Att få tvillingar

Amningshjälpen har nyligen reviderat sin text om att amma tvillingar. När jag läste den insåg jag att jag faktiskt inte skrivit om min historia om att amma tvillingar. Trots att tvillingföräldraskapet är det jag brukar bli mest ihågkommen för och också är något jag verkligen känner ödmjukhet inför i mitt föräldraskap.
Jag vet att tvillingbörd för många är skrämmande och känns övermäktigt men för mig var det en välsignelse, något som bara var för bra för att vara sant.

Året var 2001 och jag hade just påbörjat mitt första vikariat som veterinär uppe i Jämtland. Roligt, spännande och äntligen på riktigt kan man väl sammanfatta denna första praktik i verkligheten. På egen hand efter 5½ års långa studier.
Vi planerade barn, min tilltänkta make och jag, och eftersom jag läst på visste jag att det kan ta tid innan det blir något. Upp till ett år innan man kan räkna med att få hjälp. Och ändå hände det sådär totalt oplanerat redan innan vi skildes åt för sommarens uppdrag på olika håll. Så jag åkte upp med min lilla hemlighet och min fästman blev kvar i Uppsala där vi hade vår lägenhet.

Jag ska göra en lång historia kort men efter ett antal veckors illamående, tvärstannande mitt i byar bara för att kasta upp bildörren till den knallröda distriktsveterinärbilen och kräkas rakt ner på bygatan så hamnade jag hos den lokala barnmorskan. En äldre variant som lyssnade, veckade pannan och skrev en remiss till ultraljud för "misstanke om utomkvedskap".
Fortplantningen hade jag hunnit sätta mig in i men inte själva barnväntandet så utomkvedskap skrämde mig inte alls så som det borde. Och ärligt talat tror jag inte barnmorskan egentligen trodde på det. Hon ville bara inte säga rakt ut vad hon tänkte.

Och där på bristen, med halvt nedkavlade byxor i det dunkla rummet, blåskimrande gel på magen och tre par ögon blint stirrande på en skärm med svarta och vita fält fick vi se facit. På skärmen fanns två runda vita cirklar och läkaren frågade om vi visste vad det var.

Här har alla tvillingföräldrar sin egen historia. Vår var att jag trodde inte det var sant och väntade på att vakna ur drömmen medan min man gick in på damtoaletten, glömde sin plånbok i receptionen, körde fel genom stan och slutligen gick vilse i ett bostadsområde.
Under veckorna som följde irrade tankarna runt i mitt huvud. Hur blir tvillingar egentligen till, varför just vi? Var det pga p-sprutan, eller kan barnlängtan göra så att man släpper flera ägg? Och den största tanken av dem alla; Inte kan det väl vara meningen att vi faktiskt ska få uppleva lyckan av att få tvillingar -NÄR kommer något att gå snett? För med tvillingar kommer risken för förtidsbörd så nu räknade jag veckor och dagar mer än någonsinn. v. 13, minsta blödning nu och så är det slut. v.16 tar det slut nu märker man det obönhörligt. v.20 halvvägs men fortfarande inte foster som går att rädda. v.24 nu finns det en minimal chans att de kan överleva. I vecka 28 blev jag sjukskriven, fortfarande med två i magen och lite i taget kunde jag släppa ångesten och inse att jag, lilla obetydliga jag, skulle bli tvillingmamma. Det kändes oerhört.

I v.34 började julen närma sig och jag hade få gravidbyxor som fortfarande passade. I v.36 kunde jag ställa en mattalrik på magen utan att den trillade av och hade bara ett par byxor som jag kunde använda.
Tvillingarna låg i säte-huvud. Det innebär att tvillingen längst ner ligger i säte och den sk tvilling2 ligger med huvudet neråt, vilket gör att deras hakor kan fastna i varandra på vägen ut så ett planerat snitt var vad vi hade att förvänta oss.
Så den 7:e januari 2002 i v. 37+6 föddes två välskapta tvillingflickor med planerat snitt utfört av samma läkare som året innan hade konstaterat tvillingbörden med ultraljud.
Det är märkligt med graviditeter. Jag såg fram emot att få barn. Och jag hade förberett mig. Köpt hem kräkhanddukar, läst på att man inte får titta i operationslampan under snitt för då ser man allt, beställt tvillingvagn efter mycket betänkande, noga packat förlossningsväskan... Men någonstans hade jag ändå inte läst på hur det faktiskt var att ha barn. Min bild av första tiden med barn var att gå runt med mjukisbyxor dygnet runt, nedkräkt och trött, bärandes på skrikande barn. Så jag tyckte att jag var förberedd som få, inga rosenskimrande drömmar här inte!
Så lades tvilling1 på mitt bröst, väl inlindade i en av Landstingets filtar. Hela byltet bara rullade på min överkropp, som var i totalt liggläge pga snittet. Jag kunde inte hålla henne och bad min man ta henne. Tvilling2 höll min man och visade mig, även hon omsorgsfullt inlindad.

Väl uppe på avdelningen skulle det ammas. Båda barnen skrek och barnmorskan var glad och uppmuntrande. Jag hade ju sett på bilder hur man gör så jag la båda på vår medhavda tvillingamningskudde, barnen tog brösten i munnen och jag lät mig fotas och beundras.
Helt hade jag missat att amning inte bara är att se en bild, det är att förstå hur det känns och vad som egentligen ska hända. Inte visste jag att barnen kunde ha brösten i munnen utan att suga och att barn med låga blodsocker bara sover. Ja, alltså sover utöver det där första dygnet när de ska sova.

Tredje dygnet fick jag tredagarsdeppen och ville hem. Amningen fungerade inte och personalen var naturligtvis oroade men eftersom ingen sa just exakt det så stod jag på mig. Dygn fyra var vi hemma i vår lägenhet. Tvilling1 var gul i hyn av gulsot och väldigt sugsvag. Tvilling2 skrek, åt på flaska och sov. Jag pumpade, försökte amma, gjorde iordning flaskor, fotade och kände att läget var under kontroll.
Såhär i efterhand är jag ändå glad att jag hade så stort självförtroende i att ha barn för det gjorde också att jag vågade prova och ta saker i egna händer. Tvilling1 kom till slut igång genom att jag fingermatade henne med spruta. Fingermata innebär att man nyttjar barnets sugande på ens finger när man ska få barnet att äta. Sprutor hade jag ju hemma i egenskap av veterinär. Plötsligt slog barnet upp ögonen och såg sig omkring. Några matningar till så kunde hon till slut suga på flaska och några dagar senare försvann den gula färgen.

I början var allt lätt och enkelt. Barnen sov och lät sig matas var 4e timme, vilket passade vår barnavårdssköterska som hand i handske. Hon var av det gamla gardet och ansåg att barn bör äta just var 4e timme. Och eftersom vi inte ammade kunde hon slå klorna i oss och ge vilka råd hon ville för flaskmatningsrådgivningen styrdes det inte lika hårt över som amningen.

Man får inte mata för ofta och man får inte ge för mycket för då får de ont i magen. Och det var precis vad som hände. Efter några veckor hade de konstant magknip och skrek, skrek och skrek. Vi hade tusen och en teorier om hur man löser en panikartad situation med två skrikande spädbarn och jag har jobbat till denna dag för att försöka försona mig över vad vi hittade på då. Saker som att lämna barnen i sovrummet i hopp om att de skulle sluta skrika, la dem på golvet utan kläder för "barn tycker om att kissa i det fria". Total galenskap. Som tur var ska man även få barn att rapa så efter varje måltid gick jag runt, runt, runt i lägenheten guppandes ett eller två spädbarn mot mina axlar. Såhär i efterhand kan jag önska att de aldrig rapat så vi bara hade fortsatt bära dem hos oss.

Kan man få tydligare amningstecken än så?
Lite trist bara när mamma och pappa inte förstår vad man försöker säga.

När man fortfarande hade intentionen att amma så fick man hyra en elektrisk pump från BB-avdelningen. Den gav ifrån sig ett susande ljud och stod på en stor del av dygnet. Jag minns hur jag en gång somnade mitt i pumpandet och vaknade av det där susande ljudet och en tratt mot mitt ena bröst.
Men inte hjälpte det. För jag kom ju aldrig upp i mer än halva mängden vätska som barnen åt per dygn. Så ett barn skulle jag kunna amma men inte två. Det räknade jag snabbt ut, logiskt och trovärdigt och det var med de orden jag ringde en hjälpmamma.