Föreläsning -Flickor och ADHD

Tipsar om föreläsning i ämnet "Flickor och ADHD" den 10/12 kl 18-21, Folkets hus (Vågen) i Strömsund.

Föreläsare:
Maria Andersson www.maria-andersson.se utbildningskonsult och föreläsare och fick sin diagnos ADHD i vuxen ålder.

Innehåll:
Senaste forskningen kring flickor och ADHD
Skillnaden på pojkar och flickor vid ADHD
Pedagogiska tips och strategier för en ADHD vänlig skolmiljö
Bemötande och förhållningssätt
Positiva sidor med ADHD

Pris:
Ordniarie pris 495:- + moms
Reducerat för anhöriga och de med egen diagnos 250:- (inkl moms)
Medlem i Attention 150:- (inkl moms)

Anmälan till 070-4554744 eller
e-post: maria.anderssonadhd@telia.com


Själv var jag på föreläsningen som hölls på OSD i Östersund den 21/11 och nedan kan du läsa mina reflektioner. Ett observandum att denna föreläsning behöver upplevas. Det som förmedlas under den kan inte beskrivas i ord annat än i bokform. :)

Maria beskriver sin resa genom livet på ett rappt och underhållande sätt. Hur hon som liten, med missbrukande föräldrar, fick prova på samhällets, både formella och informella, skyddsnät i form av fosterhem, socialtjänst och vuxna som bryr sig om. Men vem kan handskas med den vilda, hopplösa flickan som aldrig sitter still, aldrig erbjuder ett bemötande med fullt fokus? Ingen tycks det som. Ingen kan förstå annat än vad de ser -att flickan Maria ständigt gör tvärtemot vad hon blir tillsagd. Ska man ta en blå kudde till dagisvilan tar Maria en röd, får man inte röra brandsläckaren är det precis det Maria gör. För det är ju så svårt att låta bli när tanken har bestämt sig.

Så fortgår Marias liv upp till ung vuxen då samhället plötsligt tröttnar på att ge insatser och erbjuder Maria ett eget boende. Nu kan hon göra precis som hon vill och går den väg så många andra med diagnos ADHD gör -rakt in i missbruket. Hon söker sig till äldre med missbruk och känner sig äntligen hemma, som att hon har en plats där hon kan vara sig själv.
När Maria så blir gravid inser hon att detta kan inte fortgå. Hon har nu fått hjälp av en engagerad socialtjänstarbetare som vi lyssnare förstår arbetar utanför, förmodligen, både sin arbetstid och sina befogenheter. Men det är just det Maria behöver. Någon som inte ger upp, någon som inte släpper taget en endaste milimeter. Någon som vet var hon finns och puttar tillbaka henne på rätt bana för varje snedsteg hon tar. Hon självmedicinerar med låga doser amfetamin och håller det hemligt men när graviditeten är ett faktum inser hon att hon måste sluta. Livet brakar åter till kaos.
Efter barnet är fött kan hon återuppta sin självmedicinering och märker hur livet kan ta form igen och struktur infinner sig lika lätt som för alla andra människor och det är nu hon inser att hon inte kan fortsätta. Hon är mamma och hon vill vara en vanlig mamma som alla andra, inte en mamma med ett dolt missbruk, som kan riskera ta ifrån henne allt hon har.
Ett antal turer senare får hon till slut sin diagnos och sin medicinering. Hon får stödinsatser i form av god man och regelbundna vårdkontakter. Livet börjar forma sig på det sätt hon egentligen alltid längtat efter.
Att bli som alla andra.

Maria talar på ett sätt som engagerar och samtidigt lyfter fram essensen i hur en hjärna med ADHD fungerar. Hon pratar högt, snabbt och hamnar ständigt på stickspår och kommer inte alltid tillbaka till samma punkt igen. Så det är inte bara genom hennes berättelse om sig själv och andra flickor med ADHD hon mött längs vägen som hon kan beskriva hur flickan med ADHD är, det är också genom sättet hon framställer hela historien som vi lär oss förstå hur det är att leva i ADHD.

Att vara flicka, tjej, kvinna med ADHD är att ha samma diagnos men väldigt ofta andra symtom än pojkar, killar, män med ADHD. Hon säger det inte rakt ut men mycket handlar om hur vi behandlar och möter flickor och pojkar generellt. Pojkar får vara högljudda, utåtagerande och antas ta plats medan flickor tystas och tvingas till anpassning.
Att anpassa sig när man har ADHD är inte lätt. Det är extremt svårt och kräver mycket energi för att dämpa oron i kroppen och det ständiga behovet att hålla hjärnan vaken och alert. Så flickor med ADHD tvingas lägga extra band på sig, anpassa sig än mer, vilket senare i livet lätt leder till nedstämdhet, depression och utbrändhet. För hur man än gör kommer man aldrig att duga till.

Under föreläsningen beskrivs olika typer av symtombilder för flickor med ADHD.
Det lilla barnet är överaktivt, vill inte sitta still, byter ofta aktivitet och visar inte alltid befogad rädsla. Hon kan också vara rädd och orolig för nya situationer, leka ensam, ofta få raseriutbrott och vara känslig för vissa kläder eller material.
Den aktiva flickan: Hon som aldrig gör som man säger, som aldrig är tyst och som aldrig kan leka en vanlig lek utan alltid ska göra saker ingen kunnat förutspå. Den aktiva flickan är översocial och hamnar lätt i konflikt med andra.
Den passiva flickan: Hon som sitter längst bak i klassrummet och aldrig säger något. Hon verkar följa med, gör inget väsen av sig, är plikttrogen och kanske dagdrömmer. Studerar man henne närmare, för hon syns inte alltid, så märker man att hon nästan alltid står en bit bort från de andra barnen, att hon har svårt med socialt samspel och kan vara lättsårad och överkänslig. Eller som Maria uttrycker det "Eftersom hon inte stör oss vuxna så är hon inget problem, men hur mår hon egentligen?"
Det är flickan som står mitt på fotbollsplanen och aldrig tar en boll hur mycket de andra än skriker åt henne.
Allmänna symtom att titta efter: Svårigheter att planera och organisera sina studier och hemmiljö, glömmer och tappar ofta bort viktiga saker, sitter och pillar och plockar med grejer, kan sitta still på sin plats men blir sällan klar och kanske frågar kompisen bredvid väldigt ofta. "Det är flickan som ser ut att lyssna men tittar du noga har hon suttit och pillrat sönder suddgummit i tusen bitar istället."

Jag känner igen mig i föreläsningen när Maria pratar om rollen som förälder. Om den vuxna kvinnan med ADHD som blir expert på att ta hand om barn, inte bara sina egna utan gärna grannens också om de egna barnen inte räcker till. "För det är lättare att packa väskor till sex barn än att prestera på jobbet."
Och om viljan att få en eventuell diagnos hos sitt barn tidigt i livet. Inte för att man vill peka ut barnet utan för att man inte vill att barnet ska leva i den ovissheten och känslan av utanförskap som man själv upplevt under sin uppväxt. Och hur man istället blir bemött som nojjig förälder med närmast hypokondri mot sitt barn av skolan. För ingen vill väl ha diagnos ADHD på sitt barn?

Depression är 3 gånger vanligare hos flickor än pojkar. Flickor utreds fyra år senare än pojkar och man vet egentligen inte hur symtombilden ser ut hos flickor eftersom 90% av forskningen kring ADHD är utförd på pojkar.
Flickor med ADHD är mer trotsiga mot sina mödrar än mot lärarna och de kan ha olika beteenden i skolan och i hemmiljö (komm: För att få diagnos behöver beteendet vara likvärdigt i olika miljöer, ofta hem och skola).
Föräldrar till barn med ADHD tenderar att uppleva problematiken likvärdigt oavsett kön på barnet medan mammor till flickor med ADHD är mer känsliga för omgivningens reaktioner mot barnet. Föräldrar tenderar också att se problemen hos flickan tidigare än vad flickan kan få diagnos.

Men vad gör man då? Hur hanterar men flickan med ADHD? Hon som är för rastlös för att kunna höra en hel mening och får sammanbrott för ingenting?

Maria trycker på flera saker. Att ha en god relation och visa faktiskt intresse för barnet. Det innebär att inte alltid argt fråga "Varför!...." utan att ha tid att lyssna på just "Vad var det som hände?". Kanske barnet inte riktigt vet just där och då eftersom tankarna far så snabbt att hon är milsvida bort från där det startade. Då behöver man backa bandet långsamt och ge det tid.
Maria pratar mycket till skolpersonal och trycker på vikten av att kartlägga elevens svårigheter, behov av dagligt stöd med planering och organisering. Men även att ta fasta på det som faktiskt fungerar och fundera över vad det är som gör _att_ det fungerar.
Att kanske ha extra läxböcker till hands istället för att ge skäll för den läxbok som försvann, att välja sina konflikter, gör att man slipper många förebråelser och risk för att öka barnets dåliga samvete och bristande självkänsla.
Nödvändiga genomgångar bör vara korta och tydliga för att barnet ska klara av att hålla koncentrationen uppe hela vägen. Och personligen tänker jag också att man hellre får prata rappt och intensivt istället för att mala på i långsam takt för det är enda sättet att hålla kvar uppmärksamheten i en hjärna med ADHD istället för att den själv ska börja jobba på egna tankar mellan ens ord. I detta ligger också att skapa fokus och fånga intresset och göra utbildningen intressant.
Hon nämner också konkret hjälp som att få gå undan med en lärare för att få hjälp, utökad tid på prov, ha korta delmål och erbjuda läxhjälp.
Det finns ingen exakt mall för hur man hanterar flickor med ADHD. Det blir istället viktigare att försöka skräddarsy för just det barnets behov. Se till det som fungerar och ge uppmuntran istället för bestraffning, kanske erbjuda andra former vad gäller prov och dylikt. Och sist men inte minst -använd humor! för att bryta av ibland. Allt kan inte bara vara allvar.

Föreläsningen avslutas med att erbjuda åhörarna ett par andra glasögon att se på dessa barn med. Att dels kunna upptäcka dessa flickor i vilken form de än kommer men även att kunna se förbi diagnosens handikapp och svårigheter och istället se ett barn fullt av liv och idéer.
Jag avslutar med några ord ur symtombilden för ADHD och några exempel på alternativa ord:

IMPULSIV : flexibel, idérik, kreativ

OTÅLIG : nyfiken, intresserad

LÄTTAVLEDBAR: uppmärksam på vad som händer

OKONCENTRERAD: associationsrik