Att få ett andra tvillingpar.

Det är (nästan) alla tvillingföräldrars skräck att upptäcka en ny tvillinggraviditet när man vågat bli gravid på nytt. För många vill gärna ha en bebis till men inte två.
Men sen finns det de där undantagen. Vi som fick tvillingar och inget annat hellre vill än att få en ny uppsättning. Det går inte att förklara varifrån en sådan besatthet kommer men när ultraljudet visade en ensam stackars bebis i graviditeten direkt efter tvillingarnas var jag glad att det fanns någon mer som kunde förstå besvikelsen i att bara få en. Någon man kunde prata med om hur ensam den lilla stackarn såg ut där på skärmen. Helt ensam i den stora svarta massan av fostervatten. Carola förstod.

När man har tre barn och planerar det fjärde kliver man över någon sorts gräns. Från norm till massa. Så det tog ett tag innan vi vågade ta steget och åter hamnade i väntrummet på kvinnokliniken. Där satt vi och spanade in de andra. Mitt i karriären, tittandes på klockan och ville mest få det där ultraljudet gjort så vi kunde rusa ut till våra liv igen. Det tog tid, mer tid än jag hade räknat med.
Man kan inte göra så mycket i ett väntrum annat än att sitta ner. Att oroligt vanka runt passar sig inte riktigt förrän man har en ordentlig mage och åtminstone kan låtsas att man har foglossning. Så jag satt där och blundade och försökte låta bli att stressa upp mig för allt jobb som inte blev gjort så länge jag befann mig på denna plats.

Det var då jag för mitt inre såg jag den. Ultraljudsskärmen med sitt svartvita flimrande. Och där, mitt i flimret, fanns två runda cirklar.
En stund senare såg jag den igen. Bilden av två huvuden på en ultraljudsskärm, bara det att den här gången blundade jag inte. Det var en riktig ultraljudsskärm jag stirrade på.

"Ja, ni ser väl vad det är?", sa läkaren något förstrött och knappade på maskinen och fortsatte sin undersökning. "Jaha… Nej, det är bara två.", fortsatte hon innan hon tittade upp över glasögonkanten. "Ja, vi väntar på nästa trillinggraviditet förstår ni, men det här var ju bara tvillingar och allt ser bra ut", avslutade hon med ett milt leende.

Vi satt som två stumma statyer. Vad säger man liksom? Det passar sig inte att bli lika chockad som första gången när man redan har ett par hemma. Och att spela cool kändes inte heller helt rätt för det var ändå ett ANDRA tvillingpar. Så vi sa ingenting på en lång stund tills min man fick fram frågan; ”Är det någon pojke därinne?”
Nog för att man får ge honom dispens att få fråga med fyra tjejer redan i sin barnaskara men jag tror inte att det egentligen var det viktigaste för honom just då.

 Försenade från våra liv som vi var skyndade vi iväg, var och en till sitt och jag blev, för varje steg, alltmer övertygad om att detta var inte någon konst. Jag hade ju varit med förr! Dessutom hade jag turen att hitta ytterligare en andragångs-tvillingmamma på ett nätforum och tillsammans övertygade vi varandra att detta var rena motorvägen. Nu var det bara det att denna mamma fortfarande var hemma med sin förra och ganska snart blev sjukskriven medan jag jobbade jourer, jagade vikarier och möblerade om på jobbet. Redan från v.13 fick jag sammandragningar som gjorde att jag var tvungen att fysiskt stanna upp. I v.18 sprang jag och pudrade näsan så ofta att praktikanten på jobbet fick säga åt mig att jag hade uppenbara symtom på urinvägsinfektion. En sticka senare kunde jag konstatera att hon hade rätt. Nu ska man dock inte vara den som är den när man arbetar inom gebitet medicin och dessutom är världsvan att vänta tvillingar. En snabb tid hos farbror doktor, berätta hur det stod till och så skulle det hela vara avklarat.

Doktorn visade sig vara en barnmorska på förlossningen och som tittade misstroget på mig. De hade fullt och hon undrade vad jag gjorde där medan jag undrade tillbaka varför i hela friden de kollar efter urinvägsinfektioner hela tiden när man är gravid om det inte betyder något. Varpå jag får veta att man kan få prematura sammandragningar av urinvägsinfektion. ”Men! Det har ju jag!”, utbrast jag. Lite glad över att faktiskt passa i mallen. ”Gör de ont?”, frågade hon och det kunde jag ju inte säga att de gjorde. Jag kunde inte gå när de pågick men ont? Neeej.
Barnmorskan tittade stressat på sin klocka och tyckte att jag kunde gå så kunde de ringa om det behövdes.

Med ett sådant svar beslöt jag mig för att jag nog var lite sjåpig ändå. Och sjukskrivning hade läkaren sagt att jag kunde säga till om själv så det behövdes nog inte heller.
Veckorna gick och jag jobbade på som om ingenting hade hänt. Köpte hus, planerade utbyggnation och flyttade gjorde vi naturligtvis också. Vi såg knappt varandra och det enda jag märkte av graviditeten var att jag inte nådde ner i kyldiskarna på Willys.
Tvillingarna låg ansikte mot ansikte med varandra denna gång och kändes knappt av. Till skillnad från de förra som låg med armar och ben mot livmoderväggen och rörde sig hela tiden.

I v.31 var jag och storhandlade när allt plötsligt blev väldigt jobbigt. Det var med nöd och näppe jag packade kassarna, lutade bilens stolsrygg så långt bak jag kunde och körde hem. Väl hemma var sammandragningarna ordentligare och betydligt mer frekventa. Men de gjorde fortfarande inte ont.
Till slut tvingade min man mig att ringa förlossningen för att åtminstone fråga. En snäll och undrande barnmorska svarade i andra änden och tyckte att jag kunde ju komma in om jag vill så kunde de kolla upp mig. Jag funderade över erbjudandet och beslöt att strunta i det. Det skulle nog gå över med lite vila.

Morgonen efter var sammandragningarna över och jag hade min första sovmorgon på länge. Tyvärr varade den inte så länge eftersom en varm stril plötsligt gjorde sig till känna över mitt lår. Blod. Rent blod.
Nu förstod till och med jag att man måste ringa och kolla. Vad som hade tänkt att bli ett rådgivningssamtal blev en mycket stressad barnmorska som med allt lugn hon hade kvar sammanbitet utbrast ”Vi trodde du skulle komma in igår, vi väntade flera timmar och undrade vart du hade tagit vägen!! Den här gången MÅSTE du in, förstår du?”
Och ”MÅSTE” blev en vidarekoppling till SOS, som hanterar ambulanstransport och en, den här gången mycket märkbart, stressad larmtelefonist som råkade uppfatta fel adress och höll på att bryta ihop när ambulansen körde åt fel håll.
Väl i ambulansen höll ambulanssjukvårdaren knappt på att få in kanylen i min arm av allt skakande. Av bilens skakande trodde jag eftersom jag fortfarande inte förstod graden av stress och att jag var orsaken till den.

Här kan du läsa om dagen då mitt andra tvillingpar föddes.