Jag vet att jag borde reagera

Jag vet att jag borde reagera över resultaten i Amningsnytts undersökning. Om hur endast 1 av 73 BVC ger rätt råd om sex månaders heltidsamning och sedan fortsatt deltidsamning upp till ett år eller längre.
Och jag borde ha massor att säga om Åsa Kondes uttalande från Livsmedelsverkets sida om hur de ändrar sina rekommendationer för att bättre passa verkligheten.
Men ibland har man bara fullt upp ändå. Och ibland finns det så mycket att säga i frågan att orden bara stockar sig och inte kommer fram.

Utanför mitt fönster blåser höstvindarna och istället för att känna dem mot min kind sitter jag inomhus framför en datorskärm. Som så många nuförtiden. Mammor på nätet som skriver av sig sin klagan om hur det är jobbigt att ha barn, om mat som ska lagas och tvätt som ska strykas.
Ibland undrar jag varför barnen inte får vara med i allt de där. Stoppa in handdukar i torktumlaren, lägga upp matvaror på bandet, tvätta lite fönster eller köra ner händerna i en bulldeg. Är det så noga egentligen hur det blir? Om bullarna blir runda och fina eller om det finns små hål i barnfingerstorlek i dem? Och vad gör det egentligen om några av de virvlande höstlöven dansar in över hallgolvet och landar i gruset som skorna dragit in? Går världen under om inte alla äter ur talriksmodellen?
Vad är det som gör att vi behöver alla dessa rekommendationer hit och dit. För vem skrivs de och vem är tänkt att se till att alla följer dem? Vad hände med den egna viljan och känslan över vad som är rätt och fel? Och vad är det med denna matfixering vi har i denna värld?

Egentligen vet jag ju svaret på frågan. Svaret om hur förståsigpåare och läkare en gång i tiden styrde upp kvinnors sätt att ta hand om sina barn och hur de ammade. Om hur de införde schemastyrd amning var fjärde timme och skrikande barn nätterna igenom.
Och jag vet ju också hur företagssamma personer via barnmatsföretagen hittade en nisch i att förse alla dessa kvinnobröst, som inte klarade fyratimmarsschemat, med dåligt samvete och plåster på såren i form av modersmjölksersättningar. Och hur allt, pusselbit för pusselbit, har lagts samman till den situation vi har nu. Där vi behöver organiserad styrning för att motverka vinstintressena från barnmatsföretagen. En värld där amningen behöver skyddas och främjas och inte längre är naturlig och självklar och något man har rätt att bestämma själv över.

"Du ammar väl inte på nätterna?"
"Äter han två mål mat om dagen nu?"
"Det är klart du ska amma, men om du inte kan finns ersättning att få."
"Du kan ju inte amma hela tiden för då orkar du inte."
"Ammar du fortfarande?! Du vet väl att du skämt bort henne?"

Jag vet allt det där, om hur WHO genom sin kod försöker främja och påminna, om hur Innocentideklarationen försöker vara en motvikt, om EUs direktiv som byråkratiska Sverige inte klarar av att införliva.

Men jag undrar ändå. Vad hände med rätten för barn att få vara barn? När i mänsklighetens historia blev det nödvändigt med barnvagnar, flaskor, mjukisdjur, resesängar, nappar, pipande leksaker, babykex, matburkar, barnskedar i plast, kulörta flörtkulor och muggar med små hål i för att klara föräldraskapet?
När blev att bli mamma så krångligt att vi behöver en handbok som bara en BVC-sköterska klarar av att läsa?
Vem tog ifrån alla mammor deras vetskap om att det finns bara en på jorden som deras barn inte kan leva utan och att kunskaperna de behöver för att klara detta sitter mellan matburkarna -i hjärtat!

Ditt barn är ditt och ingen annans. Slut dina ögon och sluta lyssna på världen utanför. Sträck din rygg, omfamna ditt barn och kliv rakt ut där ni förtjänar att vara -i centrum av allt. Något viktigare än det du håller i dina armar kommer aldrig någonsin finnas.
Du kommer alltid få höra om vad som ska vara rätt och vad som ska vara fel. Men bär i ditt bröst doften från ditt barns nyfödda hjässa och kom ihåg att den enda som vet när det verkligen gäller -det är du!

När jag läser rapporteringarna i massmedia, plöjer mig igenom undersökningar och utredningar så kan jag inte låta bli att känna att det gick så himla snett. Det är inte vi, BVC, barnmorskor, politiker, vårdchefer, forskare, svärmödrar som ska sitta och tala om vad mammor behöver veta. Det är vi som ska svara på mammornas frågor när hon faktiskt ställer dem. Vara ett stöd, ge uppmuntran och beundra henne för det fantastiska jobb hon gör. Inte komma med pekpinnar om vad hon inte gör.

Tack för mig!

Gerilla-Amningens vara och icke vara

I senaste numret av Amningsnytt kan man läsa Karin Sutares skrift om Gerilla-amning. Gerilla-amning är när man ammar upp i ansiktet på folk, inte låter sig skrämmas av brösthatande tyckare utan ammar där man står, rakt och brutalt.

Det är en bra strategi, att anamma motståndarens negativa argument. Som när de homosexuella männen började kalla sig själva för bögar, ordet som tidigare var ett okvädesord om just homosexuella män. Genom att använda det själva och om sig själva så har man avdramatiserat ordet och tagit det i besittning.
Detsamma gör nu alltså Amningshjälpens vice ordförande i sin uppmaning att sluta skyla sig, eller gå undan och skämmas för sin amning. Att sluta amma så som alla amningshatare vill att mammor ska ammas –där det inte syns –utan istället amma så att det syns.

Jag gerillaammar inte. Jag ammar helst hemma i TV-soffan. Det vet min son. Han blir överlycklig och kommer snabbt rusande så snart jag dimper ner framför dumburken. Oavsett mina intentioner är hans väldigt klara. Där finns inget att missförstå.

Det finns något ursprungligt i att lägga sin näsa i blöt så snart en bebis skriker. Och allra helst direkt där i matkön när man står i kassan och ska betala. Det är förunderligt hur bebisar liksom känner på sig att man för några sekunder är alla blickars medelpunkt efter att ha stått still bra länge i den grå massan de kallar kö.

Så nu har man inte bara allas önskan att gräva fram rätt kort och kod snarast möjligt utan man har även en skrikande bebis att uppmärksamma medan alla medmänniskor omkring en diskret står och skruvar på sig. Och mitt i allt det där, rakt ut från tomma intet, kommer det alltid någon tant och lägger sig i.

”Du kanske skulle mata bebisen!”

Precis, just det! Mata! Där!

Av alla ställen vill människan att man ska avbryta handlandet och ställa sig och amma rätt upp och ner i kön. Eller? Bara avbryta betalningen, låta alla vänta och istället hiva upp både tröja och bebis och ställa sig att amma.

Avbildade bebisar är något helt annat än riktiga bebisar.
Kan vara bra att veta så man inte förväntar sig något orealistiskt.

Nästa gång ska jag banne mig fråga hur människan tänkt sig egentligen. Eller så säger jag det jag tänker. ”Det är väldigt trevligt och snällt av dig att visa ditt samtycke i att jag kavlar upp tröjan här och nu och ställer mig och ammar bebisen helt öppet. Och jag skulle gärna göra det om det inte var för att alla andra här nog helst vill att jag bara betalar och går härifrån. Så vid närmare eftertanke tror jag att det är just det jag tänker göra för jag tycker faktiskt inte det är så himla roligt och trevligt att stå och amma när alla andra önskar mig någon annanstans. Istället tänkte jag att jag kunde ta mina varor och gå iväg till ett lugnare ställe där jag kan sitta ner och i lugn och ro mata min bebis. Hoppas det känns okey för dig! Men tack ännu en gång för att du stöttar amningen så öppet och direkt.”

Gerilla-amning är att amma på sina egna villkor, för den som trivs att amma där i händelsernas centrum, för huvudpersonen i dramats mitt. För den som älskar att stå på scen, bli sedd och inte går undan för någon. På samma vis är soff-amning att amma för sin egen skull, på ett lugnt ställe där ingen tittar, där mamma och barn kan vara en endaste enhet utan blickar, krav eller uppmärksamhet, bara få sjunka in och sjunka bort från tillvaron en stund och bara vara. Utan att behöva stå upp för något, någon eller några.
För det behöver man också ibland.

Xxx

Dagens projekt

Tiden går fort när man har roligt. Och roligt har jag haft när jag planerat och påbörjat utbildningen av nya Hjälpmammor i mitt län. Fantastiskt roligt!
Tyvärr har studierna blivit lite lidande, även om jag fick tillfälle att öppna ena kursboken för att göra klart power point presentationen till Hjälpmammekursen.

Men idag ska inget få störa! Idag står studier på schemat och detta är boken jag har i knäet:

911 sidor lång och 2,25 kg tung

xxx

Nattarbete

Jag fortsätter på temat arbete. Såhär kan det se ut när man är ute och jobbar som distriktsveterinär:

Ser ni vad som kommer på vägen?

Nyfikna djur...

Arbetsrätt

Jag vet en arbetsplats i ett varmt land på andra sidan av jordklotet. Det är ett kontor där det arbetar en massa människor framför datorer hela dagarna. På arbetet har de en vattenbehållare eftersom det lätt blir väldigt varmt där mitt på dagen. Från början sprang alla arbetstagarna där fram och tillbaka till vattenautomaten hela tiden och drack och ibland drack de inte ens utan stod och diskuterade arbete med varandra istället. Det blev som en mötesplats kan man säga. Chefen där tyckte det verkade högst oeffektivt och tyckte att han skämde bort sina arbetare. Det här är ett sådant där mindre belevat land där arbetsgivarna är fria att göra lite som de vill eftersom arbetarna ändå är totalt beroende av sin arbetsgivare för sin försörjning.


Det finns barnarbete på riktigt i vissa länder Och så finns det
barnarbete i sådan form som rika människor i västvärlden kan
skojja om i ett försök att vara roliga i ett ämne som inte är så kul.



Så chefen började reglera vattenautomaten till en gång per arbetspass och femton sekunder per gång. Mer än så tar det ändå inte att dricka vatten ansåg han och tänkte att nu hade han styrt upp det bra.

Så där satt alla arbetarna och svettades och smackade med sina torra tungor medan de försökte göra sitt bästa på jobbet. De försökte protestera men då tyckte chefen de förde sådant himlans oväsen så han stängde dörren om sig för att slippa höra dem. Och så satt han där och pratade med andra chefer om hur man gör med gnälliga arbetstagare som inte gör som man säger. Alla ryckte de på axlarna och skakade på huvudena och sa beklagande att de inte visste, men de kände så väl igen situationen. Och det enda han kunde göra var att se till att han själv mådde bra. För tänk så mycket tid han hade nu när han slapp fylla på vattenautomaten hela tiden. Arbetarna var såklart inte lika nöjda men eftersom chefen ignorerade deras protester så blev deras arbete lidande istället.

Jag vet inte vad som hände sedan, men jag kan gissa att företagets resultatkurva inte direkt pekade uppåt så man kan gissa att chefen satte in någon annan åtgärd istället.

Jag har också ett jobb. Vi har inte ens någon vattenautomat men man är fri att ta från kranen när man vill. Inte ens kaffeautomaten är reglerad även om den tenderar att ljudligt annonsera varje kopp kaffe man tar med ett hiskeligt brummande och raspande, vilket bara det kan få en att avstå.
Jag jobbar med kor. Mjölkkor arbetar också. De arbetar som bäst när de ligger och idisslar. Det ser ut som om de inte gör något alls men de är i full fart med att producera mjölk som mejerierna sedan kan sälja ute i affärerna som drickmjölk, grädde, creme fraiche och en massa andra produkter. Så när kor gör som minst så arbetar de som mest kan man säga.

På sätt och vis kan man också säga att kor liknar bebisar. Bebisar arbetar med att växa och utvecklas. Och det gör de hela tiden. Fast det ser inte alltid ut som om de jobbar hårt.



Tänk att jag är distriktsveterinär och den
enda bild på en ko som jag har är från en
ustsällning på en familjedag.



När jag fick mina första barn hade jag en bild om hur det skulle vara. Hur jag skulle gå runt i mjukisbyxor hela dagarna och vagga ett skrikande barn hela nätterna.
Nu blir det sällan som man har tänkt sig. Ett barn blev två och skrika är inte vad små barn ska göra. Men det gjorde mina barn. Får man uppmaningen från BVC att spädbarn ska matas var fjärde timme och själv fuskar och matar dem var tredje så får man barn som skriker cirka 2½ timme mellan varje mål mat.

Tre timmar är långt för en två månaders bebis. Om man tänker att två månaders livstid är lika långt som mammans trettio livsår så blir tre timmar lika långt tid som tre veckor. Tre veckor utan mat är lång tid.

Det finns de som tycker bebisar dricker mjölk för ofta. Att de nästan kan bli bortskämda om man tar dem till bröstet eller flaskan för närhet, mat och dryck när bebisen vill. Istället tycker de att man kan svara bebisen med lagom intervall. Som var tredje timme till exempel eller varannan. Varje timme är mycket och en gång i halvtimmen är på tok mer än vad man orkar. Så istället står man där med en skrikande bebis och orkar så mycket mer.

Jag blir så otroligt beklämd varje gång jag hör en mamma säga hur hon blivit rådd att inte ge barnet för mycket eller för ofta. ”Han kan inte vara hungrig, han har ju just ätit.”

Har du aldrig suttit kvar vid matbordet någon gång och petat i dig lite extra av efterrätten, tänker jag då. Eller smuttat lite på drickan fastän talriken var tom? Aldrig skjutit undan icke uppäten mat för att sitta och umgås en stund med din bordskamrat?

Mer underligt än så är det inte. För det är just vad barnet i sin förälders famn också vill göra. Känna närheten, ta en tugga till, dåsa till och bara jobba hårt, hårt med att växa i både kropp och hjärna. Ha fri tillgång till vattenautomaten för att kunna göra det bästa på jobbet.

… arbetarna i det varma landet var naturligtvis metafor för schemalagd matning av små barn. Ditt barn är arbetaren i det varma landet och som står i beroendeställning till sin chef -dig!


xxx

Jag vill bara poängtera...

...att det föregående inlägget, om förskolor, handlade om en artikel i en tidning (ViFöräldrar) och inte om upplevda erfarenheter.
I artikeln har två förskolepedagoger fått skriva ner sina egna tips till föräldrar. Och vartenda tips hade en tydlig underton av hur inkompetenta och jobbiga föräldrar var. Jag tror inte jag lyckades förmedla detta i inlägget.
Det var fraser som "Ge inte barnen alvedon innan ni åker till jobbet -vi ser igenom det!" och "Hämta barnen i tid, för det är så jobbigt när vi sagt till barnet att ni skulle komma klockan fyra och så kommer ni inte förrän kvart över!" Det fanns liksom ingen rimlighet i det. Jag blev tämligen mållös över hur man som redaktör ens publicerar något sådant, för allas skull.
Ingenstans fanns fraser som "Vi uppskattar verkligen om ni ringer och talar om när ni blir sena." eller "Märker ni kläderna blir det lättare för oss att hålla reda på alla saker. För det blir många saker när man tar hand om 20 barn." eller "Berätta gärna för oss om det är något ni undrar över så kanske vi kan hitta en lösning tillsammans.
Tyvärr var det enbart skäll och misstänkliggörande över hur föräldrar struntar i sina barn och sätter sina egna egon främst. Det är en horribel syn om man ska lyckas göra ett bra jobb som förskolepedagog. För mig tycks det självklart att samarbete mellan föräldrar och personal är målet att sträva efter.

Det finns massor av förskolor som fungerar. Tyvärr finns tydligen även förskolor där man skulle önska en annan inställning hos personalen. Mitt intresse för artikeln var verkligen, till en början, för att få handfasta och bra råd och istället kände jag mig utskälld efter att ha läst igenom.

Vill bara tydliggöra detta. Ska jag kontakta någon så är det redaktören på ViFöräldrar.

Bild från en fungerande förskola.

Om förskolor som inte fungerar

Måste man fortsätta kriga?

Jag blev så besviken när jag läste ett gammalt nummer av Vi Föräldrar. De har en sida med ”Tips från förskolelärarna” där de har frågat två ”erfarna” förskolelärare om vilka tips de kan ge till föräldrar. ”Ok”, tänker man, ”här kan finnas något matnyttigt!”

Och vad finner man? Jo, en hoper pekpinnar, förmaningar och påhopp! Som ”märk barnens kläder” och ”ljug inte om ögoninfektioner för vi ser igenom det”, ”kom på utsatt tid för barnen blir så besvikna annars”, ”stanna inte i samband med hämtning och lämning för de andra barnen blir så ledsna när de påminns om sin mamma och pappa”.

Jag sitter med tidningen i handen och bara gapar!!! Ingenstans finns något tips som inte också innehåller ett subtilt missnöje kring föräldrarna.

Jag skulle, som erfaren förskoleförälder, vilja ge förskolepersonal lite tips:

1.      Titta ut ur boxen ni lever i, där hittar ni en värld som vi föräldrar inte alltid styr över. Vi har chefer som flåsar oss i nacken, lån att betala av och begynnande magsår av att försöka vara alla till lags redan. Och i alla ingår även ni förskolelärare men eftersom ni inte är ensamma på jorden delar ni den platsen med barnet, barnets mor- och farföräldrar, jobbet och det dåliga samvetet.

2.      Vi ljuger inte om ögoninfektioner! Många av oss har inte en medicinsk utbildning (vilket jag fascineras över hur många förskolelärare anser att de har!) och vi kan inte göra medicinska bedömningar. Ibland rinner barnets ögon och på en halvtimme till en timmes morgonstress är det jäkligt lätt att inte hinna förstå att det är en hemsk ögoninfektion. Återigen, vi drivs av ett krav från jobbet och från samhället att ta oss till jobbet, oavsett, och det väger också in i våra beslut. Att lämna in sjuka barn för att djävlas med er hinner vi inte ens fundera över när vi, svettiga av stress, försöker klä på en bläckfiskeliknande unge på morgonen. Känna feber är lika dumdristigt som att lägga handen på plattan för att se omden är på eftersom barn i den situationen alltid har en förhöjd kroppstemperatur.

3.      Vi ignorerar inte behovet av kläder till barnen. Men, liksom ni inte har förståelse för vår situation (trots att det borde ingå i era arbetsuppgifter som serviceinrättning) så kan inte vi heller alltid sätta oss in i er vardag. Om vi dessutom inte ens får spendera tid på er arbetsplats kommer vi få än mindre möjlighet till det. Mitt förslag är därför; be att få ärva barnens kläder istället och lägg upp ett lager så har ni! Problem är till för att lösas, inte gnälla över! Eller starta en dagisblogg för inbjudna läsare där vi kan ta del av hur barnets dag ser ut. Det kan låta sanslöst i era ögon men jag tror ändå att ni lika lite kan föreställa er hur barnets tid ser ut hemma som vi kan veta hur barnet har det på förskolan.

4.      Vi kan märka kläder men många gånger saknar vi tiden. Gör som restaurangerna istället, sätt upp en skylt med ”Vi tar inte ansvar för personliga tillhörigheter” för det gör ni ju ändå inte. Tappar ni bort märkta kläder får man ändå inte tillbaka dem, ingen ersättning heller. Så varför ska vi sitta och kämpa för er när ni inte gör det för oss?

5.      Glöm inte att det är NI som är servicepersonalen och VI som är beställarna! Jag ger service när jag är på jobbet, för det får jag betalt för och det är vad mina beställare förväntar sig av mig. Gnälla får jag göra hemma, på fritiden!

6.      Så slutligen; tack för att vi får lämna våra barn hos er. Jag tror ändå majoriteten av oss gärna skulle välja andra livsalternativ om vi kunde. Så vi önskar lika mycket som ni att ni skulle vara överflödiga i samhället. Tack och hej!

/Skrivet i affekt.

På bilden, ett barn som blivit fotad ofta.
Gissa vad hon leker?

ps detta gäller inte vår förskola, vilket jag är väldigt glad över!  ds

HURRA!! (och lite annat)

Jag har kommit med på kursen "Amning och bröstmjölk" 7,5 p. Jag stod som reserv och har därför inte fått svar förrän nu på att jag kommer in.
Men det känns otroligt roligt! Jag hoppas bara jag kan lyckas driva detta i land med min egen amningskurs som jag ska hålla i höst, ordförandeskapet i Amningshjälpen, barn och familj osv.
Nervpirret nu är om jag ska lyckas få ledigt från jobbet så jag kan åka på kurstillfällena. Håll tummarna för mig!

Gårdagens fotograferingar. Man ska aldrig slänga något för
ett tu tre så får man användning av gamla amningsnappar och
amningssnäckor i en kurs man ska hålla. Jag fick leta ett tag
efter snäckorna men till slut hittade jag dem bland flasknapparna.

Och så vill jag passa på att delge er en diskussion vi har haft på Helpmammalistan (Amningshjälpens mailinglista för aktiva medlemmar) om att återuppta mjölkproduktion. Jag brukar, i mina samtal med mammor som är färdiga att ge upp sin amning, berätta om möjligheten att lägga ner amningen en dag eller två och känna efter hur det känns. Ibland kan det vara vad som behövs för att man ska hitta orken igen, att ta en paus. Många vet inte om möjligheterna som ammande bröst ger -att kunna ta en paus och så börja igen.
I och med detta kom diskussionen om att amma efter längre uppehåll upp samt amning utan tidigare amningserfarenhet. Karleen Gribble har forskat mycket kring detta fenomen -relaktation. Och hon menar, i sina forskningsresultat, att det visst är värt att försöka. Det finns exempel på kvinnor som har nått full produktion med att exempelvis amma ett adoptivbarn.
Jag ska kasta in en brasklapp att det är från fall till fall. För en del går det bra för andra får man produktion men kanske inte så mycket som barnet kräver. Jag tycker ändå man kan se till det positiva -att det går att få produktion! Resten kan man lösa längs vägen för vi får inte glömma att amning är så mycket mer än bara mat. Det är att bli hörd, det är närhet, det är enkelhet på natten, tröst på dagen.

Och för den som vill amma och har svårt att komma upp i produktion har jag fått ta del av en annan mammas erfarenheter, nämligen att använda ett tillmatningsset.
Jag är fullständigt ening med denna mamma att bruket av tillmatningsset är underanvänt. Frågan är om vårdpersonal ens känner till att det finns. Setet fungerar kortfattat genom att man fyller behållaren med bröstmjölk eller modersmjölksersättning, för barnet till bröstet och låter hen ta tag och för sedan in en av sonderna i barnets mun. Barnet kan nu amma i sig innehållet i behållaren.

Bild från Medela.se

Det var allt från mig idag! Ha det gott allihop!!

Svar från UNICEF

Hej Ingrid,
Tack så mycket för ditt meddelande. Du kommer med kloka påpekanden som vi verkligen tar till oss av. Vi har fått en liknande kommentar från en kvinna aktiv som amningsrådgivare och vi kommer att vara tydligare framöver.

När det gäller UNICEF och amning, har vi som du nog vet en mycket tydlig policy att förespråka amning och alla dess positiva aspekter. Policyn lyder så här:
UNICEF advocates for initiation of breastfeeding within the first hour of birth, exclusive breastfeeding for the first six months and continued breastfeeding for two years or more, together with nutritionally adequate, safe, age appropriate and responsive complementary feeding starting in the sixth month, to provide infants with critical nutrients and protection against deadly diseases.

UNICEF har också på det internationella planet kritiserat Nestlé och andra producenter av bröstmjölksersättning för att de försöker få föräldrar att använda detta istället för att amma.

I med fall med akut undernäring där amning inte räcker, eller av någon anledning inte har tillämpats, använder man näringstillskott, s.k. therapeutic foods. Detta beskrivs så här:
UNICEF supports the widespread adoption of the community-based approach to management of severe acute malnutrition. This approach involves timely detection of severe acute malnutrition in the community and provision of treatment for those without medical complications with ready to use therapeutic foods (RUTF) at home. If properly combined with facility based care for those with complications and implemented on a large scale, this approach could prevent the deaths of hundreds of thousands of children.

Det är lätt att ta en policy för så självklar, att man inte ser när man ger ett annat budskap utåt. I detta fall borde vi ha insett att de som inte känner till UNICEFs inställning till amning kan få en felaktig bild av den. Och det är så klart väldigt olyckligt och något vi verkligen ska tänka på framöver.

Gällande Peter och barnet i filmen, var inte amning ett alternativ, men det kunde vi varit tydligare med. Gällande det att det är han som håller i barnet har du också en viktig poäng. I ett sådant här inslag vill man spela på människors känslor, och det är ju starkt att hålla ett litet barn i famnen. Att bedriva insamling för arbete för barn innebär ett ständigt övervägande om hur detta ska framställas med många olika aspekter att förhålla sig till. I detta fall har vi förståelse för att det kan uppfattas som olämpligt. Jag kommer att förmedla detta till mina kollegor som ansvarar för dessa inslag och att det är en aspekt som vi bör tänka på i kommande arbete.

Tack igen för att du lyfter dessa frågor. Återkom gärna till mig om du har fler frågor eller synpunkter.

Med vänliga hälsningar Eva


Eva Dalekant
Programhandläggare internationell utveckling
Programme Officer International Development Cooperation
UNICEF Sverige

Brev till UNICEF

Gällande er TV-reklam ”Peter i Guatemala”

Vi har uppmärksammats på den reklamfilm ni använder er av för marknadsföringen av er organisation. I slutet visas hur er utsända, Peter, matar ett spädbarn med hjälp av en flaska.

Amningshjälpen önskar svar på frågan kring valet av att visa just detta scenario.

Det är väl känt att bevarandet av amning är av största vikt för spädbarns överlevnad i krissituationer eftersom amning ger skydd mot diarréer, luftvägsinfektioner med flera allvarliga sjukdomar. Vi anser att visande av denna reklamfilm ger fel bild av UNICEF och en förvrängd bild av humanitär hjälp.

Eftersom UNICEF dessutom har undertecknat Innocentideklarationen är valet att visa denna reklamfilm högst förbryllande. Vi anser därmed att UNICEF, tillsammans med övriga deltagare i Innocentideklarationen, är skyldiga att ta på sig ansvaret att, när det gäller späda och små barns uppfödande, värna om bibehållandet av amning som huvudsaklig föda för barnen samt goda förutsättningar för mödrarna/ammorna att amma sina barn. Vilket ni också anger på er hemsida.

Vi har full förståelse att barnet som visas i filmen kan vara föräldralös eller få tillskottsnäring via flaska eller av annan, rimlig orsak, kan behöva ges flaska. Ett sådant faktum gör dock inte valet av filmepisoden som bild utåt mer tillbörligt.

Dessutom vill vi påpeka olämpligheten i att visa hur en främmande person tar över matningen av ett litet barn när detta, i möjligaste mån, bör ske av enstaka vårdnadshavare med de biologiska som förstahandsval.

Vi vill här även påpeka att UNICEF även tagit på sig ansvaret att följa barnkonventionen. Filmen visar i detta hänseende en olämplig hantering av späda barn. Man får inte glömma den genomslagskraft en reklamfilm har vad det gäller normbildning och värdegrundsbildning.

Undertecknat;

Amningshjälpen genom Ingrid Rönn Hyttsten, ordförande Amningshjälpen

Facebook "on the road"




Kunde inte låta bli att fota denna...
Klicka på bilden så kan du läsa texten på den gula skylten.