Tema medicinering

Neurobloggarna uppmanar till tema medicinering för v.51 Det handlar oftast om medicinering av barn, vilket är kontroversiellt. Inte bara i Sverige, debatt förekommer även i andra länder.

Mathildas mamma skriver det väldigt bra i sitt tidigare blogginlägg "Jag drogar mitt barn". För det är så många ser det; lata föräldrar och framförallt föräldrar och läkare som drogar barnen.
Jag skulle säga att problemet är att det finns så lite kunskaper, både bland föräldrar, samhället i övrigt och vården. Inte minst Svenny Kopps arbete med att uppmärksamma ADHD hos flickor visar detta. Jag tror inte heller att jag är den enda föräldern som har fått kämpa för att få hjälp men utan resultat.

Tänk dig att du ser, att du vet, att det är något som inte stämmer. Något som inte riktigt är rätt hela vägen. Och att detta något handlar om ditt barn. Du försöker kasta det över ryggen med motiveringen att alla barn har sina svårigheter ibland och att föräldraskapet aldrig varit, eller ens ska vara, lätt.
Dagarna går och tillvaron med den. Sen kryper den där oron på dig igen. Det är någonting som inte stämmer, något du inte kan sätta fingret på. Så du läser allehanda barnböcker och sajter du kan hitta för att förbättra dig som förälder. Du vill inte se hur andra vuxna tittar snett på ditt barn men du vet. Deras ögon bränner i nacken men när du försöker prata om det viftas dina tankar bort som löjeväckande påståenden. Inte är det väl något fel på ditt barn! "VILL du kanske att det ska vara något fel på ditt barn?"

Är det så? Vill jag att det ska vara något fel på mitt barn? Är det uppmärskamheten jag är ute efter, känslan av att mitt barn är speciellt, behöver speciell uppmärksamhet och extra bemötande?
Jag pratar med lärarna och får förvånade och himland blickar tillbaka. Så jag pratar med barnets mormor, min mamma och plötsligt känner jag hur jag står vid en vid svart öppning i marken. Ett djupt hål jag inte sett tidigare finns precis vid mina tår. Luften i strupen tar slut och hjärtat svindlar till.
Min mamma säger utan omsvep sådant som jag själv har känt. Barnet som inte går att resonera med, som liksom låser sig, blockerar sig. Barnet som, hur man än tjatar och påminner, tappar bort och stökar ner. Så som alla barn gör men liksom mer.

När barnet själv så ger uttryck för att världen inte alltid blir så som barnet hade velat och försökte blir måttet rågat och mamman söker hjälp. Sådär som mammor gör när de känner att hennes barn inte mår bra och hon inte räcker till längre. Alla mammor vill att deras barn ska få ett optimalt liv, få ha rätt till de möjligheter som står till buds.
Så mamman tar barnet till utredningsteamet och förklarar och berättar. Nu vill mamman inte framstå som en sån där lat mamma som bara vill medicinera sitt barn och slippa ansvar som "alla" pratar om ska finnas därute. Så mamman gör sitt bästa för att inte överdriva eller framställa saker som värre än de är.

Jag menar, spädbarnstiden var väl normal? Barnet åt visserligen var 20:e minut även när barnet flaskades och skrek som besatt tiden däremellan men alla barn skriker väl? Och klättrar som små apor gör väl också de flesta barn, eller? Vid ett års ålder.
Och att barnet kände sig ensam och utan kompisar mest hela förskoletiden samt hamnade i bråk titt som tätt går att förklara med personalbrist och stora barngrupper. Dessutom tyckte ju personalen att det var "den där pojken" var det stora problemet, inte mitt lilla barn.
Att promenera fungerade inte heller eftersom barnet vägrade gå rakt fram. Att ligga i en snödriva eller på mage i en vattenpöl var ett vanligare scenario. Så vi gick inte så många promenader och hey, kanske det var mitt fel ändå -barnet blev aldrig van att gå promenader! Förskolan förklarade det med anknytningsproblem till modern och modern kramade sitt barn ännu mer och försökte knyta an.

Mamman förklarar för vårdteamet och berättar att nu finns problem för barnet tycker detta är jobbigt och vi behöver hjälp.
Vårdteamet förklarar för mamman och berättar att det inte är så lätt att vara barn till en mamma med ADHD så det är inte undra på om barnet får ångest och depressioner. Det beror bara på att mamman inte tar hand som sitt barn ordentligt.
Så mamman ilsknar till och berättar att så är det verkligen inte varpå vårdteamet ilsknar till och säger att barn som inte har problem i skolan faktiskt inte har problem och är verkligen inte deras sak att hålla på med.

Med en svart klump i sitt bröst går mamman hem till sitt stackars barn med den hemska mamman och anknytningsproblem. Tillbaka är tvivlet på att inte räcka till som förälder. Det är nog mitt fel ändå...

Till slut hittar man tillbaka i tillvaron och försöker så gott det går. Läser lite mer för att försöka klara det hela själv, söker information och hoppas att tonåren ska komma och gå lite obemärkt. För tanken på vad som ska hända om de inte gör det är för tung att bära.

Så en dag pratar mamman med sin bekant. Bekant har en son. Sonen har problem hemma, problem med sig själv men klarar sig bra i skolan. Bekant tar sonen till vårdteamet och vårdteamet förstår.
"Det är så skönt att de förstår!", utbrister bekant när vi ses. "Jag menar, tänk om jag hade fått stå och bråka för att övertyga dem om HUR jobbig Sonen kan vara!"
Mamman säger ingenting.
Sonen får medicinering men medicineringen fungerar inte så nu ska man prova ett annat läkemedel.
För så är det ju. Pojkar har ADHD och flickor är bara missanpassade. Tvärtom kan det aldrig vara även om det kanske kan vara så också.

Mamman undrar lite hur i hela friden hon kunde få en diagnos och varför inte det vägs in i bedömningen av hennes barn. Och varför man måste ha kört hela sitt liv i botten innan man kan få en diagnos och behandling. Och vad är behandling egentligen? Medicinering?
Är det att äta små vita piller eller är det lika mycket att hitta strategier i tillvaron och förstå sitt funktionshinder. Att kanske säga till sig själv;

Det här är jag och jag kanske inte gör allt så som du gör men jag gör det på mitt sätt och det är också bra och fantastiskt.

Det var bara den medicineringen jag ville ge mitt barn. För det är svårt att diagnostisera flickor. De tenderar att välja självförakt och nedstämdhet före utåtagerande. Och de tenderar att vara lika svåra att nå fram till som pojkarna. Så man behöver hjälp som förälder att medicinera sitt barn rätt i tillvaron. Med eller utan läkemedel men med en genomtänkt strategi. Men man kan inte medicinera på egen hand. Man behöver professionell hjälp att sätta in, utvärdera och vid behov ändra behandling av ADHD. För att kunna ge det bästa till våra barn och ge dem samma förutsättningar som alla andra barn.
Det är bara det vi vill. Vi lata föräldrar.