och graden av, vad man skulle klassa som tvångsbeteenden, minskade kraftigt. Vad gäller mina ADHD-problematik var det framför allt att göra saker och ting i rätt ordning och blev lättare. Det och att tålamodet infann sig.
Jag hade också lärt mig att effekten av medicineringen höll i sig en tid efter det att man slutat medicinera. Min man, som också nu fått diagnos och medicinering, upplevde samma sak.
Teamet jag gick hos tyckte att liscenspreparat var krångliga så snart fick jag prova ritalin och concerta. Concerta är den långtidsverkande varianten av ritalin vilket innebär att ritalintiden bara blev en kortare inställningsperiod och concerta den nya medicineringen.
Om jag skulle jämföra metamina och concerta skulle jag nog säga att de var som natt och dag. Med metamina kände jag mig hel och fullständig som människa. Concertan gjorde mig någorlunda organiserad och så men det var något som fattades. Det var mer som att vara som en robot än en människa. Man fungerar men jag gick som i någon slags dvala som bara jag märkte av samtidigt.
Så jag bytte snart tillbaka till metamina efter några gångers tjatande.
Åren gick och barnen blev några fler. När sista barnet hade kommit hade även forskningen kring ADHD hos vuxna och medicineringen därutav gått framåt. Från tidigare uppmaning till icke medicinering under graviditet och amning kunde nu ritalin tillåtas under amning. Jag fick börja på en låg dos ritalin kortverkande tabletter och ta tre doser per dag. Samtidigt skulle jag ge akt på barnets beteende och påverkan. Barnet i fråga var över året och uppvisade mer påverkan om jag drack några koppar kaffe än om jag tog ritalin så jag fortsatte. Detta innebar att jag även kunde fortsätta med amningen. Att vara nära barnen på deras villkor och inte bara när det kändes okej för mig var inte någon konst alls med medicinering. Så äntligen kunde jag långtidsamma!
Jag har nu tagit ritalin tabletter i ungefär två år. Under den tiden har jag kommit mer överens med läkemedlet än tidigare men är fortfarande inte helt nöjd med det. Den positiva effekten efter att man slutat medicinera med ritalin, såsom jag upplevde det med metamina, infinner sig inte. Effekterna är istället snabbt på och sedan snabbt av och har man mycket omkring sig i livet och inte ständigt hinner med att känna efter är det lätt att missa att ta nästa dos. Jag måste ta den exakt efter känsla i kroppen. Tar jag den för tidigt blir effekten en överdosering som leder till total virrighet och tunnelseende. Tar jag den för sent blir effekten oftast att jag blir så tankspridd att det tar flera timmar innan jag kommer på att ta en ny dos.
Min kontakt i teamet föreslog nu att jag skulle ta depåtabletter igen. Jag har nu bara tagit dem en dryg vecka men måste säga att jag tycker de fungerar mycket bra. Det är svårt med doseringen på ritalin för den behöver vara så exakt. Jag tar nu en tablett och låg dos. Egentligen skulle jag kanske behöva 1½ tablett men eftersom det är kapslar kan man inte dela dem. Och skulle jag ta två skulle det förmodligen bli en överdosering, vilket skulle få mig att må dåligt hela dagen. Så jag får istället välja att leva mitt liv lite mindre intensivt än jag hade velat.
Något annat, som både min man och jag har upplevt, med medicinering av dessa preparat är vikten av att äta och dricka. Eftersom hungerskänslorna försvinner, speciellt i början av medicineringen, är det lätt att glömma bort att äta. Detsamma gäller törst och dricka. Vad vi upplevt är att man, vid för dåligt intag av mat och dryck, hamnar i en situation där medicinen inte hjälper. Det är som att inte ha tillräcklig effekt och tar man en ny dos hamnar man bara i överdosering.
Vad jag egentligen vill med detta inlägg är att föra ut en tanke om att medicinering med amfetaminpreparat är en svår balansgång. Och om barn som medicineras känner som vi har gjort är det en mycket knepig situation där barnets åsikt måste tas på största allvar. Är du förälder till ett barn som medicinerar amfetaminpreparat skulle jag ge rådet att aldrig vifta bort vad barnet säger om sin medicinering.
Dessutom vill jag också ge en personlig erfarenhet av att man inte frivilligt överdoserar dessa preparat, som många människor tycks tro. Har du en neurpsykiatrisk diagnos så överdoserar du inte amfetaminpreparat. Jag har även pratat med fd narkomaner som har självmedicinerat med rent amfetamin och även de säger att de aldrig tog några stora mängder. De tog alltid mycket, mycket små mängder. Så överdoserar du eller tycker att överdosering är självklar vid medicinering med amfetaminpreparat så har du förmodligen inte en neuropsykiatrisk diagnos!
18 december 2012
Nespressobröstmjölk... eller?
Nestlé är på frammarsch igen. Denna gång med en kapselmaskin för tillverkandet av bröstmjölksersättning. På ett sätt kan jag förstå uppfinningen. Det kan nog alla föräldrar som med ostadigt trötta rörelser har stått vid diskbänken mitt i natten och försökt pricka ner pulver i en flaska med vatten. Och sedan behövt undra hur stor del av pulvret som ramlade ner på diskbänken och om det har betydelse för flaskinnehållets näringskvalitét.
På ett annat sätt kan jag tycka att reklam kan göras på olika sätt och att det hade varit betydligt bättre om Nestlé hade varit mer sakliga än förförande. Döm själv!
http://www.svt.se/nyheter/varlden/brostmjolks-nespresso-far-hard-kritik
På ett annat sätt kan jag tycka att reklam kan göras på olika sätt och att det hade varit betydligt bättre om Nestlé hade varit mer sakliga än förförande. Döm själv!
http://www.svt.se/nyheter/varlden/brostmjolks-nespresso-far-hard-kritik
17 december 2012
Tema medicinering
Neurobloggarna uppmanar till tema medicinering för v.51 Det handlar oftast om medicinering av barn, vilket är kontroversiellt. Inte bara i Sverige, debatt förekommer även i andra länder.
Mathildas mamma skriver det väldigt bra i sitt tidigare blogginlägg "Jag drogar mitt barn". För det är så många ser det; lata föräldrar och framförallt föräldrar och läkare som drogar barnen.
Jag skulle säga att problemet är att det finns så lite kunskaper, både bland föräldrar, samhället i övrigt och vården. Inte minst Svenny Kopps arbete med att uppmärksamma ADHD hos flickor visar detta. Jag tror inte heller att jag är den enda föräldern som har fått kämpa för att få hjälp men utan resultat.
Tänk dig att du ser, att du vet, att det är något som inte stämmer. Något som inte riktigt är rätt hela vägen. Och att detta något handlar om ditt barn. Du försöker kasta det över ryggen med motiveringen att alla barn har sina svårigheter ibland och att föräldraskapet aldrig varit, eller ens ska vara, lätt.
Dagarna går och tillvaron med den. Sen kryper den där oron på dig igen. Det är någonting som inte stämmer, något du inte kan sätta fingret på. Så du läser allehanda barnböcker och sajter du kan hitta för att förbättra dig som förälder. Du vill inte se hur andra vuxna tittar snett på ditt barn men du vet. Deras ögon bränner i nacken men när du försöker prata om det viftas dina tankar bort som löjeväckande påståenden. Inte är det väl något fel på ditt barn! "VILL du kanske att det ska vara något fel på ditt barn?"
Är det så? Vill jag att det ska vara något fel på mitt barn? Är det uppmärskamheten jag är ute efter, känslan av att mitt barn är speciellt, behöver speciell uppmärksamhet och extra bemötande?
Jag pratar med lärarna och får förvånade och himland blickar tillbaka. Så jag pratar med barnets mormor, min mamma och plötsligt känner jag hur jag står vid en vid svart öppning i marken. Ett djupt hål jag inte sett tidigare finns precis vid mina tår. Luften i strupen tar slut och hjärtat svindlar till.
Min mamma säger utan omsvep sådant som jag själv har känt. Barnet som inte går att resonera med, som liksom låser sig, blockerar sig. Barnet som, hur man än tjatar och påminner, tappar bort och stökar ner. Så som alla barn gör men liksom mer.
När barnet själv så ger uttryck för att världen inte alltid blir så som barnet hade velat och försökte blir måttet rågat och mamman söker hjälp. Sådär som mammor gör när de känner att hennes barn inte mår bra och hon inte räcker till längre. Alla mammor vill att deras barn ska få ett optimalt liv, få ha rätt till de möjligheter som står till buds.
Så mamman tar barnet till utredningsteamet och förklarar och berättar. Nu vill mamman inte framstå som en sån där lat mamma som bara vill medicinera sitt barn och slippa ansvar som "alla" pratar om ska finnas därute. Så mamman gör sitt bästa för att inte överdriva eller framställa saker som värre än de är.
Jag menar, spädbarnstiden var väl normal? Barnet åt visserligen var 20:e minut även när barnet flaskades och skrek som besatt tiden däremellan men alla barn skriker väl? Och klättrar som små apor gör väl också de flesta barn, eller? Vid ett års ålder.
Och att barnet kände sig ensam och utan kompisar mest hela förskoletiden samt hamnade i bråk titt som tätt går att förklara med personalbrist och stora barngrupper. Dessutom tyckte ju personalen att det var "den där pojken" var det stora problemet, inte mitt lilla barn.
Att promenera fungerade inte heller eftersom barnet vägrade gå rakt fram. Att ligga i en snödriva eller på mage i en vattenpöl var ett vanligare scenario. Så vi gick inte så många promenader och hey, kanske det var mitt fel ändå -barnet blev aldrig van att gå promenader! Förskolan förklarade det med anknytningsproblem till modern och modern kramade sitt barn ännu mer och försökte knyta an.
Mamman förklarar för vårdteamet och berättar att nu finns problem för barnet tycker detta är jobbigt och vi behöver hjälp.
Vårdteamet förklarar för mamman och berättar att det inte är så lätt att vara barn till en mamma med ADHD så det är inte undra på om barnet får ångest och depressioner. Det beror bara på att mamman inte tar hand som sitt barn ordentligt.
Så mamman ilsknar till och berättar att så är det verkligen inte varpå vårdteamet ilsknar till och säger att barn som inte har problem i skolan faktiskt inte har problem och är verkligen inte deras sak att hålla på med.
Med en svart klump i sitt bröst går mamman hem till sitt stackars barn med den hemska mamman och anknytningsproblem. Tillbaka är tvivlet på att inte räcka till som förälder. Det är nog mitt fel ändå...
Till slut hittar man tillbaka i tillvaron och försöker så gott det går. Läser lite mer för att försöka klara det hela själv, söker information och hoppas att tonåren ska komma och gå lite obemärkt. För tanken på vad som ska hända om de inte gör det är för tung att bära.
Så en dag pratar mamman med sin bekant. Bekant har en son. Sonen har problem hemma, problem med sig själv men klarar sig bra i skolan. Bekant tar sonen till vårdteamet och vårdteamet förstår.
"Det är så skönt att de förstår!", utbrister bekant när vi ses. "Jag menar, tänk om jag hade fått stå och bråka för att övertyga dem om HUR jobbig Sonen kan vara!"
Mamman säger ingenting.
Sonen får medicinering men medicineringen fungerar inte så nu ska man prova ett annat läkemedel.
För så är det ju. Pojkar har ADHD och flickor är bara missanpassade. Tvärtom kan det aldrig vara även om det kanske kan vara så också.
Mamman undrar lite hur i hela friden hon kunde få en diagnos och varför inte det vägs in i bedömningen av hennes barn. Och varför man måste ha kört hela sitt liv i botten innan man kan få en diagnos och behandling. Och vad är behandling egentligen? Medicinering?
Är det att äta små vita piller eller är det lika mycket att hitta strategier i tillvaron och förstå sitt funktionshinder. Att kanske säga till sig själv;
Det är bara det vi vill. Vi lata föräldrar.
Mathildas mamma skriver det väldigt bra i sitt tidigare blogginlägg "Jag drogar mitt barn". För det är så många ser det; lata föräldrar och framförallt föräldrar och läkare som drogar barnen.
Jag skulle säga att problemet är att det finns så lite kunskaper, både bland föräldrar, samhället i övrigt och vården. Inte minst Svenny Kopps arbete med att uppmärksamma ADHD hos flickor visar detta. Jag tror inte heller att jag är den enda föräldern som har fått kämpa för att få hjälp men utan resultat.
Tänk dig att du ser, att du vet, att det är något som inte stämmer. Något som inte riktigt är rätt hela vägen. Och att detta något handlar om ditt barn. Du försöker kasta det över ryggen med motiveringen att alla barn har sina svårigheter ibland och att föräldraskapet aldrig varit, eller ens ska vara, lätt.
Dagarna går och tillvaron med den. Sen kryper den där oron på dig igen. Det är någonting som inte stämmer, något du inte kan sätta fingret på. Så du läser allehanda barnböcker och sajter du kan hitta för att förbättra dig som förälder. Du vill inte se hur andra vuxna tittar snett på ditt barn men du vet. Deras ögon bränner i nacken men när du försöker prata om det viftas dina tankar bort som löjeväckande påståenden. Inte är det väl något fel på ditt barn! "VILL du kanske att det ska vara något fel på ditt barn?"
Är det så? Vill jag att det ska vara något fel på mitt barn? Är det uppmärskamheten jag är ute efter, känslan av att mitt barn är speciellt, behöver speciell uppmärksamhet och extra bemötande?
Jag pratar med lärarna och får förvånade och himland blickar tillbaka. Så jag pratar med barnets mormor, min mamma och plötsligt känner jag hur jag står vid en vid svart öppning i marken. Ett djupt hål jag inte sett tidigare finns precis vid mina tår. Luften i strupen tar slut och hjärtat svindlar till.
Min mamma säger utan omsvep sådant som jag själv har känt. Barnet som inte går att resonera med, som liksom låser sig, blockerar sig. Barnet som, hur man än tjatar och påminner, tappar bort och stökar ner. Så som alla barn gör men liksom mer.
När barnet själv så ger uttryck för att världen inte alltid blir så som barnet hade velat och försökte blir måttet rågat och mamman söker hjälp. Sådär som mammor gör när de känner att hennes barn inte mår bra och hon inte räcker till längre. Alla mammor vill att deras barn ska få ett optimalt liv, få ha rätt till de möjligheter som står till buds.
Så mamman tar barnet till utredningsteamet och förklarar och berättar. Nu vill mamman inte framstå som en sån där lat mamma som bara vill medicinera sitt barn och slippa ansvar som "alla" pratar om ska finnas därute. Så mamman gör sitt bästa för att inte överdriva eller framställa saker som värre än de är.
Jag menar, spädbarnstiden var väl normal? Barnet åt visserligen var 20:e minut även när barnet flaskades och skrek som besatt tiden däremellan men alla barn skriker väl? Och klättrar som små apor gör väl också de flesta barn, eller? Vid ett års ålder.
Och att barnet kände sig ensam och utan kompisar mest hela förskoletiden samt hamnade i bråk titt som tätt går att förklara med personalbrist och stora barngrupper. Dessutom tyckte ju personalen att det var "den där pojken" var det stora problemet, inte mitt lilla barn.
Att promenera fungerade inte heller eftersom barnet vägrade gå rakt fram. Att ligga i en snödriva eller på mage i en vattenpöl var ett vanligare scenario. Så vi gick inte så många promenader och hey, kanske det var mitt fel ändå -barnet blev aldrig van att gå promenader! Förskolan förklarade det med anknytningsproblem till modern och modern kramade sitt barn ännu mer och försökte knyta an.
Mamman förklarar för vårdteamet och berättar att nu finns problem för barnet tycker detta är jobbigt och vi behöver hjälp.
Vårdteamet förklarar för mamman och berättar att det inte är så lätt att vara barn till en mamma med ADHD så det är inte undra på om barnet får ångest och depressioner. Det beror bara på att mamman inte tar hand som sitt barn ordentligt.
Så mamman ilsknar till och berättar att så är det verkligen inte varpå vårdteamet ilsknar till och säger att barn som inte har problem i skolan faktiskt inte har problem och är verkligen inte deras sak att hålla på med.
Med en svart klump i sitt bröst går mamman hem till sitt stackars barn med den hemska mamman och anknytningsproblem. Tillbaka är tvivlet på att inte räcka till som förälder. Det är nog mitt fel ändå...
Till slut hittar man tillbaka i tillvaron och försöker så gott det går. Läser lite mer för att försöka klara det hela själv, söker information och hoppas att tonåren ska komma och gå lite obemärkt. För tanken på vad som ska hända om de inte gör det är för tung att bära.
Så en dag pratar mamman med sin bekant. Bekant har en son. Sonen har problem hemma, problem med sig själv men klarar sig bra i skolan. Bekant tar sonen till vårdteamet och vårdteamet förstår.
"Det är så skönt att de förstår!", utbrister bekant när vi ses. "Jag menar, tänk om jag hade fått stå och bråka för att övertyga dem om HUR jobbig Sonen kan vara!"
Mamman säger ingenting.
Sonen får medicinering men medicineringen fungerar inte så nu ska man prova ett annat läkemedel.
För så är det ju. Pojkar har ADHD och flickor är bara missanpassade. Tvärtom kan det aldrig vara även om det kanske kan vara så också.
Mamman undrar lite hur i hela friden hon kunde få en diagnos och varför inte det vägs in i bedömningen av hennes barn. Och varför man måste ha kört hela sitt liv i botten innan man kan få en diagnos och behandling. Och vad är behandling egentligen? Medicinering?
Är det att äta små vita piller eller är det lika mycket att hitta strategier i tillvaron och förstå sitt funktionshinder. Att kanske säga till sig själv;
Det här är jag och jag kanske inte gör allt så som du gör men jag gör det på mitt sätt och det är också bra och fantastiskt.Det var bara den medicineringen jag ville ge mitt barn. För det är svårt att diagnostisera flickor. De tenderar att välja självförakt och nedstämdhet före utåtagerande. Och de tenderar att vara lika svåra att nå fram till som pojkarna. Så man behöver hjälp som förälder att medicinera sitt barn rätt i tillvaron. Med eller utan läkemedel men med en genomtänkt strategi. Men man kan inte medicinera på egen hand. Man behöver professionell hjälp att sätta in, utvärdera och vid behov ändra behandling av ADHD. För att kunna ge det bästa till våra barn och ge dem samma förutsättningar som alla andra barn.
Det är bara det vi vill. Vi lata föräldrar.
5 december 2012
Rapport från CRU-symposium 2012 i Uppsala
Den 4-5 december 2012 samlades forskare och intresserade från olika professioner för att samtala kring laktation hos däggdjur och människa. CRU står för "Centre for reproductive biology i Uppsala" och är ett tvärvetenskapligt samarbete, som bland annat anordnar detta symposium där forskare kan presentera aktuell forskning och senaste studier.
Här följer några axplock ur de presentationer som hölls.
Mjölkkörtelns anatomi och endokrina reglering av mjölkutsöndring hos olika arter.
Rupert M.Bruckmaier
Mjölkkörteln består av mjölkproducerande alveoli, som omges av ett grenverk av myoepitelceller -en slags muskelcell som, genom inverkan av hormonet oxytocin, drar ihop sig så att mjöken i alveolen pressas ut mot det gångsystem som slutligen mynnar på bröstvårtan/spenen.
En del djurslag av så kallade mjölkcisterner av relativt betydande volym. Detta innebär att de kan erbjuda sin avkomma mjölk redan innan oxytocinet utsöndras genom den sk utdrivningsreflexen. Get, nötkreatur och vattenbuffel är exempel på djurarter som har cisterner medan exempelvis råtta, människa och gris inte har betydande cisterner. Det innebär att deras avkomma måste stimulera mjölkkörteln och sedan invänta utsöndringen innan någon betydande mjölkmängd är att förvänta.
Vattenbuffeln skiljer sig något dock då deras spenar är försedda med muskulatur som gör att mjölk inte släpps ut från mjölkcisternerna förrän utdrivningsreflexen har utlöst.
Mjölkutsöndring; jämförande studier speciellt riktade mot kvinnor och suggor.
Peter Hartman
Mjölkutsöndring hos sugga och kvinna är speciellt intressant då suggan har den största, kända, kontrollen över sin mjölkutsöndring medan kvinnans knappt är kartlagd alls.
Hos suggan utsöndras oxytocin när kultingarna har fattat tag om sin spene. Mjölkutsöndring sker sedan till alla spenar samtidigt och under en begränsad period på ungefär 15 sekunder. Detta gör att starkare kultingar inte kan konkurrera ut svagare genom att först äta på sin spene och sedan ta någon annans. Oxytocinet gör också att suggan blir lugn och ligger still och riskerar på så sätt inte att skada någon kulting.
Hos kvinnor finns det inte någon stor korrelation mellan att uppleva sig känna av sin utdrivning och faktiskt ha en. Många kvinnor har utdrivning utan att känna av den. Detta har man kunnat se med hjälp av ultraljud av bröstet under amning. Barnet får i sig den största delen mjölk på de två första utdrivningarn för varje amning. I traditionella kulturer ammas barnet vanligen flera gånger per timme och där kan man förvänta sig att barnet får i sig den största delen mjölk redan på första utdrivningen. Man har också sett att människans barn ofta slutar äta just under en utdrivning, vilket stödjer teorin om barnets förmåga till självrelgering under amning.
Under de olika mätningarna av oxytocinhalt hos kvinnor kunde Peters team utlinjera fyra olika sorters mönster hos de olika kvinnorna. 25% hade en kraftig peak, 44% uppvisade mutipla oxytocinutsöndringar, 8% en snabb utsöndring och de resterande 24% ett relativt avvikande mönster med en del utsöndringar i början, följt av en nedgång och sedan en kraftigare uppgång. Det finns dock inga korrelationer att göra mot dessa mönster i dagsläget utan får för närvarande betraktas som ett konstaterande bara. Samma mönster förekom hos kvinnorna vid 8 månader och vid 12 månader.
Oxytocin utsöndras i blodet men även till olika ställen i hjärnan. Det har visat sig bland annat bidra till en ökad social aktivitet, vilket en del caféer i Australien har tagit fasta på och gärna lockar till sig ammande kvinnor samt en ökad inlärningsförmåga.
Många kvinnor har säkert upptäckt att deras mjölk ser något blåaktig ut. Förklaringen till detta är att den vita färgen kommer av kaseinet, som har en låg förekomst i människans mjölk.
Betydelsen av residualmjölk på mjölkmängd och mjölksammansättning hos mjölkkor.
Sabine Ferneborg
Vid ett försök mjölkades mjölkkor 2 respektive 4 gånger per dag samt gavs en hög dos oxytocin för att få ut den så kallade residualmjölken. Man kunde konstatera att mjölkning fyra gånger dagligen gav mer mjölk än två gånger dagligen. Och senare under symposiet fick vi också lära oss att det optimala för mjölkmängden hos mjölkkor är mjölkning 3-4 gånger per dygn. Mjölkning en gång per dygn eller över fyra gånger per dygn ger mindre mjölkmängd.
Urmjölkning av residualmjölken, dvs den mjölk som blir kvar efter en normal urmjölkning, sågs också kunna öka mjölkmängderna och det oavsett om kon mjölkades två eller fyra gånger under dygnet. Urmjölkning av residualmjölken hade ingen effekt på mjölkens sammansättning.
Kan mjölken sammansättning förändras genom avkommans diande hos get?
Madeleine Högberg
Hos den svenska lantrasen innehåller mjölken låga halter av fett och kasein, vilket är negativt för osttillverkning. Andra raser har bättre mjölksammansättning och man frågade sig därför om detta delvis kunde ha att göra med mjölkningsrutinerna. Man jämförde därför mjölkens sammansättning vid urmjölkning innan killingen hade diat samt vid urmjölkning efter det att killingen hade diat. Detta då en stor del av getens mjölk finns i mjölkcisternen och cisternmjölken innehåller lägre fetthalter bland annat. Tillåter man killingen att dia innan urmjölkning är hypotesen att den urmjölkade mjölken istället ska få en högre fett- och kaseinhalt eftersom man då inte får med cisternmjölken.
Försöket visade att så var fallet. Att killingen genom sitt diande skulle orsaka sämre ostmängder, vilket var en av farhågorna, fick inte stöd i studien.
Påbörjande av amning efter kejsarsnitt.
Eva Nissen
Man kunde se att barnets beteende i sitt sökande efter bröstet fördröjdes efter ett kejsarsnitt. Lärdomen att ta av studien är att det är av största vikt även för snittade barn att få ligga hud mot hud med mamman tills dess barnet har tagit tag och ammat första gången. Man kan där inte sätta någon tidsgräns eftersom det viktiga är att inte störa barnets hud mot hud kontakt.
I försöket hade man bland annat låtit barn sitta hud mot hud med sin pappa och sedan sin mamma och andra oavbrutet hud mot hud med sin mamma.
En fråga från publiken om barnet fann bröstet och började amma inom samma tidsintervall från det att barnet kommit i hud mot hud kontakt med sin mamma oavsett om denna kontakt kom direkt eller efter en stunds hudkontakt med sin pappa fick inget svar. Det vore dock intressant att få veta eftersom budskapet ibland, till mammorna, är att "det är aldrig för sent" när det gäller att initiera amning. Det kan också ha betydelse i en stödsituation att veta om en icke direkt hudkontakt till mamman kan ha inverkan eller inte.
Ett observandum, som föreläsaren tog upp. var att alla mammorna i studien var påverkade av läkemedel och att detta kan ha betydelse för barnets förmåga att hitta bröstet. Naturligtvis kan man inte låta bli att ge mammorna läkemedel inför ett kejsarsnitt men man borde forska vidare på alternativa smärtlindringar var föreläsarens budskap.
Vikten av mjölkkörtelns sekretion i evolutionen och konsekvenser för den lakterande kon.
Rupert M. Bruckmaier
Det kan konstateras att kons förmåga att producera mjölk inte påverkas av foderintaget i början av laktationen. Då sker mjölkproduktionen på bekostnad av hennes egna kroppsreserver.
Senare i laktationen, efter 4-6 veckor, ger dock ett bristande matintag en minskad mjölkmängd. Föreläsaren tolkar detta som att kalvens överlevnad är av största vikt och då kalven har mjölken som enda näringskälla, dvs i början av laktationen, har evolutionen sett till att mjölk kan produceras oavsett fodertillgång. När däremot kalven kan äta annan föda, och bör äta annan föda för att våmen ska utvecklas normalt, kan mjölkmängderna strypas om fodertillgången till kon minskar.
Även IgG molekylen indikerar detta förhållande. IgG förekommer, hos ko, endast i råmjölken. Senare utsöndring av IgG genom mjölken vore ett slöseri med resurser för kon då kalven inte längre kan ta upp molekylen då och dessutom kostar för mycket i energi att tillverka för kon.
Genom avel har man ökat mjölkmängderna och halterna av fett och proteiner men inte av IgG. Detta gör att mjölkkors råmjölk har olika halter av IgG och köttdjur allmänt har högre halter. Detta är av vikt inom produktionen när det gäller att få i kalven en tillräcklig mängd av IgG under sina första mål mat eftersom bristande intag kraftigt kan påverka kalvhälsan negativt.
Mjölkens direkta immunsystem och avlägsnande av mjölk.
Kerst Stelwagen
Under denna föreläsning beskrevs bland annat funktionen av de sk tight junction, som håller samman cellerna i alveolerna. Fynd stödjer att dessa kopplingar mellan cellerna också har direkt förbindelse till varje cells cytoskelett och på så sätt kan ha direkt påverkan på de mjölkbildande cellerna.
I försök kunde föreläsaren se att långa uppehåll mellan urmjölkningar orsakde läckage mellan tight junctions/kopplingarna. Ett flertal studier med olika upplägg stödjer detta. Åt andra hållet sågs också att tight junctions/kopplingarna blev tätare när urmjölkning skedde oftare. Mellan raderna kunde utläsas att detta kan vara ytterligare en mekanism som reglerar mjölkmängderna. Hos ko är det bland annat fyllnaden av mjölkcisternen som kunnat konstateras reglera mjölkmängderna. Så när mjölkcisternerna blir fyllda stiger trycket i dem. Till slut har detta förhöjda tryck etablerats uppåt genom mjölkgångarna och till alveolerna där trycket får tight junctions att öppnas upp. När detta sker påverkas även de mjölkbildande cellernas cytoskelett varför mjölkmängderna kan tänkas regleras genom lokala effekter direkt i cellen.
(egen komm. I en diskussion under pausen föddes tanken att hos exempelvis människa, som inte har några mjölkcisterner, kan påverkan av trycket vara än mer direkt och tidsmässigt snabbverkande för reglering av mjölkproduktionen)
Föreläsaren tog även upp en del av det komplicerade immunsystem som förekommer i mjölkkörteln. När en patogen kommer in i mjölkkörteln stimuleras det direkta immunsystemet till att dels avdöda patogenen och dels sända ut cytokiner, som stimulerar till neutrofilmigrering från blodet in till mjölken. Neutrofilerna i mjölken sänder bland annat ut sk AMP, som hjälper det fördröjda immunsystemet att bilda försvar mot patogenen.
I ett försök där mjölkkor gick från mjölkning 2 gånger per dag till 1 gång per dag ökade neutrofilerna och laktoferrinet i mjölken. Detta är något man börjat titta närmare på för utvinning av fler produkter från mjölken. Laktoferrin är något som redan idag används i olika produkter och är därför av ekonomiskt intresse att öka halterna av.
Slutligen redogjordes för ett försök där bröstmjölk från kvinnor med fullgågna barn, barn födda v.32-36 samt barn födda v.28-32 analyserades på beståndsdelar från immunsystemet (secretol A, IgG, laktoferrin mm). Analysering av bröstmjölken skedde under barnets andra samt femte levnadsvecka. Man fann att beståndsdelarna fanns där i alla grupper. Detta förvånade föreläsaren då han inte räknat med att dessa skulle vara förekommande för de prematura grupperna. Halterna av de olika beståndsdelarna sjönk från 2a till 5e veckan med undantag för gruppen med barn födda v.28-32.
Mastit hos köttdjur - ett hot mot kalvtillväxten?
Karin Persson Waller
I en studie där 10 köttdjursbesättningar undersöktes kunde man konstatera att mastiter förekommer även hos köttdjur. Prov togs från utvalda djur strax efter kalvning och strax innan avvänjning. Den patogen man fann oftast var Staf. aureus och därefter koagulasnegativa stafylokocker. I viss mån förekom även Streptococcus dysgalactia et. uberis. Bakteriella fynd hittades i betydande omfattning både efter kalvning och innan avvänjning. Ungefär hälften (48% resp 57%) av djuren hade ett celltal på över 200 000 och kring 40% hade påvisad infektion vid båda mättillfällena.
Staf. aureus är känd för att orsaka minskade mjölkmängder och en minskad kalvtillväxt på 5-12%.
Infektionsgraden varierade mellan besättningarna och prevalensen var mellan 0-33%. Detta är något man bör titta närmare på i kommande studier.
Hur effektivt är enrofloxacin mot akut klinisk mastit orsakad av E.coli på mjölkkor?
Ylva Persson
Det finns många studier kring användandet av enrofloxacin på kolimastiter och resultaten är ofta motsägesfulla. Enrofloxacin är ett viktigt antibiotikum och som i dessa tider av ökande resistens bör reserveras för humansidan.
Studien syftade till att göra den första blindstudien för användandet av enrofloxacin på kolimastiter. 117 kor med kraftig akut mastit anmäldes till studien. Samtliga behandlades med enrofloxacin eller placebo och NSAID samt provtogs i en dubbel blindstudie. Utöver detta var veterinärerna tillåtna att sätta in behandling i form av penicillin, kalcium eller vätskebehandling efter behov.
I studien framkom att 59 djur kunde påvisas med E.coli vid bakteriell odling av mjölken.
Vid den bakteriella odlingen framkom att ungefär 50% av korna hade växt av någon form av grampositiv bakterie. Av de som hade växt av E.coli förekom dödsfall hos nio av djuren. Av dessa nio hade sex djur behandlats med placebo och tre djur med enrofloxacin (bland de övriga förekom tre dödsfall).
Lärdom att ta hem är att enrofloxacin inte räddar liv. Kor med akut misstänkt kolimastit ska därför inte behandlas med enrofloxacin. Lämpligare är att, förutom adekvat understödjande terapi, behandla med penicillin eftersom ca 50% av fallen faktiskt var grampositiva mastiter.
Infektionsmönster hos Stafylococcus aureus, Streptococcus dysglactieae och Streptococcus uberis under tidig laktation hos mjölkkor.
Åsa Lundberg
Studien jämförde förekommande infektion på dag 0 och dag 4 i laktationen. Prover från varje enskild juverdel togs.
Fynden som sågs var att Staf. aureus var vanligast både på dag 0 och dag 4 och var något mindre vanlig hos förstakalvare än övriga (uppdelning skedde i förstakalvare, andrakalvare och tredje- (eller högre) kalvare).
Streptokockerna var vanligare på gruppen tredje(eller högre)kalvare.
Att invänta från studien är genotypning av bakterierna för att se om det är samma genotyp som förekommer vid infektionerna på dag 0 och dag 4 samt om samma genotyper förekommer på olika gårdare samt analys av cellhalterna ser ut. De preliminära resultaten är att cellhalternas korrelation mot de bakteriella fynden tycks skilja sig åt mellan gårdarna.
Fikaprat.
Och slutligen några ord om de samtal jag förde under fikapauserna.
Mastit förekommer även på hund, vars mjölkkörtlar liknar människan och bland annat saknar mjölkcisterner. Man ser också att olika delar av mjölkkörtelns alveoler kan vara antingen aktiva eller icke aktiva samtidigt.
Mastiter på hund är oftast bakteriellt orsakade och som behandling bör man i första hand ge smärtstillande. Det är en god idé att försöka se till att valparna inte diar från den affekterade juverdelen. Och på grund av valparna bör man inte heller ge tiken antibiotika utan hellre försöka mjölka ur den affekterade juverdelen.
Urmjölkning vid mastiter på ko kan vara en bra idé, det ska dock inte överdrivas. Och urmjölkning ska ske med resvervation för risken att skada vävnaden om den är kraftigt inflammerad. Då kan exempelvis maskinmjölkning vara väl hårdhänt.
Rupert anger också att man vid fullständig tömning av ett mastitjuver även fråntar juvervävnaden en hel del inflammatoriska fördelar som ju finns i mjölken. Så det enkla rådet om urmjölkning vid mastit är trots allt inte så enkelt!
Jag konstaterar också att det är synd att ingen från humansidan har något att rapportera angående mastit på människa. Forskarna jag pratar med vet inte om att det faktiskt är vanligt förekommande.
Mastit hos människa är dock oftast inte bakteriellt orsakad utan främst av inflammatorisk karaktär. Hos människa kan man se att smärtlindring har stor betydelse för välmåendet trots att det inte förkortar sjukdomsperioden. Förebyggande åtgärd för lättare mastiter (sk mjölkstockningar) kan ske genom förtäring av sk SPC-flakes.
Hos suggor förekommer icke patogent orsakade juverinflammationer och behandlingen består främst av smärtlindring.
Två studier jag tänker sätta upp på min lista att försöka få tag på och läsa är:
"Serotonin as a homeostatic regulator of lactation" R.J Collier et al och
"The evolution of milk secretion and it´s ancient origins" O.J. Oftendal et al
Och slutligen ett stort tack till Sigrid Agenäs som stod för en fanastisk planering av eventet och även bidrog med personligt engagerat och levande bevis på att laktation/amning berör genom sin uppriktighet efter föreläsningen om amning efter kejsarsnitt!
Även en hälsning och tack för trevligt möte med Ylva Persson och Elisabeth Kylberg -alltid roligt att kunna ses!
Stort tack till Marie Nykvist, veterinärstudenten, som med sin frikostiga utlåning av bostad gjorde det möjligt för mig att alls kunna delta!
Och Tack SJ för att jag (förhoppningsvis) kom hem till slut. Trots allt.
Här följer några axplock ur de presentationer som hölls.
Mjölkkörtelns anatomi och endokrina reglering av mjölkutsöndring hos olika arter.
Rupert M.Bruckmaier
Mjölkkörteln består av mjölkproducerande alveoli, som omges av ett grenverk av myoepitelceller -en slags muskelcell som, genom inverkan av hormonet oxytocin, drar ihop sig så att mjöken i alveolen pressas ut mot det gångsystem som slutligen mynnar på bröstvårtan/spenen.
En del djurslag av så kallade mjölkcisterner av relativt betydande volym. Detta innebär att de kan erbjuda sin avkomma mjölk redan innan oxytocinet utsöndras genom den sk utdrivningsreflexen. Get, nötkreatur och vattenbuffel är exempel på djurarter som har cisterner medan exempelvis råtta, människa och gris inte har betydande cisterner. Det innebär att deras avkomma måste stimulera mjölkkörteln och sedan invänta utsöndringen innan någon betydande mjölkmängd är att förvänta.
Vattenbuffeln skiljer sig något dock då deras spenar är försedda med muskulatur som gör att mjölk inte släpps ut från mjölkcisternerna förrän utdrivningsreflexen har utlöst.
Mjölkutsöndring; jämförande studier speciellt riktade mot kvinnor och suggor.
Peter Hartman
Mjölkutsöndring hos sugga och kvinna är speciellt intressant då suggan har den största, kända, kontrollen över sin mjölkutsöndring medan kvinnans knappt är kartlagd alls.
Hos suggan utsöndras oxytocin när kultingarna har fattat tag om sin spene. Mjölkutsöndring sker sedan till alla spenar samtidigt och under en begränsad period på ungefär 15 sekunder. Detta gör att starkare kultingar inte kan konkurrera ut svagare genom att först äta på sin spene och sedan ta någon annans. Oxytocinet gör också att suggan blir lugn och ligger still och riskerar på så sätt inte att skada någon kulting.
Hos kvinnor finns det inte någon stor korrelation mellan att uppleva sig känna av sin utdrivning och faktiskt ha en. Många kvinnor har utdrivning utan att känna av den. Detta har man kunnat se med hjälp av ultraljud av bröstet under amning. Barnet får i sig den största delen mjölk på de två första utdrivningarn för varje amning. I traditionella kulturer ammas barnet vanligen flera gånger per timme och där kan man förvänta sig att barnet får i sig den största delen mjölk redan på första utdrivningen. Man har också sett att människans barn ofta slutar äta just under en utdrivning, vilket stödjer teorin om barnets förmåga till självrelgering under amning.
Under de olika mätningarna av oxytocinhalt hos kvinnor kunde Peters team utlinjera fyra olika sorters mönster hos de olika kvinnorna. 25% hade en kraftig peak, 44% uppvisade mutipla oxytocinutsöndringar, 8% en snabb utsöndring och de resterande 24% ett relativt avvikande mönster med en del utsöndringar i början, följt av en nedgång och sedan en kraftigare uppgång. Det finns dock inga korrelationer att göra mot dessa mönster i dagsläget utan får för närvarande betraktas som ett konstaterande bara. Samma mönster förekom hos kvinnorna vid 8 månader och vid 12 månader.
Oxytocin utsöndras i blodet men även till olika ställen i hjärnan. Det har visat sig bland annat bidra till en ökad social aktivitet, vilket en del caféer i Australien har tagit fasta på och gärna lockar till sig ammande kvinnor samt en ökad inlärningsförmåga.
Många kvinnor har säkert upptäckt att deras mjölk ser något blåaktig ut. Förklaringen till detta är att den vita färgen kommer av kaseinet, som har en låg förekomst i människans mjölk.
Betydelsen av residualmjölk på mjölkmängd och mjölksammansättning hos mjölkkor.
Sabine Ferneborg
Vid ett försök mjölkades mjölkkor 2 respektive 4 gånger per dag samt gavs en hög dos oxytocin för att få ut den så kallade residualmjölken. Man kunde konstatera att mjölkning fyra gånger dagligen gav mer mjölk än två gånger dagligen. Och senare under symposiet fick vi också lära oss att det optimala för mjölkmängden hos mjölkkor är mjölkning 3-4 gånger per dygn. Mjölkning en gång per dygn eller över fyra gånger per dygn ger mindre mjölkmängd.
Urmjölkning av residualmjölken, dvs den mjölk som blir kvar efter en normal urmjölkning, sågs också kunna öka mjölkmängderna och det oavsett om kon mjölkades två eller fyra gånger under dygnet. Urmjölkning av residualmjölken hade ingen effekt på mjölkens sammansättning.
Kan mjölken sammansättning förändras genom avkommans diande hos get?
Madeleine Högberg
Hos den svenska lantrasen innehåller mjölken låga halter av fett och kasein, vilket är negativt för osttillverkning. Andra raser har bättre mjölksammansättning och man frågade sig därför om detta delvis kunde ha att göra med mjölkningsrutinerna. Man jämförde därför mjölkens sammansättning vid urmjölkning innan killingen hade diat samt vid urmjölkning efter det att killingen hade diat. Detta då en stor del av getens mjölk finns i mjölkcisternen och cisternmjölken innehåller lägre fetthalter bland annat. Tillåter man killingen att dia innan urmjölkning är hypotesen att den urmjölkade mjölken istället ska få en högre fett- och kaseinhalt eftersom man då inte får med cisternmjölken.
Försöket visade att så var fallet. Att killingen genom sitt diande skulle orsaka sämre ostmängder, vilket var en av farhågorna, fick inte stöd i studien.
Påbörjande av amning efter kejsarsnitt.
Eva Nissen
Man kunde se att barnets beteende i sitt sökande efter bröstet fördröjdes efter ett kejsarsnitt. Lärdomen att ta av studien är att det är av största vikt även för snittade barn att få ligga hud mot hud med mamman tills dess barnet har tagit tag och ammat första gången. Man kan där inte sätta någon tidsgräns eftersom det viktiga är att inte störa barnets hud mot hud kontakt.
I försöket hade man bland annat låtit barn sitta hud mot hud med sin pappa och sedan sin mamma och andra oavbrutet hud mot hud med sin mamma.
En fråga från publiken om barnet fann bröstet och började amma inom samma tidsintervall från det att barnet kommit i hud mot hud kontakt med sin mamma oavsett om denna kontakt kom direkt eller efter en stunds hudkontakt med sin pappa fick inget svar. Det vore dock intressant att få veta eftersom budskapet ibland, till mammorna, är att "det är aldrig för sent" när det gäller att initiera amning. Det kan också ha betydelse i en stödsituation att veta om en icke direkt hudkontakt till mamman kan ha inverkan eller inte.
Ett observandum, som föreläsaren tog upp. var att alla mammorna i studien var påverkade av läkemedel och att detta kan ha betydelse för barnets förmåga att hitta bröstet. Naturligtvis kan man inte låta bli att ge mammorna läkemedel inför ett kejsarsnitt men man borde forska vidare på alternativa smärtlindringar var föreläsarens budskap.
Vikten av mjölkkörtelns sekretion i evolutionen och konsekvenser för den lakterande kon.
Rupert M. Bruckmaier
Det kan konstateras att kons förmåga att producera mjölk inte påverkas av foderintaget i början av laktationen. Då sker mjölkproduktionen på bekostnad av hennes egna kroppsreserver.
Senare i laktationen, efter 4-6 veckor, ger dock ett bristande matintag en minskad mjölkmängd. Föreläsaren tolkar detta som att kalvens överlevnad är av största vikt och då kalven har mjölken som enda näringskälla, dvs i början av laktationen, har evolutionen sett till att mjölk kan produceras oavsett fodertillgång. När däremot kalven kan äta annan föda, och bör äta annan föda för att våmen ska utvecklas normalt, kan mjölkmängderna strypas om fodertillgången till kon minskar.
Även IgG molekylen indikerar detta förhållande. IgG förekommer, hos ko, endast i råmjölken. Senare utsöndring av IgG genom mjölken vore ett slöseri med resurser för kon då kalven inte längre kan ta upp molekylen då och dessutom kostar för mycket i energi att tillverka för kon.
Genom avel har man ökat mjölkmängderna och halterna av fett och proteiner men inte av IgG. Detta gör att mjölkkors råmjölk har olika halter av IgG och köttdjur allmänt har högre halter. Detta är av vikt inom produktionen när det gäller att få i kalven en tillräcklig mängd av IgG under sina första mål mat eftersom bristande intag kraftigt kan påverka kalvhälsan negativt.
Mjölkens direkta immunsystem och avlägsnande av mjölk.
Kerst Stelwagen
Under denna föreläsning beskrevs bland annat funktionen av de sk tight junction, som håller samman cellerna i alveolerna. Fynd stödjer att dessa kopplingar mellan cellerna också har direkt förbindelse till varje cells cytoskelett och på så sätt kan ha direkt påverkan på de mjölkbildande cellerna.
I försök kunde föreläsaren se att långa uppehåll mellan urmjölkningar orsakde läckage mellan tight junctions/kopplingarna. Ett flertal studier med olika upplägg stödjer detta. Åt andra hållet sågs också att tight junctions/kopplingarna blev tätare när urmjölkning skedde oftare. Mellan raderna kunde utläsas att detta kan vara ytterligare en mekanism som reglerar mjölkmängderna. Hos ko är det bland annat fyllnaden av mjölkcisternen som kunnat konstateras reglera mjölkmängderna. Så när mjölkcisternerna blir fyllda stiger trycket i dem. Till slut har detta förhöjda tryck etablerats uppåt genom mjölkgångarna och till alveolerna där trycket får tight junctions att öppnas upp. När detta sker påverkas även de mjölkbildande cellernas cytoskelett varför mjölkmängderna kan tänkas regleras genom lokala effekter direkt i cellen.
(egen komm. I en diskussion under pausen föddes tanken att hos exempelvis människa, som inte har några mjölkcisterner, kan påverkan av trycket vara än mer direkt och tidsmässigt snabbverkande för reglering av mjölkproduktionen)
Föreläsaren tog även upp en del av det komplicerade immunsystem som förekommer i mjölkkörteln. När en patogen kommer in i mjölkkörteln stimuleras det direkta immunsystemet till att dels avdöda patogenen och dels sända ut cytokiner, som stimulerar till neutrofilmigrering från blodet in till mjölken. Neutrofilerna i mjölken sänder bland annat ut sk AMP, som hjälper det fördröjda immunsystemet att bilda försvar mot patogenen.
I ett försök där mjölkkor gick från mjölkning 2 gånger per dag till 1 gång per dag ökade neutrofilerna och laktoferrinet i mjölken. Detta är något man börjat titta närmare på för utvinning av fler produkter från mjölken. Laktoferrin är något som redan idag används i olika produkter och är därför av ekonomiskt intresse att öka halterna av.
Slutligen redogjordes för ett försök där bröstmjölk från kvinnor med fullgågna barn, barn födda v.32-36 samt barn födda v.28-32 analyserades på beståndsdelar från immunsystemet (secretol A, IgG, laktoferrin mm). Analysering av bröstmjölken skedde under barnets andra samt femte levnadsvecka. Man fann att beståndsdelarna fanns där i alla grupper. Detta förvånade föreläsaren då han inte räknat med att dessa skulle vara förekommande för de prematura grupperna. Halterna av de olika beståndsdelarna sjönk från 2a till 5e veckan med undantag för gruppen med barn födda v.28-32.
Mastit hos köttdjur - ett hot mot kalvtillväxten?
Karin Persson Waller
I en studie där 10 köttdjursbesättningar undersöktes kunde man konstatera att mastiter förekommer även hos köttdjur. Prov togs från utvalda djur strax efter kalvning och strax innan avvänjning. Den patogen man fann oftast var Staf. aureus och därefter koagulasnegativa stafylokocker. I viss mån förekom även Streptococcus dysgalactia et. uberis. Bakteriella fynd hittades i betydande omfattning både efter kalvning och innan avvänjning. Ungefär hälften (48% resp 57%) av djuren hade ett celltal på över 200 000 och kring 40% hade påvisad infektion vid båda mättillfällena.
Staf. aureus är känd för att orsaka minskade mjölkmängder och en minskad kalvtillväxt på 5-12%.
Infektionsgraden varierade mellan besättningarna och prevalensen var mellan 0-33%. Detta är något man bör titta närmare på i kommande studier.
Hur effektivt är enrofloxacin mot akut klinisk mastit orsakad av E.coli på mjölkkor?
Ylva Persson
Det finns många studier kring användandet av enrofloxacin på kolimastiter och resultaten är ofta motsägesfulla. Enrofloxacin är ett viktigt antibiotikum och som i dessa tider av ökande resistens bör reserveras för humansidan.
Studien syftade till att göra den första blindstudien för användandet av enrofloxacin på kolimastiter. 117 kor med kraftig akut mastit anmäldes till studien. Samtliga behandlades med enrofloxacin eller placebo och NSAID samt provtogs i en dubbel blindstudie. Utöver detta var veterinärerna tillåtna att sätta in behandling i form av penicillin, kalcium eller vätskebehandling efter behov.
I studien framkom att 59 djur kunde påvisas med E.coli vid bakteriell odling av mjölken.
Vid den bakteriella odlingen framkom att ungefär 50% av korna hade växt av någon form av grampositiv bakterie. Av de som hade växt av E.coli förekom dödsfall hos nio av djuren. Av dessa nio hade sex djur behandlats med placebo och tre djur med enrofloxacin (bland de övriga förekom tre dödsfall).
Lärdom att ta hem är att enrofloxacin inte räddar liv. Kor med akut misstänkt kolimastit ska därför inte behandlas med enrofloxacin. Lämpligare är att, förutom adekvat understödjande terapi, behandla med penicillin eftersom ca 50% av fallen faktiskt var grampositiva mastiter.
Infektionsmönster hos Stafylococcus aureus, Streptococcus dysglactieae och Streptococcus uberis under tidig laktation hos mjölkkor.
Åsa Lundberg
Studien jämförde förekommande infektion på dag 0 och dag 4 i laktationen. Prover från varje enskild juverdel togs.
Fynden som sågs var att Staf. aureus var vanligast både på dag 0 och dag 4 och var något mindre vanlig hos förstakalvare än övriga (uppdelning skedde i förstakalvare, andrakalvare och tredje- (eller högre) kalvare).
Streptokockerna var vanligare på gruppen tredje(eller högre)kalvare.
Att invänta från studien är genotypning av bakterierna för att se om det är samma genotyp som förekommer vid infektionerna på dag 0 och dag 4 samt om samma genotyper förekommer på olika gårdare samt analys av cellhalterna ser ut. De preliminära resultaten är att cellhalternas korrelation mot de bakteriella fynden tycks skilja sig åt mellan gårdarna.
Fikaprat.
Och slutligen några ord om de samtal jag förde under fikapauserna.
Mastit förekommer även på hund, vars mjölkkörtlar liknar människan och bland annat saknar mjölkcisterner. Man ser också att olika delar av mjölkkörtelns alveoler kan vara antingen aktiva eller icke aktiva samtidigt.
Mastiter på hund är oftast bakteriellt orsakade och som behandling bör man i första hand ge smärtstillande. Det är en god idé att försöka se till att valparna inte diar från den affekterade juverdelen. Och på grund av valparna bör man inte heller ge tiken antibiotika utan hellre försöka mjölka ur den affekterade juverdelen.
Urmjölkning vid mastiter på ko kan vara en bra idé, det ska dock inte överdrivas. Och urmjölkning ska ske med resvervation för risken att skada vävnaden om den är kraftigt inflammerad. Då kan exempelvis maskinmjölkning vara väl hårdhänt.
Rupert anger också att man vid fullständig tömning av ett mastitjuver även fråntar juvervävnaden en hel del inflammatoriska fördelar som ju finns i mjölken. Så det enkla rådet om urmjölkning vid mastit är trots allt inte så enkelt!
Jag konstaterar också att det är synd att ingen från humansidan har något att rapportera angående mastit på människa. Forskarna jag pratar med vet inte om att det faktiskt är vanligt förekommande.
Mastit hos människa är dock oftast inte bakteriellt orsakad utan främst av inflammatorisk karaktär. Hos människa kan man se att smärtlindring har stor betydelse för välmåendet trots att det inte förkortar sjukdomsperioden. Förebyggande åtgärd för lättare mastiter (sk mjölkstockningar) kan ske genom förtäring av sk SPC-flakes.
Hos suggor förekommer icke patogent orsakade juverinflammationer och behandlingen består främst av smärtlindring.
Två studier jag tänker sätta upp på min lista att försöka få tag på och läsa är:
"Serotonin as a homeostatic regulator of lactation" R.J Collier et al och
"The evolution of milk secretion and it´s ancient origins" O.J. Oftendal et al
Och slutligen ett stort tack till Sigrid Agenäs som stod för en fanastisk planering av eventet och även bidrog med personligt engagerat och levande bevis på att laktation/amning berör genom sin uppriktighet efter föreläsningen om amning efter kejsarsnitt!
Även en hälsning och tack för trevligt möte med Ylva Persson och Elisabeth Kylberg -alltid roligt att kunna ses!
Stort tack till Marie Nykvist, veterinärstudenten, som med sin frikostiga utlåning av bostad gjorde det möjligt för mig att alls kunna delta!
Och Tack SJ för att jag (förhoppningsvis) kom hem till slut. Trots allt.
30 november 2012
Manifestation
Den 7 december kommer (H)järnkoll, som är en nationell kampanj, som arbetar för mer öppenhet kring psykisk ohälsa, att ha en manifestation i form av ett fackeltåg.
Start: Stortorget, Östersund
Tid: 7 december kl 18.30
Klockan 19.00-20.30 blir det gratis julkonsert med Paulina Fröling, Max Hällström, Trubadurerik, KAPE och Trebadurerna.
Start: Stortorget, Östersund
Tid: 7 december kl 18.30
Klockan 19.00-20.30 blir det gratis julkonsert med Paulina Fröling, Max Hällström, Trubadurerik, KAPE och Trebadurerna.
25 november 2012
Skola efter utredning
Sent om sider insåg jag att jag faktiskt har något att skriva på neurobloggarnas tema "Förskola/skola efter utredning".
Inget av mina barn är (ännu) diagnostiserade så jag tyckte inte att jag hade något att skriva i ämnet. Och själv fick jag diagnos efter jag var färdig med min utbildning. Sen insåg jag. Att min man faktiskt har gått i skolan efter att han hade genomgått en utredning. Såhär berättar han om skola, diagnos och skola efter utredning:
Inget av mina barn är (ännu) diagnostiserade så jag tyckte inte att jag hade något att skriva i ämnet. Och själv fick jag diagnos efter jag var färdig med min utbildning. Sen insåg jag. Att min man faktiskt har gått i skolan efter att han hade genomgått en utredning. Såhär berättar han om skola, diagnos och skola efter utredning:
"Hela min ungdom kan beskrivas som ´du kan om du bara vill´ men jag kunde ju inte! Koncentrationen räckte inte hela vägen och jag lyckades inte hänga med. Att sitta på lektionerna var värdelöst för mig då jag inte kunde både tänka själv och samtidigt förstå vad de andra menade. Jag lärde sitta själv och plugga för att lära mig något."Min man fick diagnos efter att vi hade träffats. En insiktsfull handläggare på arbetsförmedlingen ställde frågaon om varför min man valt att byta jobb så ofta och inledde en dialog med min man kring att påbörja en utredning på psykiatrin. Ett utredningsteam bestående av bland annat läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut med flera ställde sedan diagnosen ADD och både kontakt och medicinering påbörjades.
"Efter att jag fick medicin var det något som ändrades. Jag orkade ta in information under lektionerna och kunde hänga med på ett annat sätt. Nu gick jag i och för sig på universitetet och inte på högstadiet. Men koncentrationen hade varit dålig även på vuxenutbildningar. De fick helst vara korta om de skulle vara något för mig. Att utbildningen var i projektform hjälpte mig också. Det sättet att arbeta passade mig bättre än den traditionella korvstoppningen.
Att få en utredning gjorde att jag visste mina begränsningar och varför. Jag var öppen med att jag hade diagnos och det var ingen av lärarna som gjorde någon grej av det eller behandlade mig på något annat sätt.
Däremot när jag läste in gymnasiekompetensen på det tekniska basåret var det en lärare som verkade störa sig på att jag hade diagnos. Han gjorde allt för att försvåra för mig och behandlade mig som om jag var dum i huvudet. Till slut fick jag byta skola för att kunna klara kursen. Då ringde han min nya skola och berättade för lärarna där att jag inte skulle klara kursen. Men det gjorde jag.
På universitetet fick jag stöd i form av längre tentatider och tillgång till ett studierum där jag kunde sitta själv. Stödet var anpassat utefter min diagnos och genom kontakt mellan neuropsykiatrin här i stan och skolan.
Skulle jag ge något råd till den som är vuxen med diagnos och som funderar på att utbilda sig skulle jag säga ´Tveka inte! Men var selektiv med till vem du berättar om diagnosen. Syokonsulenten och de som kan ge dig den extra hjälpen och stödet du behöver kan behöva veta men lärare och så behöver faktiskt inte veta om du har diagnos eller inte´"
21 november 2012
Föreläsning -Flickor och ADHD
Tipsar om föreläsning i ämnet "Flickor och ADHD" den 10/12 kl 18-21, Folkets hus (Vågen) i Strömsund.
Föreläsare:
Maria Andersson www.maria-andersson.se utbildningskonsult och föreläsare och fick sin diagnos ADHD i vuxen ålder.
Innehåll:
Senaste forskningen kring flickor och ADHD
Skillnaden på pojkar och flickor vid ADHD
Pedagogiska tips och strategier för en ADHD vänlig skolmiljö
Bemötande och förhållningssätt
Positiva sidor med ADHD
Pris:
Ordniarie pris 495:- + moms
Reducerat för anhöriga och de med egen diagnos 250:- (inkl moms)
Medlem i Attention 150:- (inkl moms)
Anmälan till 070-4554744 eller
e-post: maria.anderssonadhd@telia.com
Själv var jag på föreläsningen som hölls på OSD i Östersund den 21/11 och nedan kan du läsa mina reflektioner. Ett observandum att denna föreläsning behöver upplevas. Det som förmedlas under den kan inte beskrivas i ord annat än i bokform. :)
Maria beskriver sin resa genom livet på ett rappt och underhållande sätt. Hur hon som liten, med missbrukande föräldrar, fick prova på samhällets, både formella och informella, skyddsnät i form av fosterhem, socialtjänst och vuxna som bryr sig om. Men vem kan handskas med den vilda, hopplösa flickan som aldrig sitter still, aldrig erbjuder ett bemötande med fullt fokus? Ingen tycks det som. Ingen kan förstå annat än vad de ser -att flickan Maria ständigt gör tvärtemot vad hon blir tillsagd. Ska man ta en blå kudde till dagisvilan tar Maria en röd, får man inte röra brandsläckaren är det precis det Maria gör. För det är ju så svårt att låta bli när tanken har bestämt sig.
Så fortgår Marias liv upp till ung vuxen då samhället plötsligt tröttnar på att ge insatser och erbjuder Maria ett eget boende. Nu kan hon göra precis som hon vill och går den väg så många andra med diagnos ADHD gör -rakt in i missbruket. Hon söker sig till äldre med missbruk och känner sig äntligen hemma, som att hon har en plats där hon kan vara sig själv.
När Maria så blir gravid inser hon att detta kan inte fortgå. Hon har nu fått hjälp av en engagerad socialtjänstarbetare som vi lyssnare förstår arbetar utanför, förmodligen, både sin arbetstid och sina befogenheter. Men det är just det Maria behöver. Någon som inte ger upp, någon som inte släpper taget en endaste milimeter. Någon som vet var hon finns och puttar tillbaka henne på rätt bana för varje snedsteg hon tar. Hon självmedicinerar med låga doser amfetamin och håller det hemligt men när graviditeten är ett faktum inser hon att hon måste sluta. Livet brakar åter till kaos.
Efter barnet är fött kan hon återuppta sin självmedicinering och märker hur livet kan ta form igen och struktur infinner sig lika lätt som för alla andra människor och det är nu hon inser att hon inte kan fortsätta. Hon är mamma och hon vill vara en vanlig mamma som alla andra, inte en mamma med ett dolt missbruk, som kan riskera ta ifrån henne allt hon har.
Ett antal turer senare får hon till slut sin diagnos och sin medicinering. Hon får stödinsatser i form av god man och regelbundna vårdkontakter. Livet börjar forma sig på det sätt hon egentligen alltid längtat efter.
Att bli som alla andra.
Maria talar på ett sätt som engagerar och samtidigt lyfter fram essensen i hur en hjärna med ADHD fungerar. Hon pratar högt, snabbt och hamnar ständigt på stickspår och kommer inte alltid tillbaka till samma punkt igen. Så det är inte bara genom hennes berättelse om sig själv och andra flickor med ADHD hon mött längs vägen som hon kan beskriva hur flickan med ADHD är, det är också genom sättet hon framställer hela historien som vi lär oss förstå hur det är att leva i ADHD.
Att vara flicka, tjej, kvinna med ADHD är att ha samma diagnos men väldigt ofta andra symtom än pojkar, killar, män med ADHD. Hon säger det inte rakt ut men mycket handlar om hur vi behandlar och möter flickor och pojkar generellt. Pojkar får vara högljudda, utåtagerande och antas ta plats medan flickor tystas och tvingas till anpassning.
Att anpassa sig när man har ADHD är inte lätt. Det är extremt svårt och kräver mycket energi för att dämpa oron i kroppen och det ständiga behovet att hålla hjärnan vaken och alert. Så flickor med ADHD tvingas lägga extra band på sig, anpassa sig än mer, vilket senare i livet lätt leder till nedstämdhet, depression och utbrändhet. För hur man än gör kommer man aldrig att duga till.
Under föreläsningen beskrivs olika typer av symtombilder för flickor med ADHD.
Det lilla barnet är överaktivt, vill inte sitta still, byter ofta aktivitet och visar inte alltid befogad rädsla. Hon kan också vara rädd och orolig för nya situationer, leka ensam, ofta få raseriutbrott och vara känslig för vissa kläder eller material.
Den aktiva flickan: Hon som aldrig gör som man säger, som aldrig är tyst och som aldrig kan leka en vanlig lek utan alltid ska göra saker ingen kunnat förutspå. Den aktiva flickan är översocial och hamnar lätt i konflikt med andra.
Den passiva flickan: Hon som sitter längst bak i klassrummet och aldrig säger något. Hon verkar följa med, gör inget väsen av sig, är plikttrogen och kanske dagdrömmer. Studerar man henne närmare, för hon syns inte alltid, så märker man att hon nästan alltid står en bit bort från de andra barnen, att hon har svårt med socialt samspel och kan vara lättsårad och överkänslig. Eller som Maria uttrycker det "Eftersom hon inte stör oss vuxna så är hon inget problem, men hur mår hon egentligen?"
Det är flickan som står mitt på fotbollsplanen och aldrig tar en boll hur mycket de andra än skriker åt henne.
Allmänna symtom att titta efter: Svårigheter att planera och organisera sina studier och hemmiljö, glömmer och tappar ofta bort viktiga saker, sitter och pillar och plockar med grejer, kan sitta still på sin plats men blir sällan klar och kanske frågar kompisen bredvid väldigt ofta. "Det är flickan som ser ut att lyssna men tittar du noga har hon suttit och pillrat sönder suddgummit i tusen bitar istället."
Jag känner igen mig i föreläsningen när Maria pratar om rollen som förälder. Om den vuxna kvinnan med ADHD som blir expert på att ta hand om barn, inte bara sina egna utan gärna grannens också om de egna barnen inte räcker till. "För det är lättare att packa väskor till sex barn än att prestera på jobbet."
Och om viljan att få en eventuell diagnos hos sitt barn tidigt i livet. Inte för att man vill peka ut barnet utan för att man inte vill att barnet ska leva i den ovissheten och känslan av utanförskap som man själv upplevt under sin uppväxt. Och hur man istället blir bemött som nojjig förälder med närmast hypokondri mot sitt barn av skolan. För ingen vill väl ha diagnos ADHD på sitt barn?
Depression är 3 gånger vanligare hos flickor än pojkar. Flickor utreds fyra år senare än pojkar och man vet egentligen inte hur symtombilden ser ut hos flickor eftersom 90% av forskningen kring ADHD är utförd på pojkar.
Flickor med ADHD är mer trotsiga mot sina mödrar än mot lärarna och de kan ha olika beteenden i skolan och i hemmiljö (komm: För att få diagnos behöver beteendet vara likvärdigt i olika miljöer, ofta hem och skola).
Föräldrar till barn med ADHD tenderar att uppleva problematiken likvärdigt oavsett kön på barnet medan mammor till flickor med ADHD är mer känsliga för omgivningens reaktioner mot barnet. Föräldrar tenderar också att se problemen hos flickan tidigare än vad flickan kan få diagnos.
Men vad gör man då? Hur hanterar men flickan med ADHD? Hon som är för rastlös för att kunna höra en hel mening och får sammanbrott för ingenting?
Maria trycker på flera saker. Att ha en god relation och visa faktiskt intresse för barnet. Det innebär att inte alltid argt fråga "Varför!...." utan att ha tid att lyssna på just "Vad var det som hände?". Kanske barnet inte riktigt vet just där och då eftersom tankarna far så snabbt att hon är milsvida bort från där det startade. Då behöver man backa bandet långsamt och ge det tid.
Maria pratar mycket till skolpersonal och trycker på vikten av att kartlägga elevens svårigheter, behov av dagligt stöd med planering och organisering. Men även att ta fasta på det som faktiskt fungerar och fundera över vad det är som gör _att_ det fungerar.
Att kanske ha extra läxböcker till hands istället för att ge skäll för den läxbok som försvann, att välja sina konflikter, gör att man slipper många förebråelser och risk för att öka barnets dåliga samvete och bristande självkänsla.
Nödvändiga genomgångar bör vara korta och tydliga för att barnet ska klara av att hålla koncentrationen uppe hela vägen. Och personligen tänker jag också att man hellre får prata rappt och intensivt istället för att mala på i långsam takt för det är enda sättet att hålla kvar uppmärksamheten i en hjärna med ADHD istället för att den själv ska börja jobba på egna tankar mellan ens ord. I detta ligger också att skapa fokus och fånga intresset och göra utbildningen intressant.
Hon nämner också konkret hjälp som att få gå undan med en lärare för att få hjälp, utökad tid på prov, ha korta delmål och erbjuda läxhjälp.
Det finns ingen exakt mall för hur man hanterar flickor med ADHD. Det blir istället viktigare att försöka skräddarsy för just det barnets behov. Se till det som fungerar och ge uppmuntran istället för bestraffning, kanske erbjuda andra former vad gäller prov och dylikt. Och sist men inte minst -använd humor! för att bryta av ibland. Allt kan inte bara vara allvar.
Föreläsningen avslutas med att erbjuda åhörarna ett par andra glasögon att se på dessa barn med. Att dels kunna upptäcka dessa flickor i vilken form de än kommer men även att kunna se förbi diagnosens handikapp och svårigheter och istället se ett barn fullt av liv och idéer.
Jag avslutar med några ord ur symtombilden för ADHD och några exempel på alternativa ord:
Föreläsare:
Maria Andersson www.maria-andersson.se utbildningskonsult och föreläsare och fick sin diagnos ADHD i vuxen ålder.
Innehåll:
Senaste forskningen kring flickor och ADHD
Skillnaden på pojkar och flickor vid ADHD
Pedagogiska tips och strategier för en ADHD vänlig skolmiljö
Bemötande och förhållningssätt
Positiva sidor med ADHD
Pris:
Ordniarie pris 495:- + moms
Reducerat för anhöriga och de med egen diagnos 250:- (inkl moms)
Medlem i Attention 150:- (inkl moms)
Anmälan till 070-4554744 eller
e-post: maria.anderssonadhd@telia.com
Själv var jag på föreläsningen som hölls på OSD i Östersund den 21/11 och nedan kan du läsa mina reflektioner. Ett observandum att denna föreläsning behöver upplevas. Det som förmedlas under den kan inte beskrivas i ord annat än i bokform. :)
Maria beskriver sin resa genom livet på ett rappt och underhållande sätt. Hur hon som liten, med missbrukande föräldrar, fick prova på samhällets, både formella och informella, skyddsnät i form av fosterhem, socialtjänst och vuxna som bryr sig om. Men vem kan handskas med den vilda, hopplösa flickan som aldrig sitter still, aldrig erbjuder ett bemötande med fullt fokus? Ingen tycks det som. Ingen kan förstå annat än vad de ser -att flickan Maria ständigt gör tvärtemot vad hon blir tillsagd. Ska man ta en blå kudde till dagisvilan tar Maria en röd, får man inte röra brandsläckaren är det precis det Maria gör. För det är ju så svårt att låta bli när tanken har bestämt sig.
Så fortgår Marias liv upp till ung vuxen då samhället plötsligt tröttnar på att ge insatser och erbjuder Maria ett eget boende. Nu kan hon göra precis som hon vill och går den väg så många andra med diagnos ADHD gör -rakt in i missbruket. Hon söker sig till äldre med missbruk och känner sig äntligen hemma, som att hon har en plats där hon kan vara sig själv.
När Maria så blir gravid inser hon att detta kan inte fortgå. Hon har nu fått hjälp av en engagerad socialtjänstarbetare som vi lyssnare förstår arbetar utanför, förmodligen, både sin arbetstid och sina befogenheter. Men det är just det Maria behöver. Någon som inte ger upp, någon som inte släpper taget en endaste milimeter. Någon som vet var hon finns och puttar tillbaka henne på rätt bana för varje snedsteg hon tar. Hon självmedicinerar med låga doser amfetamin och håller det hemligt men när graviditeten är ett faktum inser hon att hon måste sluta. Livet brakar åter till kaos.
Efter barnet är fött kan hon återuppta sin självmedicinering och märker hur livet kan ta form igen och struktur infinner sig lika lätt som för alla andra människor och det är nu hon inser att hon inte kan fortsätta. Hon är mamma och hon vill vara en vanlig mamma som alla andra, inte en mamma med ett dolt missbruk, som kan riskera ta ifrån henne allt hon har.
Ett antal turer senare får hon till slut sin diagnos och sin medicinering. Hon får stödinsatser i form av god man och regelbundna vårdkontakter. Livet börjar forma sig på det sätt hon egentligen alltid längtat efter.
Att bli som alla andra.
Maria talar på ett sätt som engagerar och samtidigt lyfter fram essensen i hur en hjärna med ADHD fungerar. Hon pratar högt, snabbt och hamnar ständigt på stickspår och kommer inte alltid tillbaka till samma punkt igen. Så det är inte bara genom hennes berättelse om sig själv och andra flickor med ADHD hon mött längs vägen som hon kan beskriva hur flickan med ADHD är, det är också genom sättet hon framställer hela historien som vi lär oss förstå hur det är att leva i ADHD.
Att vara flicka, tjej, kvinna med ADHD är att ha samma diagnos men väldigt ofta andra symtom än pojkar, killar, män med ADHD. Hon säger det inte rakt ut men mycket handlar om hur vi behandlar och möter flickor och pojkar generellt. Pojkar får vara högljudda, utåtagerande och antas ta plats medan flickor tystas och tvingas till anpassning.
Att anpassa sig när man har ADHD är inte lätt. Det är extremt svårt och kräver mycket energi för att dämpa oron i kroppen och det ständiga behovet att hålla hjärnan vaken och alert. Så flickor med ADHD tvingas lägga extra band på sig, anpassa sig än mer, vilket senare i livet lätt leder till nedstämdhet, depression och utbrändhet. För hur man än gör kommer man aldrig att duga till.
Under föreläsningen beskrivs olika typer av symtombilder för flickor med ADHD.
Det lilla barnet är överaktivt, vill inte sitta still, byter ofta aktivitet och visar inte alltid befogad rädsla. Hon kan också vara rädd och orolig för nya situationer, leka ensam, ofta få raseriutbrott och vara känslig för vissa kläder eller material.
Den aktiva flickan: Hon som aldrig gör som man säger, som aldrig är tyst och som aldrig kan leka en vanlig lek utan alltid ska göra saker ingen kunnat förutspå. Den aktiva flickan är översocial och hamnar lätt i konflikt med andra.
Den passiva flickan: Hon som sitter längst bak i klassrummet och aldrig säger något. Hon verkar följa med, gör inget väsen av sig, är plikttrogen och kanske dagdrömmer. Studerar man henne närmare, för hon syns inte alltid, så märker man att hon nästan alltid står en bit bort från de andra barnen, att hon har svårt med socialt samspel och kan vara lättsårad och överkänslig. Eller som Maria uttrycker det "Eftersom hon inte stör oss vuxna så är hon inget problem, men hur mår hon egentligen?"
Det är flickan som står mitt på fotbollsplanen och aldrig tar en boll hur mycket de andra än skriker åt henne.
Allmänna symtom att titta efter: Svårigheter att planera och organisera sina studier och hemmiljö, glömmer och tappar ofta bort viktiga saker, sitter och pillar och plockar med grejer, kan sitta still på sin plats men blir sällan klar och kanske frågar kompisen bredvid väldigt ofta. "Det är flickan som ser ut att lyssna men tittar du noga har hon suttit och pillrat sönder suddgummit i tusen bitar istället."
Jag känner igen mig i föreläsningen när Maria pratar om rollen som förälder. Om den vuxna kvinnan med ADHD som blir expert på att ta hand om barn, inte bara sina egna utan gärna grannens också om de egna barnen inte räcker till. "För det är lättare att packa väskor till sex barn än att prestera på jobbet."
Och om viljan att få en eventuell diagnos hos sitt barn tidigt i livet. Inte för att man vill peka ut barnet utan för att man inte vill att barnet ska leva i den ovissheten och känslan av utanförskap som man själv upplevt under sin uppväxt. Och hur man istället blir bemött som nojjig förälder med närmast hypokondri mot sitt barn av skolan. För ingen vill väl ha diagnos ADHD på sitt barn?
Depression är 3 gånger vanligare hos flickor än pojkar. Flickor utreds fyra år senare än pojkar och man vet egentligen inte hur symtombilden ser ut hos flickor eftersom 90% av forskningen kring ADHD är utförd på pojkar.
Flickor med ADHD är mer trotsiga mot sina mödrar än mot lärarna och de kan ha olika beteenden i skolan och i hemmiljö (komm: För att få diagnos behöver beteendet vara likvärdigt i olika miljöer, ofta hem och skola).
Föräldrar till barn med ADHD tenderar att uppleva problematiken likvärdigt oavsett kön på barnet medan mammor till flickor med ADHD är mer känsliga för omgivningens reaktioner mot barnet. Föräldrar tenderar också att se problemen hos flickan tidigare än vad flickan kan få diagnos.
Men vad gör man då? Hur hanterar men flickan med ADHD? Hon som är för rastlös för att kunna höra en hel mening och får sammanbrott för ingenting?
Maria trycker på flera saker. Att ha en god relation och visa faktiskt intresse för barnet. Det innebär att inte alltid argt fråga "Varför!...." utan att ha tid att lyssna på just "Vad var det som hände?". Kanske barnet inte riktigt vet just där och då eftersom tankarna far så snabbt att hon är milsvida bort från där det startade. Då behöver man backa bandet långsamt och ge det tid.
Maria pratar mycket till skolpersonal och trycker på vikten av att kartlägga elevens svårigheter, behov av dagligt stöd med planering och organisering. Men även att ta fasta på det som faktiskt fungerar och fundera över vad det är som gör _att_ det fungerar.
Att kanske ha extra läxböcker till hands istället för att ge skäll för den läxbok som försvann, att välja sina konflikter, gör att man slipper många förebråelser och risk för att öka barnets dåliga samvete och bristande självkänsla.
Nödvändiga genomgångar bör vara korta och tydliga för att barnet ska klara av att hålla koncentrationen uppe hela vägen. Och personligen tänker jag också att man hellre får prata rappt och intensivt istället för att mala på i långsam takt för det är enda sättet att hålla kvar uppmärksamheten i en hjärna med ADHD istället för att den själv ska börja jobba på egna tankar mellan ens ord. I detta ligger också att skapa fokus och fånga intresset och göra utbildningen intressant.
Hon nämner också konkret hjälp som att få gå undan med en lärare för att få hjälp, utökad tid på prov, ha korta delmål och erbjuda läxhjälp.
Det finns ingen exakt mall för hur man hanterar flickor med ADHD. Det blir istället viktigare att försöka skräddarsy för just det barnets behov. Se till det som fungerar och ge uppmuntran istället för bestraffning, kanske erbjuda andra former vad gäller prov och dylikt. Och sist men inte minst -använd humor! för att bryta av ibland. Allt kan inte bara vara allvar.
Föreläsningen avslutas med att erbjuda åhörarna ett par andra glasögon att se på dessa barn med. Att dels kunna upptäcka dessa flickor i vilken form de än kommer men även att kunna se förbi diagnosens handikapp och svårigheter och istället se ett barn fullt av liv och idéer.
Jag avslutar med några ord ur symtombilden för ADHD och några exempel på alternativa ord:
IMPULSIV : flexibel, idérik, kreativ
OTÅLIG : nyfiken, intresserad
LÄTTAVLEDBAR: uppmärksam på vad som händer
OKONCENTRERAD: associationsrik
20 november 2012
Att få ett andra tvillingpar.
Det är (nästan) alla tvillingföräldrars skräck att upptäcka en ny tvillinggraviditet när man vågat bli gravid på nytt. För många vill gärna ha en bebis till men inte två.
Men sen finns det de där undantagen. Vi som fick tvillingar och inget annat hellre vill än att få en ny uppsättning. Det går inte att förklara varifrån en sådan besatthet kommer men när ultraljudet visade en ensam stackars bebis i graviditeten direkt efter tvillingarnas var jag glad att det fanns någon mer som kunde förstå besvikelsen i att bara få en. Någon man kunde prata med om hur ensam den lilla stackarn såg ut där på skärmen. Helt ensam i den stora svarta massan av fostervatten. Carola förstod.
När man har tre barn och planerar det fjärde kliver man över någon sorts gräns. Från norm till massa. Så det tog ett tag innan vi vågade ta steget och åter hamnade i väntrummet på kvinnokliniken. Där satt vi och spanade in de andra. Mitt i karriären, tittandes på klockan och ville mest få det där ultraljudet gjort så vi kunde rusa ut till våra liv igen. Det tog tid, mer tid än jag hade räknat med.
Man kan inte göra så mycket i ett väntrum annat än att sitta ner. Att oroligt vanka runt passar sig inte riktigt förrän man har en ordentlig mage och åtminstone kan låtsas att man har foglossning. Så jag satt där och blundade och försökte låta bli att stressa upp mig för allt jobb som inte blev gjort så länge jag befann mig på denna plats.
Det var då jag för mitt inre såg jag den. Ultraljudsskärmen med sitt svartvita flimrande. Och där, mitt i flimret, fanns två runda cirklar.
En stund senare såg jag den igen. Bilden av två huvuden på en ultraljudsskärm, bara det att den här gången blundade jag inte. Det var en riktig ultraljudsskärm jag stirrade på.
"Ja, ni ser väl vad det är?", sa läkaren något förstrött och knappade på maskinen och fortsatte sin undersökning. "Jaha… Nej, det är bara två.", fortsatte hon innan hon tittade upp över glasögonkanten. "Ja, vi väntar på nästa trillinggraviditet förstår ni, men det här var ju bara tvillingar och allt ser bra ut", avslutade hon med ett milt leende.
Vi satt som två stumma statyer. Vad säger man liksom? Det passar sig inte att bli lika chockad som första gången när man redan har ett par hemma. Och att spela cool kändes inte heller helt rätt för det var ändå ett ANDRA tvillingpar. Så vi sa ingenting på en lång stund tills min man fick fram frågan; ”Är det någon pojke därinne?”
Nog för att man får ge honom dispens att få fråga med fyra tjejer redan i sin barnaskara men jag tror inte att det egentligen var det viktigaste för honom just då.
Försenade från våra liv som vi var skyndade vi iväg, var och en till sitt och jag blev, för varje steg, alltmer övertygad om att detta var inte någon konst. Jag hade ju varit med förr! Dessutom hade jag turen att hitta ytterligare en andragångs-tvillingmamma på ett nätforum och tillsammans övertygade vi varandra att detta var rena motorvägen. Nu var det bara det att denna mamma fortfarande var hemma med sin förra och ganska snart blev sjukskriven medan jag jobbade jourer, jagade vikarier och möblerade om på jobbet. Redan från v.13 fick jag sammandragningar som gjorde att jag var tvungen att fysiskt stanna upp. I v.18 sprang jag och pudrade näsan så ofta att praktikanten på jobbet fick säga åt mig att jag hade uppenbara symtom på urinvägsinfektion. En sticka senare kunde jag konstatera att hon hade rätt. Nu ska man dock inte vara den som är den när man arbetar inom gebitet medicin och dessutom är världsvan att vänta tvillingar. En snabb tid hos farbror doktor, berätta hur det stod till och så skulle det hela vara avklarat.
Doktorn visade sig vara en barnmorska på förlossningen och som tittade misstroget på mig. De hade fullt och hon undrade vad jag gjorde där medan jag undrade tillbaka varför i hela friden de kollar efter urinvägsinfektioner hela tiden när man är gravid om det inte betyder något. Varpå jag får veta att man kan få prematura sammandragningar av urinvägsinfektion. ”Men! Det har ju jag!”, utbrast jag. Lite glad över att faktiskt passa i mallen. ”Gör de ont?”, frågade hon och det kunde jag ju inte säga att de gjorde. Jag kunde inte gå när de pågick men ont? Neeej.
Barnmorskan tittade stressat på sin klocka och tyckte att jag kunde gå så kunde de ringa om det behövdes.
Med ett sådant svar beslöt jag mig för att jag nog var lite sjåpig ändå. Och sjukskrivning hade läkaren sagt att jag kunde säga till om själv så det behövdes nog inte heller.
Veckorna gick och jag jobbade på som om ingenting hade hänt. Köpte hus, planerade utbyggnation och flyttade gjorde vi naturligtvis också. Vi såg knappt varandra och det enda jag märkte av graviditeten var att jag inte nådde ner i kyldiskarna på Willys.
Tvillingarna låg ansikte mot ansikte med varandra denna gång och kändes knappt av. Till skillnad från de förra som låg med armar och ben mot livmoderväggen och rörde sig hela tiden.
I v.31 var jag och storhandlade när allt plötsligt blev väldigt jobbigt. Det var med nöd och näppe jag packade kassarna, lutade bilens stolsrygg så långt bak jag kunde och körde hem. Väl hemma var sammandragningarna ordentligare och betydligt mer frekventa. Men de gjorde fortfarande inte ont.
Till slut tvingade min man mig att ringa förlossningen för att åtminstone fråga. En snäll och undrande barnmorska svarade i andra änden och tyckte att jag kunde ju komma in om jag vill så kunde de kolla upp mig. Jag funderade över erbjudandet och beslöt att strunta i det. Det skulle nog gå över med lite vila.
Morgonen efter var sammandragningarna över och jag hade min första sovmorgon på länge. Tyvärr varade den inte så länge eftersom en varm stril plötsligt gjorde sig till känna över mitt lår. Blod. Rent blod.
Nu förstod till och med jag att man måste ringa och kolla. Vad som hade tänkt att bli ett rådgivningssamtal blev en mycket stressad barnmorska som med allt lugn hon hade kvar sammanbitet utbrast ”Vi trodde du skulle komma in igår, vi väntade flera timmar och undrade vart du hade tagit vägen!! Den här gången MÅSTE du in, förstår du?”
Och ”MÅSTE” blev en vidarekoppling till SOS, som hanterar ambulanstransport och en, den här gången mycket märkbart, stressad larmtelefonist som råkade uppfatta fel adress och höll på att bryta ihop när ambulansen körde åt fel håll.
Väl i ambulansen höll ambulanssjukvårdaren knappt på att få in kanylen i min arm av allt skakande. Av bilens skakande trodde jag eftersom jag fortfarande inte förstod graden av stress och att jag var orsaken till den.
Här kan du läsa om dagen då mitt andra tvillingpar föddes.
Men sen finns det de där undantagen. Vi som fick tvillingar och inget annat hellre vill än att få en ny uppsättning. Det går inte att förklara varifrån en sådan besatthet kommer men när ultraljudet visade en ensam stackars bebis i graviditeten direkt efter tvillingarnas var jag glad att det fanns någon mer som kunde förstå besvikelsen i att bara få en. Någon man kunde prata med om hur ensam den lilla stackarn såg ut där på skärmen. Helt ensam i den stora svarta massan av fostervatten. Carola förstod.
När man har tre barn och planerar det fjärde kliver man över någon sorts gräns. Från norm till massa. Så det tog ett tag innan vi vågade ta steget och åter hamnade i väntrummet på kvinnokliniken. Där satt vi och spanade in de andra. Mitt i karriären, tittandes på klockan och ville mest få det där ultraljudet gjort så vi kunde rusa ut till våra liv igen. Det tog tid, mer tid än jag hade räknat med.
Man kan inte göra så mycket i ett väntrum annat än att sitta ner. Att oroligt vanka runt passar sig inte riktigt förrän man har en ordentlig mage och åtminstone kan låtsas att man har foglossning. Så jag satt där och blundade och försökte låta bli att stressa upp mig för allt jobb som inte blev gjort så länge jag befann mig på denna plats.
Det var då jag för mitt inre såg jag den. Ultraljudsskärmen med sitt svartvita flimrande. Och där, mitt i flimret, fanns två runda cirklar.
En stund senare såg jag den igen. Bilden av två huvuden på en ultraljudsskärm, bara det att den här gången blundade jag inte. Det var en riktig ultraljudsskärm jag stirrade på.
"Ja, ni ser väl vad det är?", sa läkaren något förstrött och knappade på maskinen och fortsatte sin undersökning. "Jaha… Nej, det är bara två.", fortsatte hon innan hon tittade upp över glasögonkanten. "Ja, vi väntar på nästa trillinggraviditet förstår ni, men det här var ju bara tvillingar och allt ser bra ut", avslutade hon med ett milt leende.
Vi satt som två stumma statyer. Vad säger man liksom? Det passar sig inte att bli lika chockad som första gången när man redan har ett par hemma. Och att spela cool kändes inte heller helt rätt för det var ändå ett ANDRA tvillingpar. Så vi sa ingenting på en lång stund tills min man fick fram frågan; ”Är det någon pojke därinne?”
Nog för att man får ge honom dispens att få fråga med fyra tjejer redan i sin barnaskara men jag tror inte att det egentligen var det viktigaste för honom just då.
Barnmorskan tittade stressat på sin klocka och tyckte att jag kunde gå så kunde de ringa om det behövdes.
Med ett sådant svar beslöt jag mig för att jag nog var lite sjåpig ändå. Och sjukskrivning hade läkaren sagt att jag kunde säga till om själv så det behövdes nog inte heller.
Veckorna gick och jag jobbade på som om ingenting hade hänt. Köpte hus, planerade utbyggnation och flyttade gjorde vi naturligtvis också. Vi såg knappt varandra och det enda jag märkte av graviditeten var att jag inte nådde ner i kyldiskarna på Willys.
Tvillingarna låg ansikte mot ansikte med varandra denna gång och kändes knappt av. Till skillnad från de förra som låg med armar och ben mot livmoderväggen och rörde sig hela tiden.
I v.31 var jag och storhandlade när allt plötsligt blev väldigt jobbigt. Det var med nöd och näppe jag packade kassarna, lutade bilens stolsrygg så långt bak jag kunde och körde hem. Väl hemma var sammandragningarna ordentligare och betydligt mer frekventa. Men de gjorde fortfarande inte ont.
Till slut tvingade min man mig att ringa förlossningen för att åtminstone fråga. En snäll och undrande barnmorska svarade i andra änden och tyckte att jag kunde ju komma in om jag vill så kunde de kolla upp mig. Jag funderade över erbjudandet och beslöt att strunta i det. Det skulle nog gå över med lite vila.
Morgonen efter var sammandragningarna över och jag hade min första sovmorgon på länge. Tyvärr varade den inte så länge eftersom en varm stril plötsligt gjorde sig till känna över mitt lår. Blod. Rent blod.
Nu förstod till och med jag att man måste ringa och kolla. Vad som hade tänkt att bli ett rådgivningssamtal blev en mycket stressad barnmorska som med allt lugn hon hade kvar sammanbitet utbrast ”Vi trodde du skulle komma in igår, vi väntade flera timmar och undrade vart du hade tagit vägen!! Den här gången MÅSTE du in, förstår du?”
Och ”MÅSTE” blev en vidarekoppling till SOS, som hanterar ambulanstransport och en, den här gången mycket märkbart, stressad larmtelefonist som råkade uppfatta fel adress och höll på att bryta ihop när ambulansen körde åt fel håll.
Väl i ambulansen höll ambulanssjukvårdaren knappt på att få in kanylen i min arm av allt skakande. Av bilens skakande trodde jag eftersom jag fortfarande inte förstod graden av stress och att jag var orsaken till den.
Här kan du läsa om dagen då mitt andra tvillingpar föddes.
14 november 2012
Lag om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring
Denna blogg skulle inte vara värd sina etiketter om jag inte skrev om lagförslaget som Landsbydgsdepartementet nu kommer med. Det handlar om marknadsföringen av modersmjölksersättning och är ett uppdrag som departementet har haft sedan flera år tillbaka och, trots påtryckningar både från enskilda och myndigheter, underlåtit att författa. Och däri ligger, för mig, den största nyheten. Departementets underlåtenhet.
Kanske tycks det småaktigt att påtala denna fördröjning nu när lagförslaget faktiskt ligger där. Men det handlar om ett EU-direktiv från 2006. Det är snart sex år sedan!
Nu måste man dock, i dagens samhälle, böja sig för de vindar som blåsar och berätta om förslaget som vore det en nyhet.
Då vill jag börja med att påtala EU´s brist att i sitt direktiv välja att inte ta med någon vidare (vidare i betydelsen "bredare") reglering av marknadsföring av nappar och flaskor. EU-direktivet baseras på WHO´s Kod om reglering av marknadsföring av modersmjölksersättning, nappar och flaskor. Här har alltså EU valt att ta bort regleringen av marknadsföring för nappar och flaskor.
Slutligen anser jag att det är besvärande för Landsbygdsdepartementet att detta har dröjt så. Detta då WHO-koden uppkom på grund av ett behov att reglera marknadsföringen av bland annat modersmjölksersättning. Regleringen av marknadsföringen är alltså det centrala i WHO-koden och just den delen har Sverige, genom Landsbygdsdepartementet, valt att i ett halvt decennium helt strunta i.
Om jag fyller i min lönespecifikation efter utsatt tid och allra helst dröjer ett par år med den kan ni lita på att Jordbruksverket, som lyder under Landsbygdsdepartementet, anser det hela förfallet och att jag borde ha fyllt i den i tid...
För övrigt skulle jag våga påstå att Landsbygdsdepartementet sammanfattar det hela ganska bra själva.
(och för sakens skull ska väl sägas att det inte är för inte som jag valt att arbeta för Jordbruksverket de senaste fem åren och gärna fortsätter fem år till :) )
Kanske tycks det småaktigt att påtala denna fördröjning nu när lagförslaget faktiskt ligger där. Men det handlar om ett EU-direktiv från 2006. Det är snart sex år sedan!
Nu måste man dock, i dagens samhälle, böja sig för de vindar som blåsar och berätta om förslaget som vore det en nyhet.
Då vill jag börja med att påtala EU´s brist att i sitt direktiv välja att inte ta med någon vidare (vidare i betydelsen "bredare") reglering av marknadsföring av nappar och flaskor. EU-direktivet baseras på WHO´s Kod om reglering av marknadsföring av modersmjölksersättning, nappar och flaskor. Här har alltså EU valt att ta bort regleringen av marknadsföring för nappar och flaskor.
Slutligen anser jag att det är besvärande för Landsbygdsdepartementet att detta har dröjt så. Detta då WHO-koden uppkom på grund av ett behov att reglera marknadsföringen av bland annat modersmjölksersättning. Regleringen av marknadsföringen är alltså det centrala i WHO-koden och just den delen har Sverige, genom Landsbygdsdepartementet, valt att i ett halvt decennium helt strunta i.
Om jag fyller i min lönespecifikation efter utsatt tid och allra helst dröjer ett par år med den kan ni lita på att Jordbruksverket, som lyder under Landsbygdsdepartementet, anser det hela förfallet och att jag borde ha fyllt i den i tid...
För övrigt skulle jag våga påstå att Landsbygdsdepartementet sammanfattar det hela ganska bra själva.
Sammanfattning
I promemorian föreslås en ny lag om marknadsföring m.m. av modersmjölksersättning och tillskottsnäring. Lagen ska genomföra bestämmelserna om marknadsföring i kommissionens direktiv 2006/141/EG av den 22 december 2006 om modersmjölksersättning och tillskottsnäring och om ändring av direktiv 1999/21/EG. Syftet med direktivet är att säkerställa att modersmjölksersättning används på rätt sätt, på basis av riktig information och genom tillbörlig marknadsföring.
Sammanfattning
I promemorian föreslås en ny lag om marknadsföring m.m. av modersmjölksersättning och tillskottsnäring. Lagen ska genomföra bestämmelserna om marknadsföring i kommissionens direktiv 2006/141/EG av den 22 december 2006 om modersmjölksersättning och tillskottsnäring och om ändring av direktiv 1999/21/EG. Syftet med direktivet är att säkerställa att modersmjölksersättning används på rätt sätt, på basis av riktig information och genom tillbörlig marknadsföring.(och för sakens skull ska väl sägas att det inte är för inte som jag valt att arbeta för Jordbruksverket de senaste fem åren och gärna fortsätter fem år till :) )
9 november 2012
Att amma tvillingar
Här fortsätter min berättelse om hur det kan vara att få tvillingar.
Hjälpmamman tyckte att när inte amningen fungerar kan man hobbyamma. Inte räkna antal gånger per dag som man lyckas, inte mäta hur mycket eller lite man pumpar ur. Så jag fortsatte om än lite mindre strukturerat.
När de var två månader blev jag intervjuad för en bok om amning. När jag läser stycket om mig själv nu så kan jag undra varför inte någon, någon gång, bara frågade vad sjutton jag höll på med. I boken berättas det hur jag sitter på golvet med mina barn, matar dem med flaska och pumpar ur bröstmjölk. För att jag inte har tillräckligt med mjölk till två.
Varför i hela friden sitter man bredvid barnen och pumpar istället för att låta dem amma ur det som finns och så fylla på med ersättning istället?
Så kom den där dagen. Dagen då jag bara var för trött, för lat, för att orka resa mig från den jättelika babyfilten i form av en bäddmadrass på golvet, för att göra iordning flaskor. Jag vet inte vad som visades på TV just då men det föreföll betydligt mer intressant än pulver och flaskor med för små hål för att någonsinn lyckas få allt pulver från skopan att hamna i flaskan och inte delvis på diskbänken.
Så jag satt kvar. Och tänkte att man kan väl använda bröst som napp och så länge de inte gallskriker så behöver jag inte resa på mig. Så där satt vi. Jag i skräddarställning och ett barn i taget i min famn medan det andra låg och vred sig i försök att vända sig från rygg till mage.
TV-programmet tog slut och ett nytt började, timmarna gick och plötsligt hade tre timmar gått utan att barnen hade gjort något väsen av sig. När den fjärde timmen närmade sig insåg jag att det behövdes en flaska var till dem. Men jag var förbluffad. Nästan fyra timmar! I nästan fyra timmar hade mina bröst fungerat utan problem!
Och jag kunde inte låta bli att undra hur lång tid vi skulle kunna hålla ut nästa dag. Och nästa... Det blev som en rolig tävling, ett försök, att se hur länge det skulle gå att hålla barnen nöjda bara genom att stoppa ett bröst i munnen på dem.
Så nästa dag ammade vi ända fram till tre på eftermiddagen och på tredje dagen fick jag en andra tredjedagsdepp när mjölken rann till.
Jag var totalt fascinerad. Fasiken vad bra vi var! Vi kunde ju! Barnen hade visserligen hunnit bli tre månader och betydligt större och starkare men vad gjorde det? Vi ammade!
På nätet sökte jag nu stöd i att våga släppa flaskan helt. Skulle vi klara att även nattamma? Många hejjarop från andra mammor på föräldraforumet fick mig att till slut våga ta steget. Av någon underlig anledning så ammade barnen oftast en och en under natten, sin dagsynkning till trots. Så på natten hade jag en tvilling på var sida om mig och liggammade dem en i taget. Det var bara enstaka gånger som båda vaknade och jag tvingades gå upp och sätta mig i soffan. Jag försökte liggamma båda men jag fick aldrig till det.
Eftersom vi tids nog insåg att barnavårdssköterskan som tyckte flaskbarn skulle äta var 4e timme inte var helt rätt ute hade vi redan flaskat fritt ett tag och lärt oss att våra barn äter ofta, ofta. Så att gå från flaskmatning var 20:e minut till att amma var 10:e kändes inte så jobbigt. Och tids nog drog de ut tiden till en gång per timme, vilket kändes som ren lyx. Jag kunde vara på öppna förskolan, amma och sen sitta och dricka kaffe med de andra i lugn och ro innan det var dags att amma igen. Jag kunde till och med ta bussen ner på stan för det var bara en färd på tjugo minuter. Och med en tvillingvagn var det en simpel sak att få med sig tvillingamningskudden i den breda varukorgen under vagnen. Utifall att, för oftast ammade jag dem en och en på stan. Passade på att amma lite i förväg, innan det egentligen behövdes, så de inte skulle börja skrika samtidigt. Men det var en trygghet att ha med kudden utifall att. För hemma ammade de alltid samtidigt.
Vid den här tiden skulle man börja ge barnen fast föda vid fyra månaders ålder. Så vid fem månader försökte vi ge dem gröt och blåbärspuré. Det gick sådär och ärligt talat var amningen mycket enklare än att försöka få två, totalt ätmässigt omogna barn, att äta. Så vi fortsatte att helamma tills de var sju månader. Då märkte jag hur amningarna kom allt tätare och när vi nu provade fast föda så gick det mycket enklare. De både kunde och verkade vilja svälja en liten sked mat här och där.
Vid dryga åtta månader fick nattamningen sig en törn när barnen plötsligt började vakna en gång i timmen. Tyvärr vaknade de inte samma timme så deras mamma vaknade en gång i halvtimmen. Inte för att jag vet vad som hade varit bäst; att vakna varje halvtimme eller tvingas gå upp med två babys en gång i timmen. Mitt mått var dock rågad och att behöva lyssna på enlingmammors klagan över att behöva vakna _varannan_ timme nattetid fick mig att känna mig mycket ensam. Vad ska någon säga när en tvillingmamma kastar sig in i diskussionen med en gång i halvtimmen? Hela konversationen dör liksom ut med något svart i ögonen hos enlingmammorna.
Så jag tog saken i egna händer och det enda jag hade hört talas om var att sluta amma. Men sluta amma ville jag ju inte, det var ju bara nätterna som fick mig gråtfärdig. Så kanske man kan sluta nattamma?
Sagt och gjort. Barnen och jag genomled en helvetisk natt där de i princip skrek sig igenom den och hade jag inte varit så totalt slutkörd som jag var hade jag gett upp på stört. Just då kändes det som pest eller kolera. Vaken mest hela natten fick jag ju vara oavsett. Efter det inträffade dock underverket att de faktiskt sov längre stunder under nätterna och allt var frid och fröjd igen.
Hade jag vetat då att beteendet hos dem var helt normalt för åldern kanske jag hade stått ut. Men vad visste jag då? Jag gjorde det som kändes minst dåligt just då.
Och så fortsatte vi. Ända till en ny graviditet fick mig att längta efter att få syskonamma. Den komplicerades dock av en kraftig lunginflammation och sjukhusvistelse. Min kropp orkade inte riktigt med och jag tog valet att sluta amma helt när tvillingarna var 13 månader.
Alldeles för tidigt enligt min åsikt men samtidigt mycket längre än vad jag trodde från början. Och det var med stolthet i rösten jag kunde säga att jag helammade mina tvillingar mellan 3 och 7 månaders ålder och sen delammade dem till 13 månaders ålder.
Och ska jag vara helt ärligt så blev det även någon gång efter det att lillasyster var född. För att de ville göra samma som lillasyster.
Då visste jag att det inte var någon idé eftersom vi hade slutat. Nu vet jag att det hade gått om jag bara vetat att man inte bara kan börja amma 2-3månaders utan även 2åringar.
Hjälpmamman tyckte att när inte amningen fungerar kan man hobbyamma. Inte räkna antal gånger per dag som man lyckas, inte mäta hur mycket eller lite man pumpar ur. Så jag fortsatte om än lite mindre strukturerat.
När de var två månader blev jag intervjuad för en bok om amning. När jag läser stycket om mig själv nu så kan jag undra varför inte någon, någon gång, bara frågade vad sjutton jag höll på med. I boken berättas det hur jag sitter på golvet med mina barn, matar dem med flaska och pumpar ur bröstmjölk. För att jag inte har tillräckligt med mjölk till två.
Varför i hela friden sitter man bredvid barnen och pumpar istället för att låta dem amma ur det som finns och så fylla på med ersättning istället?
Så kom den där dagen. Dagen då jag bara var för trött, för lat, för att orka resa mig från den jättelika babyfilten i form av en bäddmadrass på golvet, för att göra iordning flaskor. Jag vet inte vad som visades på TV just då men det föreföll betydligt mer intressant än pulver och flaskor med för små hål för att någonsinn lyckas få allt pulver från skopan att hamna i flaskan och inte delvis på diskbänken.
Så jag satt kvar. Och tänkte att man kan väl använda bröst som napp och så länge de inte gallskriker så behöver jag inte resa på mig. Så där satt vi. Jag i skräddarställning och ett barn i taget i min famn medan det andra låg och vred sig i försök att vända sig från rygg till mage.
TV-programmet tog slut och ett nytt började, timmarna gick och plötsligt hade tre timmar gått utan att barnen hade gjort något väsen av sig. När den fjärde timmen närmade sig insåg jag att det behövdes en flaska var till dem. Men jag var förbluffad. Nästan fyra timmar! I nästan fyra timmar hade mina bröst fungerat utan problem!
Och jag kunde inte låta bli att undra hur lång tid vi skulle kunna hålla ut nästa dag. Och nästa... Det blev som en rolig tävling, ett försök, att se hur länge det skulle gå att hålla barnen nöjda bara genom att stoppa ett bröst i munnen på dem.
Så nästa dag ammade vi ända fram till tre på eftermiddagen och på tredje dagen fick jag en andra tredjedagsdepp när mjölken rann till.
På nätet sökte jag nu stöd i att våga släppa flaskan helt. Skulle vi klara att även nattamma? Många hejjarop från andra mammor på föräldraforumet fick mig att till slut våga ta steget. Av någon underlig anledning så ammade barnen oftast en och en under natten, sin dagsynkning till trots. Så på natten hade jag en tvilling på var sida om mig och liggammade dem en i taget. Det var bara enstaka gånger som båda vaknade och jag tvingades gå upp och sätta mig i soffan. Jag försökte liggamma båda men jag fick aldrig till det.
Eftersom vi tids nog insåg att barnavårdssköterskan som tyckte flaskbarn skulle äta var 4e timme inte var helt rätt ute hade vi redan flaskat fritt ett tag och lärt oss att våra barn äter ofta, ofta. Så att gå från flaskmatning var 20:e minut till att amma var 10:e kändes inte så jobbigt. Och tids nog drog de ut tiden till en gång per timme, vilket kändes som ren lyx. Jag kunde vara på öppna förskolan, amma och sen sitta och dricka kaffe med de andra i lugn och ro innan det var dags att amma igen. Jag kunde till och med ta bussen ner på stan för det var bara en färd på tjugo minuter. Och med en tvillingvagn var det en simpel sak att få med sig tvillingamningskudden i den breda varukorgen under vagnen. Utifall att, för oftast ammade jag dem en och en på stan. Passade på att amma lite i förväg, innan det egentligen behövdes, så de inte skulle börja skrika samtidigt. Men det var en trygghet att ha med kudden utifall att. För hemma ammade de alltid samtidigt.
Vid den här tiden skulle man börja ge barnen fast föda vid fyra månaders ålder. Så vid fem månader försökte vi ge dem gröt och blåbärspuré. Det gick sådär och ärligt talat var amningen mycket enklare än att försöka få två, totalt ätmässigt omogna barn, att äta. Så vi fortsatte att helamma tills de var sju månader. Då märkte jag hur amningarna kom allt tätare och när vi nu provade fast föda så gick det mycket enklare. De både kunde och verkade vilja svälja en liten sked mat här och där.
Vid dryga åtta månader fick nattamningen sig en törn när barnen plötsligt började vakna en gång i timmen. Tyvärr vaknade de inte samma timme så deras mamma vaknade en gång i halvtimmen. Inte för att jag vet vad som hade varit bäst; att vakna varje halvtimme eller tvingas gå upp med två babys en gång i timmen. Mitt mått var dock rågad och att behöva lyssna på enlingmammors klagan över att behöva vakna _varannan_ timme nattetid fick mig att känna mig mycket ensam. Vad ska någon säga när en tvillingmamma kastar sig in i diskussionen med en gång i halvtimmen? Hela konversationen dör liksom ut med något svart i ögonen hos enlingmammorna.
Så jag tog saken i egna händer och det enda jag hade hört talas om var att sluta amma. Men sluta amma ville jag ju inte, det var ju bara nätterna som fick mig gråtfärdig. Så kanske man kan sluta nattamma?
Sagt och gjort. Barnen och jag genomled en helvetisk natt där de i princip skrek sig igenom den och hade jag inte varit så totalt slutkörd som jag var hade jag gett upp på stört. Just då kändes det som pest eller kolera. Vaken mest hela natten fick jag ju vara oavsett. Efter det inträffade dock underverket att de faktiskt sov längre stunder under nätterna och allt var frid och fröjd igen.
Hade jag vetat då att beteendet hos dem var helt normalt för åldern kanske jag hade stått ut. Men vad visste jag då? Jag gjorde det som kändes minst dåligt just då.
Och så fortsatte vi. Ända till en ny graviditet fick mig att längta efter att få syskonamma. Den komplicerades dock av en kraftig lunginflammation och sjukhusvistelse. Min kropp orkade inte riktigt med och jag tog valet att sluta amma helt när tvillingarna var 13 månader.
Alldeles för tidigt enligt min åsikt men samtidigt mycket längre än vad jag trodde från början. Och det var med stolthet i rösten jag kunde säga att jag helammade mina tvillingar mellan 3 och 7 månaders ålder och sen delammade dem till 13 månaders ålder.
Och ska jag vara helt ärligt så blev det även någon gång efter det att lillasyster var född. För att de ville göra samma som lillasyster.
Då visste jag att det inte var någon idé eftersom vi hade slutat. Nu vet jag att det hade gått om jag bara vetat att man inte bara kan börja amma 2-3månaders utan även 2åringar.
7 november 2012
Att få tvillingar
Amningshjälpen har nyligen reviderat sin text om att amma tvillingar. När jag läste den insåg jag att jag faktiskt inte skrivit om min historia om att amma tvillingar. Trots att tvillingföräldraskapet är det jag brukar bli mest ihågkommen för och också är något jag verkligen känner ödmjukhet inför i mitt föräldraskap.
Jag vet att tvillingbörd för många är skrämmande och känns övermäktigt men för mig var det en välsignelse, något som bara var för bra för att vara sant.
Året var 2001 och jag hade just påbörjat mitt första vikariat som veterinär uppe i Jämtland. Roligt, spännande och äntligen på riktigt kan man väl sammanfatta denna första praktik i verkligheten. På egen hand efter 5½ års långa studier.
Vi planerade barn, min tilltänkta make och jag, och eftersom jag läst på visste jag att det kan ta tid innan det blir något. Upp till ett år innan man kan räkna med att få hjälp. Och ändå hände det sådär totalt oplanerat redan innan vi skildes åt för sommarens uppdrag på olika håll. Så jag åkte upp med min lilla hemlighet och min fästman blev kvar i Uppsala där vi hade vår lägenhet.
Jag ska göra en lång historia kort men efter ett antal veckors illamående, tvärstannande mitt i byar bara för att kasta upp bildörren till den knallröda distriktsveterinärbilen och kräkas rakt ner på bygatan så hamnade jag hos den lokala barnmorskan. En äldre variant som lyssnade, veckade pannan och skrev en remiss till ultraljud för "misstanke om utomkvedskap".
Fortplantningen hade jag hunnit sätta mig in i men inte själva barnväntandet så utomkvedskap skrämde mig inte alls så som det borde. Och ärligt talat tror jag inte barnmorskan egentligen trodde på det. Hon ville bara inte säga rakt ut vad hon tänkte.
Och där på bristen, med halvt nedkavlade byxor i det dunkla rummet, blåskimrande gel på magen och tre par ögon blint stirrande på en skärm med svarta och vita fält fick vi se facit. På skärmen fanns två runda vita cirklar och läkaren frågade om vi visste vad det var.
Här har alla tvillingföräldrar sin egen historia. Vår var att jag trodde inte det var sant och väntade på att vakna ur drömmen medan min man gick in på damtoaletten, glömde sin plånbok i receptionen, körde fel genom stan och slutligen gick vilse i ett bostadsområde.
Under veckorna som följde irrade tankarna runt i mitt huvud. Hur blir tvillingar egentligen till, varför just vi? Var det pga p-sprutan, eller kan barnlängtan göra så att man släpper flera ägg? Och den största tanken av dem alla; Inte kan det väl vara meningen att vi faktiskt ska få uppleva lyckan av att få tvillingar -NÄR kommer något att gå snett? För med tvillingar kommer risken för förtidsbörd så nu räknade jag veckor och dagar mer än någonsinn. v. 13, minsta blödning nu och så är det slut. v.16 tar det slut nu märker man det obönhörligt. v.20 halvvägs men fortfarande inte foster som går att rädda. v.24 nu finns det en minimal chans att de kan överleva. I vecka 28 blev jag sjukskriven, fortfarande med två i magen och lite i taget kunde jag släppa ångesten och inse att jag, lilla obetydliga jag, skulle bli tvillingmamma. Det kändes oerhört.
I v.34 började julen närma sig och jag hade få gravidbyxor som fortfarande passade. I v.36 kunde jag ställa en mattalrik på magen utan att den trillade av och hade bara ett par byxor som jag kunde använda.
Tvillingarna låg i säte-huvud. Det innebär att tvillingen längst ner ligger i säte och den sk tvilling2 ligger med huvudet neråt, vilket gör att deras hakor kan fastna i varandra på vägen ut så ett planerat snitt var vad vi hade att förvänta oss.
Så den 7:e januari 2002 i v. 37+6 föddes två välskapta tvillingflickor med planerat snitt utfört av samma läkare som året innan hade konstaterat tvillingbörden med ultraljud.
Det är märkligt med graviditeter. Jag såg fram emot att få barn. Och jag hade förberett mig. Köpt hem kräkhanddukar, läst på att man inte får titta i operationslampan under snitt för då ser man allt, beställt tvillingvagn efter mycket betänkande, noga packat förlossningsväskan... Men någonstans hade jag ändå inte läst på hur det faktiskt var att ha barn. Min bild av första tiden med barn var att gå runt med mjukisbyxor dygnet runt, nedkräkt och trött, bärandes på skrikande barn. Så jag tyckte att jag var förberedd som få, inga rosenskimrande drömmar här inte!
Så lades tvilling1 på mitt bröst, väl inlindade i en av Landstingets filtar. Hela byltet bara rullade på min överkropp, som var i totalt liggläge pga snittet. Jag kunde inte hålla henne och bad min man ta henne. Tvilling2 höll min man och visade mig, även hon omsorgsfullt inlindad.
Väl uppe på avdelningen skulle det ammas. Båda barnen skrek och barnmorskan var glad och uppmuntrande. Jag hade ju sett på bilder hur man gör så jag la båda på vår medhavda tvillingamningskudde, barnen tog brösten i munnen och jag lät mig fotas och beundras.
Helt hade jag missat att amning inte bara är att se en bild, det är att förstå hur det känns och vad som egentligen ska hända. Inte visste jag att barnen kunde ha brösten i munnen utan att suga och att barn med låga blodsocker bara sover. Ja, alltså sover utöver det där första dygnet när de ska sova.
Tredje dygnet fick jag tredagarsdeppen och ville hem. Amningen fungerade inte och personalen var naturligtvis oroade men eftersom ingen sa just exakt det så stod jag på mig. Dygn fyra var vi hemma i vår lägenhet. Tvilling1 var gul i hyn av gulsot och väldigt sugsvag. Tvilling2 skrek, åt på flaska och sov. Jag pumpade, försökte amma, gjorde iordning flaskor, fotade och kände att läget var under kontroll.
Såhär i efterhand är jag ändå glad att jag hade så stort självförtroende i att ha barn för det gjorde också att jag vågade prova och ta saker i egna händer. Tvilling1 kom till slut igång genom att jag fingermatade henne med spruta. Fingermata innebär att man nyttjar barnets sugande på ens finger när man ska få barnet att äta. Sprutor hade jag ju hemma i egenskap av veterinär. Plötsligt slog barnet upp ögonen och såg sig omkring. Några matningar till så kunde hon till slut suga på flaska och några dagar senare försvann den gula färgen.
I början var allt lätt och enkelt. Barnen sov och lät sig matas var 4e timme, vilket passade vår barnavårdssköterska som hand i handske. Hon var av det gamla gardet och ansåg att barn bör äta just var 4e timme. Och eftersom vi inte ammade kunde hon slå klorna i oss och ge vilka råd hon ville för flaskmatningsrådgivningen styrdes det inte lika hårt över som amningen.
Man får inte mata för ofta och man får inte ge för mycket för då får de ont i magen. Och det var precis vad som hände. Efter några veckor hade de konstant magknip och skrek, skrek och skrek. Vi hade tusen och en teorier om hur man löser en panikartad situation med två skrikande spädbarn och jag har jobbat till denna dag för att försöka försona mig över vad vi hittade på då. Saker som att lämna barnen i sovrummet i hopp om att de skulle sluta skrika, la dem på golvet utan kläder för "barn tycker om att kissa i det fria". Total galenskap. Som tur var ska man även få barn att rapa så efter varje måltid gick jag runt, runt, runt i lägenheten guppandes ett eller två spädbarn mot mina axlar. Såhär i efterhand kan jag önska att de aldrig rapat så vi bara hade fortsatt bära dem hos oss.
När man fortfarande hade intentionen att amma så fick man hyra en elektrisk pump från BB-avdelningen. Den gav ifrån sig ett susande ljud och stod på en stor del av dygnet. Jag minns hur jag en gång somnade mitt i pumpandet och vaknade av det där susande ljudet och en tratt mot mitt ena bröst.
Men inte hjälpte det. För jag kom ju aldrig upp i mer än halva mängden vätska som barnen åt per dygn. Så ett barn skulle jag kunna amma men inte två. Det räknade jag snabbt ut, logiskt och trovärdigt och det var med de orden jag ringde en hjälpmamma.
Jag vet att tvillingbörd för många är skrämmande och känns övermäktigt men för mig var det en välsignelse, något som bara var för bra för att vara sant.
Året var 2001 och jag hade just påbörjat mitt första vikariat som veterinär uppe i Jämtland. Roligt, spännande och äntligen på riktigt kan man väl sammanfatta denna första praktik i verkligheten. På egen hand efter 5½ års långa studier.
Vi planerade barn, min tilltänkta make och jag, och eftersom jag läst på visste jag att det kan ta tid innan det blir något. Upp till ett år innan man kan räkna med att få hjälp. Och ändå hände det sådär totalt oplanerat redan innan vi skildes åt för sommarens uppdrag på olika håll. Så jag åkte upp med min lilla hemlighet och min fästman blev kvar i Uppsala där vi hade vår lägenhet.
Jag ska göra en lång historia kort men efter ett antal veckors illamående, tvärstannande mitt i byar bara för att kasta upp bildörren till den knallröda distriktsveterinärbilen och kräkas rakt ner på bygatan så hamnade jag hos den lokala barnmorskan. En äldre variant som lyssnade, veckade pannan och skrev en remiss till ultraljud för "misstanke om utomkvedskap".
Fortplantningen hade jag hunnit sätta mig in i men inte själva barnväntandet så utomkvedskap skrämde mig inte alls så som det borde. Och ärligt talat tror jag inte barnmorskan egentligen trodde på det. Hon ville bara inte säga rakt ut vad hon tänkte.
Och där på bristen, med halvt nedkavlade byxor i det dunkla rummet, blåskimrande gel på magen och tre par ögon blint stirrande på en skärm med svarta och vita fält fick vi se facit. På skärmen fanns två runda vita cirklar och läkaren frågade om vi visste vad det var.
Under veckorna som följde irrade tankarna runt i mitt huvud. Hur blir tvillingar egentligen till, varför just vi? Var det pga p-sprutan, eller kan barnlängtan göra så att man släpper flera ägg? Och den största tanken av dem alla; Inte kan det väl vara meningen att vi faktiskt ska få uppleva lyckan av att få tvillingar -NÄR kommer något att gå snett? För med tvillingar kommer risken för förtidsbörd så nu räknade jag veckor och dagar mer än någonsinn. v. 13, minsta blödning nu och så är det slut. v.16 tar det slut nu märker man det obönhörligt. v.20 halvvägs men fortfarande inte foster som går att rädda. v.24 nu finns det en minimal chans att de kan överleva. I vecka 28 blev jag sjukskriven, fortfarande med två i magen och lite i taget kunde jag släppa ångesten och inse att jag, lilla obetydliga jag, skulle bli tvillingmamma. Det kändes oerhört.
I v.34 började julen närma sig och jag hade få gravidbyxor som fortfarande passade. I v.36 kunde jag ställa en mattalrik på magen utan att den trillade av och hade bara ett par byxor som jag kunde använda.
Tvillingarna låg i säte-huvud. Det innebär att tvillingen längst ner ligger i säte och den sk tvilling2 ligger med huvudet neråt, vilket gör att deras hakor kan fastna i varandra på vägen ut så ett planerat snitt var vad vi hade att förvänta oss.
Så den 7:e januari 2002 i v. 37+6 föddes två välskapta tvillingflickor med planerat snitt utfört av samma läkare som året innan hade konstaterat tvillingbörden med ultraljud.
Det är märkligt med graviditeter. Jag såg fram emot att få barn. Och jag hade förberett mig. Köpt hem kräkhanddukar, läst på att man inte får titta i operationslampan under snitt för då ser man allt, beställt tvillingvagn efter mycket betänkande, noga packat förlossningsväskan... Men någonstans hade jag ändå inte läst på hur det faktiskt var att ha barn. Min bild av första tiden med barn var att gå runt med mjukisbyxor dygnet runt, nedkräkt och trött, bärandes på skrikande barn. Så jag tyckte att jag var förberedd som få, inga rosenskimrande drömmar här inte!
Så lades tvilling1 på mitt bröst, väl inlindade i en av Landstingets filtar. Hela byltet bara rullade på min överkropp, som var i totalt liggläge pga snittet. Jag kunde inte hålla henne och bad min man ta henne. Tvilling2 höll min man och visade mig, även hon omsorgsfullt inlindad.
Väl uppe på avdelningen skulle det ammas. Båda barnen skrek och barnmorskan var glad och uppmuntrande. Jag hade ju sett på bilder hur man gör så jag la båda på vår medhavda tvillingamningskudde, barnen tog brösten i munnen och jag lät mig fotas och beundras.
Helt hade jag missat att amning inte bara är att se en bild, det är att förstå hur det känns och vad som egentligen ska hända. Inte visste jag att barnen kunde ha brösten i munnen utan att suga och att barn med låga blodsocker bara sover. Ja, alltså sover utöver det där första dygnet när de ska sova.
Tredje dygnet fick jag tredagarsdeppen och ville hem. Amningen fungerade inte och personalen var naturligtvis oroade men eftersom ingen sa just exakt det så stod jag på mig. Dygn fyra var vi hemma i vår lägenhet. Tvilling1 var gul i hyn av gulsot och väldigt sugsvag. Tvilling2 skrek, åt på flaska och sov. Jag pumpade, försökte amma, gjorde iordning flaskor, fotade och kände att läget var under kontroll.
Såhär i efterhand är jag ändå glad att jag hade så stort självförtroende i att ha barn för det gjorde också att jag vågade prova och ta saker i egna händer. Tvilling1 kom till slut igång genom att jag fingermatade henne med spruta. Fingermata innebär att man nyttjar barnets sugande på ens finger när man ska få barnet att äta. Sprutor hade jag ju hemma i egenskap av veterinär. Plötsligt slog barnet upp ögonen och såg sig omkring. Några matningar till så kunde hon till slut suga på flaska och några dagar senare försvann den gula färgen.
I början var allt lätt och enkelt. Barnen sov och lät sig matas var 4e timme, vilket passade vår barnavårdssköterska som hand i handske. Hon var av det gamla gardet och ansåg att barn bör äta just var 4e timme. Och eftersom vi inte ammade kunde hon slå klorna i oss och ge vilka råd hon ville för flaskmatningsrådgivningen styrdes det inte lika hårt över som amningen.
Man får inte mata för ofta och man får inte ge för mycket för då får de ont i magen. Och det var precis vad som hände. Efter några veckor hade de konstant magknip och skrek, skrek och skrek. Vi hade tusen och en teorier om hur man löser en panikartad situation med två skrikande spädbarn och jag har jobbat till denna dag för att försöka försona mig över vad vi hittade på då. Saker som att lämna barnen i sovrummet i hopp om att de skulle sluta skrika, la dem på golvet utan kläder för "barn tycker om att kissa i det fria". Total galenskap. Som tur var ska man även få barn att rapa så efter varje måltid gick jag runt, runt, runt i lägenheten guppandes ett eller två spädbarn mot mina axlar. Såhär i efterhand kan jag önska att de aldrig rapat så vi bara hade fortsatt bära dem hos oss.
 |
| Kan man få tydligare amningstecken än så? Lite trist bara när mamma och pappa inte förstår vad man försöker säga. |
Men inte hjälpte det. För jag kom ju aldrig upp i mer än halva mängden vätska som barnen åt per dygn. Så ett barn skulle jag kunna amma men inte två. Det räknade jag snabbt ut, logiskt och trovärdigt och det var med de orden jag ringde en hjälpmamma.
1 november 2012
Ett (upp)rörande inlägg!
ÄlgEva skriver om hur en enkel och personlig present leder till otroliga konsekvenser i detta inlägg.
31 oktober 2012
Halloweeeeen!!!
Det råder fortfarande stor förvirring i området kring när bus-eller-godis-dagen egentligen infaller. Och själv har jag sonika valt att strunta i hela eventet till förmån för renoveringen. Speciellt som Halloween-kartongen befann sig bakom en stor hög med isolering, som fanns bakom en hög frigolitskivor, som i sin tur fanns bakom en massa tunga byggplattor. Jag orkade helt enkelt inte släpa fram eländet.
Idag vet jag att när mamma inte tänker plocka fram en Halloween-kartong så kommer hennes resoluta gäng ungar ta saken i egna händer, dra på sig vinterhandskarna, ställa sig på rad och lasta bort alla byggsaker som står framför deras mål; Halloween-godis!
Och hur ska man få tag på Halloweengodis om man inte har en dräkt?
Bäst av allt; De städade tillbaka byggsakerna in i förrådet igen!!!!
Idag vet jag att när mamma inte tänker plocka fram en Halloween-kartong så kommer hennes resoluta gäng ungar ta saken i egna händer, dra på sig vinterhandskarna, ställa sig på rad och lasta bort alla byggsaker som står framför deras mål; Halloween-godis!
Och hur ska man få tag på Halloweengodis om man inte har en dräkt?
Bäst av allt; De städade tillbaka byggsakerna in i förrådet igen!!!!
Byggla var riktigt bra!
Som ni vet så är bloggen (till dags datum i alla fall) fri från slumpmässig reklam. Så den reklam som finns står jag till 100% för.
Med det sagt kan jag med gott samvete säga att Byggla var riktigt bra! Rolig att lägga upp sina projekt på och lätt att hitta andras projekt i. Så renoverar du också så rekommenderar jag varmt att lägga upp dina projekt där. Jag har nu spenderat 1,5 timme på förmiddagen med att skriva, fota och lägga ut bilder och jag skulle gärna fortsätta om det inte vore för att hushållsarbetet pockar på.
Det är Byggmax som står bakom, vilket jag tycker är viktigt att veta innan så att man kan ta ställning. Själva handlar vi så pass frekvent där att jag numer hittar dit utan vägbeskrivning! (och med tanke på min totala analfabetism när det kommer till orientering så förstår ni hur ofta jag varit där). Så för mig finns inga som helst konflikter kring det.
Här finns våra projekt!
Med det sagt kan jag med gott samvete säga att Byggla var riktigt bra! Rolig att lägga upp sina projekt på och lätt att hitta andras projekt i. Så renoverar du också så rekommenderar jag varmt att lägga upp dina projekt där. Jag har nu spenderat 1,5 timme på förmiddagen med att skriva, fota och lägga ut bilder och jag skulle gärna fortsätta om det inte vore för att hushållsarbetet pockar på.
Det är Byggmax som står bakom, vilket jag tycker är viktigt att veta innan så att man kan ta ställning. Själva handlar vi så pass frekvent där att jag numer hittar dit utan vägbeskrivning! (och med tanke på min totala analfabetism när det kommer till orientering så förstår ni hur ofta jag varit där). Så för mig finns inga som helst konflikter kring det.
Här finns våra projekt!
30 oktober 2012
Renoveringstider!
Ni får kalla mig lättledd eller blåögd men när jag får ett, vad som faktiskt ser ut som ett personligt skrivet, mail som berättar att man läst i min blogg och tycker att jag skriver bra samt undrar om jag kan tänka mig att skriva om våra renoveringsprojekt på deras sida kan jag ju inte annat än tacka ja!
Att mailet sedan kommer från en anställd på Byggmax och sidhänvisningen går till samma företags renoveringsminibloggsida för privatpersoner kastar jag lyckligt bakom axeln till förmån för sådant smicker.
Jag, eller snarare våra byggprojekt, finns därför numer på http://www.byggla.se/
Ska se om jag hinner ta lite bilder också i mitt hektiska liv. Men säg, har det någonsinn varit ledsamt att leva när det finns så mycket att upptäcka?!
Här är de nu pågående projekten i vårt hus:
http://www.byggla.se/Projekt/Kallarhall/?category=141
och
http://www.byggla.se/Projekt/Barnrum-till-tre/?category=141
Varför vi (*harkel* jag) kör två renoveringar parallellt? För att jag slagit vad med min kollega på jobbet om vem som först ska få ordning nog på sitt hus för att kunna ha inflyttningsfest... :D
Att mailet sedan kommer från en anställd på Byggmax och sidhänvisningen går till samma företags renoveringsminibloggsida för privatpersoner kastar jag lyckligt bakom axeln till förmån för sådant smicker.
Jag, eller snarare våra byggprojekt, finns därför numer på http://www.byggla.se/
Ska se om jag hinner ta lite bilder också i mitt hektiska liv. Men säg, har det någonsinn varit ledsamt att leva när det finns så mycket att upptäcka?!
Här är de nu pågående projekten i vårt hus:
http://www.byggla.se/Projekt/Kallarhall/?category=141
och
http://www.byggla.se/Projekt/Barnrum-till-tre/?category=141
Varför vi (*harkel* jag) kör två renoveringar parallellt? För att jag slagit vad med min kollega på jobbet om vem som först ska få ordning nog på sitt hus för att kunna ha inflyttningsfest... :D
25 oktober 2012
Vad ska du göra åt det?
Vi har börjat renovera hemma. Egentligen slutade vi aldrig renovera, vi tog mest en paus i det hela. Att ha hus innebär alltid att det finns något man måste göra eller behöver förbättra. Det tar liksom aldrig slut.
När vi renoverar mer aktivt tenderar resten att huset att förfalla. Golvet blir liksom alltmer igengrott, framsläpade möbler översköljs med prylar, saker och skräp. Ingen tar längre undan gamla tidningar från köksbordet eller skrubbar av diskbänken mer än på mitten. Och ungarnas rum ska jag inte ens börja med att beskriva men om ni kan föreställa er små papperslappar blandade med diverse små, oidentifierbara leksaker, kläder i drivor, böcker på golvet och en och annan pryl som inte alls hör hemma i ett barnrum och under allt detta, om man någon gång får för sig att rensa på några kvadratdecimetrar, så hittar man ett lagom lager sand och grus.
Egentligen vet jag ju roten till allt detta. Det är klart det blir mer bråte hemma när man river ur ett rum och inte har samma tid till att putsa och feja hemma. Men det är inte det som felar. Inte heller är det barnens totala oförmåga att lägga minsta lilla sak där den ska vara eller låta bli att bara släppa allt de har för händerna rakt ner på golvet. Det faktum att de suckar förebrående varje gång jag ber dem plocka upp saken skulle också vara lätt att skylla på. Ett beteende månne sprunget ur curlande föräldrar som gör allt för sina barn.
Det är bara det att mina barn hålls ganska hårt. Åtminstone om du frågar mig. De får lägga in sina egna kläder, göra en arbetsuppgift dagligen för att få sin veckopeng, ställa sin talrik i diskmaskinen osv osv. Problemet är att det aldrig går per automatik oavsett hur många gånger jag påminner och ställer krav. Någonstans inbillar jag mig att barn liksom ska falla in i ett mönster där ställa upp skorna och hänga upp jackan ska bli lite av en självklarhet. En sommar kastade jag ut alla skor som inte stod på skostället så de fick gå och leta efter dem. Det hela slutade med att de började gå ute i strumplästen eller barfota, vilket resulterade i en massa gräsiga och blöta fotspår inomhus istället.
Ibland undrar jag om det är mig det är fel på. Kanske är jag en sådan där pedantmorsa som jag aldrig ville bli. Jag skulle ju växa upp och låta mina barn ha sin egen ordning på sina rum. För man kan alltid stänga dörren!
Det är därför vi renoverar nu. För att barnen ska ha varsinn dörr att stänga om sig och för att sakerna på andra sidan dörren ska vara deras och inte "någon annans". Den som delar rum kan nämligen alltid skylla ifrån sig på sina syskon när det kommer till städ och ordning.
Detsamma gäller min man. Han tycker sällan att vi behöver mer ordning hemma när jag sitter och beklagar mig i soffan. Om hur vi borde skapa tydliga regler, gemensamt lära barnen att hålla ordning. Han brukar skratta lite roat och säga något i stil med "Gör det du, det blir nog bra!".
Ända tills nu. När vi renoverar och hela huset urartar. Långsamt, långsamt börjar makens blickar gå medan han gör grymtande läten. Det fortgår en stund tills han, mitt på vardagsrumsgolvet, utbrister "Det finns inte en fri fläck i hela huset! Det är saker ÖVERALLT!"
Egentligen borde jag bli glad. För det är ju dit jag har velat komma. Men frågan är om insikten i att vårt hem ser ut som en soptipp verkligen kommer innebära att både maken och barnen gör kopplingen att man behöver plocka undan också. Och att alla de gånger hemmet inte sett ut som en soptipp beror på att någon annan plockat undan. Jag tror inte det.
Eller som samtalspartnern på vår träff idag sa: "Jag har en tanke. Ni kanske känner varandra väldigt bra redan för ni fyller liksom i åt varandra när ni pratar. Så kanske ni inte behöver hjälp med att lära känna varandra utan att lära känna er själva."
Xxx
När vi renoverar mer aktivt tenderar resten att huset att förfalla. Golvet blir liksom alltmer igengrott, framsläpade möbler översköljs med prylar, saker och skräp. Ingen tar längre undan gamla tidningar från köksbordet eller skrubbar av diskbänken mer än på mitten. Och ungarnas rum ska jag inte ens börja med att beskriva men om ni kan föreställa er små papperslappar blandade med diverse små, oidentifierbara leksaker, kläder i drivor, böcker på golvet och en och annan pryl som inte alls hör hemma i ett barnrum och under allt detta, om man någon gång får för sig att rensa på några kvadratdecimetrar, så hittar man ett lagom lager sand och grus.
Egentligen vet jag ju roten till allt detta. Det är klart det blir mer bråte hemma när man river ur ett rum och inte har samma tid till att putsa och feja hemma. Men det är inte det som felar. Inte heller är det barnens totala oförmåga att lägga minsta lilla sak där den ska vara eller låta bli att bara släppa allt de har för händerna rakt ner på golvet. Det faktum att de suckar förebrående varje gång jag ber dem plocka upp saken skulle också vara lätt att skylla på. Ett beteende månne sprunget ur curlande föräldrar som gör allt för sina barn.
Det är bara det att mina barn hålls ganska hårt. Åtminstone om du frågar mig. De får lägga in sina egna kläder, göra en arbetsuppgift dagligen för att få sin veckopeng, ställa sin talrik i diskmaskinen osv osv. Problemet är att det aldrig går per automatik oavsett hur många gånger jag påminner och ställer krav. Någonstans inbillar jag mig att barn liksom ska falla in i ett mönster där ställa upp skorna och hänga upp jackan ska bli lite av en självklarhet. En sommar kastade jag ut alla skor som inte stod på skostället så de fick gå och leta efter dem. Det hela slutade med att de började gå ute i strumplästen eller barfota, vilket resulterade i en massa gräsiga och blöta fotspår inomhus istället.
Det är därför vi renoverar nu. För att barnen ska ha varsinn dörr att stänga om sig och för att sakerna på andra sidan dörren ska vara deras och inte "någon annans". Den som delar rum kan nämligen alltid skylla ifrån sig på sina syskon när det kommer till städ och ordning.
Detsamma gäller min man. Han tycker sällan att vi behöver mer ordning hemma när jag sitter och beklagar mig i soffan. Om hur vi borde skapa tydliga regler, gemensamt lära barnen att hålla ordning. Han brukar skratta lite roat och säga något i stil med "Gör det du, det blir nog bra!".
Ända tills nu. När vi renoverar och hela huset urartar. Långsamt, långsamt börjar makens blickar gå medan han gör grymtande läten. Det fortgår en stund tills han, mitt på vardagsrumsgolvet, utbrister "Det finns inte en fri fläck i hela huset! Det är saker ÖVERALLT!"
Egentligen borde jag bli glad. För det är ju dit jag har velat komma. Men frågan är om insikten i att vårt hem ser ut som en soptipp verkligen kommer innebära att både maken och barnen gör kopplingen att man behöver plocka undan också. Och att alla de gånger hemmet inte sett ut som en soptipp beror på att någon annan plockat undan. Jag tror inte det.
Eller som samtalspartnern på vår träff idag sa: "Jag har en tanke. Ni kanske känner varandra väldigt bra redan för ni fyller liksom i åt varandra när ni pratar. Så kanske ni inte behöver hjälp med att lära känna varandra utan att lära känna er själva."
Xxx
24 oktober 2012
En utredning värd namnet
Inför vecka 43 inbjuder man alla neurobloggar att skriva inlägg på temat "Utredning". Här är mitt bidrag.
Som det är idag görs en utredning för neurpsykiatriska funktionshinder med hjälp av frågeformulär där både den som utreds och närstående till den som utreds ska fylla i vilka påståenden som passar in och inte samt hur påståendena har sett ut under tid.
Man vill veta att personens svårigheter överensstämmer med sjukdomsbeskrivningen för exempelvis ADHD och man vill veta att svårigheterna inte är nya utan har funnits under en längre tid. Ofta kan en person inte utredas för ADHD förrän personen åtminstone har nått förekoleålder. Detta trots att man även påstår att ADHD till viss del är genetisk. Med den genteknik som finns idag känns det för en lekman som att det borde gå att genetiskt screena för ADHD när misstanke uppstår.
Man har också i vissa studier kunnat urskilja vissa särdrag i hjärnans anatomi och fysiologi för personer med ADHD. Också där känns tanken att designa en mer medicinsk diagnosmetod som komplement till frågeformulären som inte alltför långt borta. Men varken genetiska test eller scanning av hjärnan görs vid diagnostisering av ADHD.
C.Gillberg menar i sin bok "Ett barn i varje klass" att studier till och med visar på att barn som diagnostiserats med ett neuropsykiatriskt funktionshinder kan ha uppvisat vissa särdrag i sitt beteende redan under sitt första levnadsår. De beskrivningar om beteenden som han menar att vetenskapen kan beskriva är något jag kan känna igen från diskussioner med andra föräldrar i nätforum. Nätforum-diskussioner är naturligtvis inte vetenskapliga däremot får C.Gillbergs utlåtande om forskningsläget en viss trovärdighet när det är något man känner igen från verkligheten.
Ytterligare ett problem med utredningarna idag tycker jag är att de är problembaserade. Där finns det olika uppfattningar om hur man ska tolka neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD. Ska man tolka ADHD som ett problem eller ett sätt att vara. Psykologen B. Heljskov Elvén menar att om personen inte har ett problem, dvs om omgivningen har lyckats hantera problemet, så har personen inte en diagnos.
Med ett sådant resonemang så måste personer med neuropsykiatriska funktionshinder diagnostiseras varje gång en ny personal kommer in i bilden, så snart personen byter arbete eller om arbetet som personen har byter karaktär.
Jag tycker det är ett snävt sätt av Heljskov att beskriva neurospykiatri. Från ett medicinskt perspektiv kan en diagnos finnas där även om problem i vardagen inte finns. För mig har min diagnos ibland inte inneburit någon skillnad alls medan den ibland har ställt till stora problem och ibland har hjälpt mig och varit en framgångsfaktor. Ska jag då inte ha en diagnos? Eller ska jag bara tilldelas en diagnos de dagar mitt funktionshinder är extra jobbigt?
Från marknadssidan har man sedan länge lyft fram ADHD-lika beteenden som något behövligt och till och med önskvärt. Inte som ensam faktor men som ett komplement till andra beteenden och egenskaper. Man säger inte rakt ut att just personer med diagnos ADHD är önskvärda utan man beskriver bara vissa typer av beteenden och egenskaper och nämner inte ens ordet ADHD eller neuropsykiatri. Däremot anser man att kreativitet, förmågan att starta projekt och att "thinking outside the box" är tillgångar i en projektgrupp, styrelse eller på en arbetsplats.
Det är sannerligen en konst att se det positiva i olika företeelser. Och som förälder till kreativa och energirika barn sätts den konsten på prov dagligen. Men tänk, bara tänk, hur mycket kraft och skaparglädje vi skulle kunna ta tillvara på om barn inte ständigt var tvungna att inrättas efter speciella mönster om hur de ska bete sig och inte. Om vi istället kunde titta på att hitta lösningar på företeelser som borttappade nycklar, nerskitade kläder och aggressivt motstånd mot att inte få göra vad man vill. Vi kan numer använda kodlås istället för nyckar. Vi kan strunta i modekläder till barnet som behöver testa naturen i närkamp och istället nyttja allt begagnat som finns och vi kan försöka hitta vägar att rikta om aggressiviteten till den vilja och livskraft det faktiskt innebär att kunna säga ordet "NEJ!". Hur många kvinnor finns det inte som i vuxen ålder använder mantrat "Jag kan ju inte säga nej"?
Är det inte egentligen en fantastiskt egenskap att kunna stå upp för sina egna önskemål?
Om min egen utredning och väg till diagnos har jag skrivit om tidigare i En sluten cirkel Jag hade turen att träffa en utredare som kunde se utan för lådan. Inte för att jag svarade fel på några frågor direkt men för att han kunde se mig som person och hjälpa mig för var jag befann mig, inte enbart för vilken diagnos jag hade eller inte.
Var jag befann mig då, när jag påbörjade min utredning och väg till diagnos, var en plats jag inte önskar någon. Det var en plats av återkommande ångestattacker, overklighetskänsla och en undran om jag höll på att bli galen på riktigt. Min hjärna och min kropp spelade mig spratt som att ha känslan av att stå två decimeter ovanför marken, som att väggar och tak höll på att rämna emot mig. Och jag tackar till denna dag Ola Lundins lilla annons på Gula sidorna i telefonkatalogen och som fick mig att ringa det där samtalet. Samtalet som ändrade mitt liv till det bättre.
Xxx
Som det är idag görs en utredning för neurpsykiatriska funktionshinder med hjälp av frågeformulär där både den som utreds och närstående till den som utreds ska fylla i vilka påståenden som passar in och inte samt hur påståendena har sett ut under tid.
Man vill veta att personens svårigheter överensstämmer med sjukdomsbeskrivningen för exempelvis ADHD och man vill veta att svårigheterna inte är nya utan har funnits under en längre tid. Ofta kan en person inte utredas för ADHD förrän personen åtminstone har nått förekoleålder. Detta trots att man även påstår att ADHD till viss del är genetisk. Med den genteknik som finns idag känns det för en lekman som att det borde gå att genetiskt screena för ADHD när misstanke uppstår.
Man har också i vissa studier kunnat urskilja vissa särdrag i hjärnans anatomi och fysiologi för personer med ADHD. Också där känns tanken att designa en mer medicinsk diagnosmetod som komplement till frågeformulären som inte alltför långt borta. Men varken genetiska test eller scanning av hjärnan görs vid diagnostisering av ADHD.
C.Gillberg menar i sin bok "Ett barn i varje klass" att studier till och med visar på att barn som diagnostiserats med ett neuropsykiatriskt funktionshinder kan ha uppvisat vissa särdrag i sitt beteende redan under sitt första levnadsår. De beskrivningar om beteenden som han menar att vetenskapen kan beskriva är något jag kan känna igen från diskussioner med andra föräldrar i nätforum. Nätforum-diskussioner är naturligtvis inte vetenskapliga däremot får C.Gillbergs utlåtande om forskningsläget en viss trovärdighet när det är något man känner igen från verkligheten.
Ytterligare ett problem med utredningarna idag tycker jag är att de är problembaserade. Där finns det olika uppfattningar om hur man ska tolka neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD. Ska man tolka ADHD som ett problem eller ett sätt att vara. Psykologen B. Heljskov Elvén menar att om personen inte har ett problem, dvs om omgivningen har lyckats hantera problemet, så har personen inte en diagnos.
Med ett sådant resonemang så måste personer med neuropsykiatriska funktionshinder diagnostiseras varje gång en ny personal kommer in i bilden, så snart personen byter arbete eller om arbetet som personen har byter karaktär.
Jag tycker det är ett snävt sätt av Heljskov att beskriva neurospykiatri. Från ett medicinskt perspektiv kan en diagnos finnas där även om problem i vardagen inte finns. För mig har min diagnos ibland inte inneburit någon skillnad alls medan den ibland har ställt till stora problem och ibland har hjälpt mig och varit en framgångsfaktor. Ska jag då inte ha en diagnos? Eller ska jag bara tilldelas en diagnos de dagar mitt funktionshinder är extra jobbigt?
Från marknadssidan har man sedan länge lyft fram ADHD-lika beteenden som något behövligt och till och med önskvärt. Inte som ensam faktor men som ett komplement till andra beteenden och egenskaper. Man säger inte rakt ut att just personer med diagnos ADHD är önskvärda utan man beskriver bara vissa typer av beteenden och egenskaper och nämner inte ens ordet ADHD eller neuropsykiatri. Däremot anser man att kreativitet, förmågan att starta projekt och att "thinking outside the box" är tillgångar i en projektgrupp, styrelse eller på en arbetsplats.
"Det behövs projektstartare men den som startar projektet behöver nödvändigtvis inte vara den som avslutar det".Den meningen gör problemet "kan inte avsluta påbörjade uppgifter" som något positivt istället för, som i frågeformuläret inför en npf-utredning, något negativt.
Det är sannerligen en konst att se det positiva i olika företeelser. Och som förälder till kreativa och energirika barn sätts den konsten på prov dagligen. Men tänk, bara tänk, hur mycket kraft och skaparglädje vi skulle kunna ta tillvara på om barn inte ständigt var tvungna att inrättas efter speciella mönster om hur de ska bete sig och inte. Om vi istället kunde titta på att hitta lösningar på företeelser som borttappade nycklar, nerskitade kläder och aggressivt motstånd mot att inte få göra vad man vill. Vi kan numer använda kodlås istället för nyckar. Vi kan strunta i modekläder till barnet som behöver testa naturen i närkamp och istället nyttja allt begagnat som finns och vi kan försöka hitta vägar att rikta om aggressiviteten till den vilja och livskraft det faktiskt innebär att kunna säga ordet "NEJ!". Hur många kvinnor finns det inte som i vuxen ålder använder mantrat "Jag kan ju inte säga nej"?
Är det inte egentligen en fantastiskt egenskap att kunna stå upp för sina egna önskemål?
Om min egen utredning och väg till diagnos har jag skrivit om tidigare i En sluten cirkel Jag hade turen att träffa en utredare som kunde se utan för lådan. Inte för att jag svarade fel på några frågor direkt men för att han kunde se mig som person och hjälpa mig för var jag befann mig, inte enbart för vilken diagnos jag hade eller inte.
Var jag befann mig då, när jag påbörjade min utredning och väg till diagnos, var en plats jag inte önskar någon. Det var en plats av återkommande ångestattacker, overklighetskänsla och en undran om jag höll på att bli galen på riktigt. Min hjärna och min kropp spelade mig spratt som att ha känslan av att stå två decimeter ovanför marken, som att väggar och tak höll på att rämna emot mig. Och jag tackar till denna dag Ola Lundins lilla annons på Gula sidorna i telefonkatalogen och som fick mig att ringa det där samtalet. Samtalet som ändrade mitt liv till det bättre.
Xxx
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)