Inget av mina barn är (ännu) diagnostiserade så jag tyckte inte att jag hade något att skriva i ämnet. Och själv fick jag diagnos efter jag var färdig med min utbildning. Sen insåg jag. Att min man faktiskt har gått i skolan efter att han hade genomgått en utredning. Såhär berättar han om skola, diagnos och skola efter utredning:
"Hela min ungdom kan beskrivas som ´du kan om du bara vill´ men jag kunde ju inte! Koncentrationen räckte inte hela vägen och jag lyckades inte hänga med. Att sitta på lektionerna var värdelöst för mig då jag inte kunde både tänka själv och samtidigt förstå vad de andra menade. Jag lärde sitta själv och plugga för att lära mig något."Min man fick diagnos efter att vi hade träffats. En insiktsfull handläggare på arbetsförmedlingen ställde frågaon om varför min man valt att byta jobb så ofta och inledde en dialog med min man kring att påbörja en utredning på psykiatrin. Ett utredningsteam bestående av bland annat läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut med flera ställde sedan diagnosen ADD och både kontakt och medicinering påbörjades.
"Efter att jag fick medicin var det något som ändrades. Jag orkade ta in information under lektionerna och kunde hänga med på ett annat sätt. Nu gick jag i och för sig på universitetet och inte på högstadiet. Men koncentrationen hade varit dålig även på vuxenutbildningar. De fick helst vara korta om de skulle vara något för mig. Att utbildningen var i projektform hjälpte mig också. Det sättet att arbeta passade mig bättre än den traditionella korvstoppningen.
Att få en utredning gjorde att jag visste mina begränsningar och varför. Jag var öppen med att jag hade diagnos och det var ingen av lärarna som gjorde någon grej av det eller behandlade mig på något annat sätt.
Däremot när jag läste in gymnasiekompetensen på det tekniska basåret var det en lärare som verkade störa sig på att jag hade diagnos. Han gjorde allt för att försvåra för mig och behandlade mig som om jag var dum i huvudet. Till slut fick jag byta skola för att kunna klara kursen. Då ringde han min nya skola och berättade för lärarna där att jag inte skulle klara kursen. Men det gjorde jag.
På universitetet fick jag stöd i form av längre tentatider och tillgång till ett studierum där jag kunde sitta själv. Stödet var anpassat utefter min diagnos och genom kontakt mellan neuropsykiatrin här i stan och skolan.
Skulle jag ge något råd till den som är vuxen med diagnos och som funderar på att utbilda sig skulle jag säga ´Tveka inte! Men var selektiv med till vem du berättar om diagnosen. Syokonsulenten och de som kan ge dig den extra hjälpen och stödet du behöver kan behöva veta men lärare och så behöver faktiskt inte veta om du har diagnos eller inte´"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar