Mer tid eller mertid?

Hur gör man för att få mer tid egentligen?

Mer tid förresten, hur man hinner mer handlar det väl snarare om. Dygnet kommer alltid ha sina ca 24 timmar, hur man än gör.

Läraren på chefskursen jag var på hävdade att man hann allt man ville, det handlade bara om att prioritera. "Jag prioriterar att äta middag med min familj och har därför inte gjort marknadsundersökningen kring bolagets kapacitet inom bakbunkeindustrin." Eller "Jag prioriterar att hinna klart mina uppgifter och kommer därför inte hem i tid till middagen."

Visst, så är det ju. Och en del prioriterar familjen och andra jobbet. Jag kunde inte låta bli att få ett ont öga till kvinnan ändå. För hur gör man sen? När man redan lyssnar på en instruktiv ljudbok i bilen på väg in till jobbet, medan man sms:ar några provsvar och man tar rådgivning per telefon under dagishämtning, kontaktar mamma medan man lagar snabbmiddagen och försöker planera morgondagen och ekonomin under tiden man nattar lillebror, låter storbarnen dammsuga sina egna rum, skjuter upp sitt sovande ytterligare en timme medan man akutmedicinerar astmabarnet, hänger tvätten och sätter igång en ny maskin, plockar gräs åt marsvinen, plockar ur diskmaskinen, torkar diskbänken, skurar golvet.. alltmedan man funderar över vilka vinterkläder man behöver titta efter, om alla barn har skridskor till nästa säsong, beslutar om vilka provtagningar man ska rekommendera till morgondagens patienter, vilka kurser man ska propsa på att få gå och hur man ska få ihop det med årsmöte och begravning samtidigt.

Hur säger man då kring allt man prioriterar bort? "Jag prioriterade att inte få sömnbrist till den grad att jag började se syner och riskerade köra ihjäl mig eller bli av med jobbet istället för att...."
Eller "Jag prioriterade att tugga istället för svälja köttbullarna hela... förresten prioriterade jag att äta istället för att drabbas av blodsockerbrist och delerium som följd, vilket kunde ha kostat mig både liv och familj."

Nej! Någonstans får det vara nog! Visst kan man ha sina ordlekar, ifrågasätta vad man gör och håller på med genom finurliga frågeställningar och tvistade påståenden. Men nu säger jag som det är:

Ibland hinner man inte!!!

Att leva, sköta om sig själv och ta hand om sina barn är inte att prioritera! Det är saker man aldrig någonsin får prioritera bort.
Hur man tar hand om sig själv och sköter sina barn är en annan sak. Det är upp till var och en att besluta vilket som är mest rätt. För rätt finns det många av.
Man kan äta vegetariskt, veganmat, sockerfritt, hemodlat... så länge man känner att man mår bra av det. Till och med snabbmat kan vara nyttigare än långkok om det innebär att man slipper stressen att aldrig hinna något annat. För stress är inte nyttigt!

På samma sätt får inte heller samhället prioritera bort folks välmående eller barns trygghet! Att uppfylla dessa grundbehov är måttet på ett rikt samhälle. Samhället där alla får finnas och leva och där vi ser efter och tar hand om varandra är samhället där stressen är låg och välmåendet högt. Och med låg stress och hög lycka är jag övertygad om att sjukdomar och depressioner sjunker. Och det tjänar vi alla på!
Storföretagaren får anställda som håller, tonåringarna får föräldrar som ler, mormor blir inte ensam och lärare slipper en hel del stök på lektionerna.

Jag har suttit och gjort en uppgift i coaching. Den innebar att slutföra meningen "Vore det inte härligt om..." så många gånger man orkar.
För att göra en lång historia kort så fick den mig att fundera över hur folk beter sig. Hur så många vill hävda sin rätt, söker bekräftelse, har synpunkter på andra och till och med ondgör sig mot andras barn. Varför är det så?
Är inte människor lyckliga nog att kunna förbise petitesser? Känner de inte harmoni nog att vägleda istället för att fälla? Söker vi alla efter ansvarsfriheten och en förälders trygghet?
Något osäkrare än en förstagångsförälder är svår att hitta. Och någon som får fler kommentarer om hur saker och ting borde vara än en förstagångsförälder är också svår att finna. När vi istället borde klappa i händerna, uppmuntra och vägleda denna fantastiska människa i sitt stora, viktiga uppdrag.

Kommentarerna försvinner inte med andra, tredje eller ens fjärde barnet. Men huden på näsan blir hårdare och mindre mottaglig. Vi sluter öronen och lyssnar till vårt hjärta istället. Den som inte säger emot, den som genom sting, rus och klappningar för oss längs livets stig i virrvarret av måsten, tyckanden och nya forskarrön.

Hur prioriteringarna än ser ut och vad kroppen än gör, så finns de där, alla våra barn, för alltid, i centrum av våra hjärtan.

Glass e gott!
Om ett barns leende gör gott för föräldrahjärtat gör glass gott för barnasjälen.

xxx

Kor och människor

Jag var på Skansen med min syster och två av mina barn för ett tag sedan. Det är inte lätt att få det rättvist när man har många barn men jag gör vad jag kan för att få det att fungera. 

På Skansen finns de berömda björnarna, en djurart som ofta kan stå och vagga fram och tillbaka när de hålls i fångenskap. Framförallt gäller det isbjörnarna, som inte längre finns på Skansen. Vaggandet är ett sk "stereotypt beteende" och är till stor del miljöorsakat. Man kan se samma beteende hos uppbundna mjölkkor då de kan rulla både tunga och ögon. Felet i miljön är att den inte är anpassad för djurslaget och miljön blir då stressande att vara i. På mjölkkor forskas det en hel del så där vet man att även andra faktorer spelar in eftersom inte alla uppbundna mjölkkor uppvisar stereotypa beteenden och en del kan fortsätta med dem även om de släpps fria. Forskarna har alla möjliga teorier och förklaringar till det här även om det i slutändan ändå handlar om att ändra miljön.

Jag har inte kor själv, men det är ett djurslag som det ingår i mitt arbete att träffa ibland. I och med det har jag själv fått observera dessa stereotypa beteendena ibland. Och nu ska jag bli sådär vetenskapligt inkorrekt, och på ren svenska "Säga vad jag tycker".

Jag tycker att kornas stereotypa beteenden ser ut som tvångshandlingar och jag har full förståelse för att de sysslar med dem. Jag skulle nämligen själv bli helt vansinnig över att behöva stå uppbunden dygnet runt 9-10 månader om året. För mig är det inte annat än ren djurplågeri. En ko må möjligtvis inte röra sig speciellt mycket under sin livstid men lite mer rörelseförmåga än så måste väl varje varelse ha rätt till?

Min slutsats är alltså att de har dessa beteenden för att överhuvudtaget stå ut i sin situation. Att de står med krypningar i kroppen och smått ångestkänslor och därför utvecklar en rad underliga beteenden för att klara av dagen. Jag gissar att dessa kor är kor som annars skulle sysselsätta sig rätt mycket; gå och bråka lite med sina kompisar, nosa på träden, frusta i snön, ta ett skutt då och då. Och jag gissar också att kor, liksom människor, har olika personlighetstyper varför vissa kor klarar bättre att stå still hela dagarna och andra inte.

Surikater attackerar en pumpa.

Sagt med viss ironi så är det tur för korna att kan man avla bort mycket och även personligheter och beteenden. Det kan man dock inte med människor i den fria världen. Människorna får istället själva ta ansvar för sina stereotypa och resultatlösa beteenden och blir till och med dem som själva få bära skuld för att de har dem. 

Det kan tyckas mig underligt hur man resonerar här i världen ibland.

Man måste passa på att fota när man åkt så långväga som till Skansen.

xxx

Asperger

Hur lär man sig det man inte ser?
Hur ser man det man inte vet?
Hur vet man utifall man gör rätt när man inte vet vad som är fel?

Hur kan fel finnas när allt i världen måste vara rätt?

Du undrar varför ingen vill vara din vän. Med intensiv blick och rynkad mun. Hur ska jag förklara för dig att människor leds av annat än ord när de väljer sitt sällskap. Att små saker som kroppspråk och tonläge spelar in. Du vet ju att det du säger är rätt, att du är den som bjuder på fika och ringer tillbaka. Som följer de regler som finns. Ändå är det ingen som ringer dig.
Du vill ha sällskap men inte styras av andra. Kunna gå din väg när du behöver. Ha din värld såsom du alltid haft den.

Med logik läggs pusselbitarna på plats. Att vara rättvis är bra, om alla får samma lika kan ingen bli missnöjd. Vill du bli min vän är jag din vän. Älskar du mig älskar jag dig. Bit för bit får du livets pussel på plats. Hatar du mig hatar jag dig.

Hur kan ingen förstå när allt är så enkelt?
Varför gör du fel när jag sagt vad som är rätt?
Hur ser du mig inte när jag ser dig?

Hur kan det finnas regler när ingen följer dem till punkt och pricka?

xxx

Mama

Håll utkik för kommande nummer av föräldratidningen Mama! Det ryktas om en stor artikel om amning.

Inte ens tygbröst ser likadana ut, men de fungerar alla lika bra!

xxx

Mors Dag från Bluebox

Såhär tycker Bluebox att Mor ska firas.

Själv kan jag tänka mig en sån här:

Om det sen är jag eller uppvaktaren som bör baka muffinsen låter jag vara osagt. Trevlig att se på var den i alla fall.

(och detta är ingen reklam utan bara jag som sitter och kollar reklam-mail och gillar grejerna Bluebox har)

Ett Friskare Sverige och Livsmedelsverket

Folkhälsoinstitutet gör under 9-15 maj ett upprop för ett Friskare Sverige!

Eftersom en hög amningsfrekvens ger en friskare befolkning på en rad områden, bläddrar jag med stort intresse runt på sidorna. Tills jag kommer till denna. Under rubriken för "För dig som har yngre barn -matvanor". För här tycker jag amning passar in.
Det tycker tydligen inte Folkhälsoinstitutet. För amning står inte nämnt alls.

Amningshjälpen har under några år tillbaka fått ett statligt stöd från Folkhälsoinstitutet. Ett stöd som har förvaltats väl och för en mycket liten peng givit den svenska vården en nästan jourliknande verksamhet av amningsrådgivning. Hjälpmammor runt om i hela landet till vilka mammor kan ringa när Barnavårdscentralen har stängt och barnet är för gammalt för att ringa BB. Få är de landsting som ens har en Amningsmottagning och ännu färre är de som har en som är öppen på kvällstid och helger. Då finns istället hjälpmammor att tillgå.

När jag skriver "för en liten peng" då menar jag verkligen en liten peng. För den pengen får du möjligen en bättre begagnad minibil, en stuga i byn som gud glömde eller en resa till Thailand för en familj med tre barn. Att kunna tillhandahålla en jourverksamhet med erfarna och uppdaterade hjälpmammor för att mammor som vill ska kunna fortsätta amma för samma peng som en enstaka familj lätt kan göra av med på "något extra" under ett år är beundransvärt.

Det ironiska i det hela är att samhället i stort säkerligen tjänar in dessa pengar flera gånger om just genom att dessa mammor får det stöd och den hjälp de behöver i rätt tid. För rätt tid kan vara helt avgörande när man står där under dygnets mörka timmar med ett gallskrikande spädbarn i sina armar och varken vet ut eller in. När företagens glada reklamannonser med nöjda barn och bilder på flaskor slår emot en från bakhuvudet. För vem vill inte veta om det är av hunger barnet skriker, om det är mig som mamma det är fel på, jag som inte kan ta hand om mitt barn.
Om rätt hjälp finns att få kan man förstå och inse det svåra i att hitta rätt i amningens dans och samspel med en liten nytillkommen individ och tillsammans hitta den rytm som passar just oss.

I befolkningen där mammor får stödet hon behöver få  minskar förekomsten av diabetes, övervikt, barnastma, hjärt- och kärlsjukdomar hos barnen samt viss typ av bröstcancer hos mammorna. Så kom inte och säg att det inte är väl investerade pengar!

Här ska naturligtvis poängteras, att för den som mår dåligt av amningen och därför väljer att flaska är det allra högst troligen en hälsofördel att avstå amningen. Men det är på individnivå och något helt annat än samhällsnivå.

I veckan har Livsmedelsverket kommit med nya rekommendationer kring mat till spädbarn och med spädbarn menas barn mellan 0-1 års ålder. Både omarbetad information till föräldrar och vårdpersonal finns det.
Här läser jag hur man fortfarande rekommenderar sex månaders helamning. Det nya är att man rekommenderar barn att prova smaker från 4-6 månader och att man uppmuntrar fortsatt delamning fram till 8-12 månaders ålder. Amning av barn över året nämns någon enstaka gång men är inget som direkt sticker ut.
Fortfarande finns en del sakfel och ogrundade påståenden kvar i texten. Som att man ges uppfattningen att barn över halvåret får näringsbrist om man fortsätter helamma och att det är något fel på barn kring året om de inte äter frukost, lunch, middag och ett par mellanmål.

Det glädjer mig dock att Livsmedelsverket gör ett ärligt försök att luckra upp sina tidigare råd och går mot individanpassad introduktion av fast föda. För att bestämma att barn ska börja äta vid 6 månaders ålder är som att bestämma att alla barn ska börja gå på ettårsdagen. Det kommer inte att hända.

Från säkra källor görs gällande att papper är en naturlig del av ett
 litet barns kost. Inte helt sällan initierat av barnet självt.

xxx

BAMSE-studien

Jag har ännu inte läst denna BAMSE-studie men skulle gärna vilja så snart jag får chansen.

Det är med stor glädje jag läser denna artikel om forskning på amning längre än 4-6 månader. Att helamning skyddar mot så mycket de första 4 till 6 månaderna i babyns liv beror nämligen på att alla bra resultat är gjorda just på barn som ammats mellan 4-6 månader. Hade man gjort studier på barn som ammats under längre tid hade det förmodligen varit lika nyttigt att amma barnen längre.

Det är alltså det som BAMSE-studien har gjort. Man har följt barns amning upp till åtminstone 4 års ålder och kan konstatera att amning skyddar fortfarande!
Vad som får mig att tro att denna studie är en välgjord och bra studie är följande:

– Det finns säkert en del sociala faktorer här som vi inte har hundraprocentig koll på. Vi har försökt att se allt annat och tittat om det finns någonting bakomliggande som förklara det här med amningen, men det hittade vi inte.

Alla studier gör inte detta så viktiga moment. Att räkna och göra statistik på andra faktorer än just amningen. Det är som att försöka gunga högst av sina tre kompisar och sitta på den sämsta gungan. Så länge ingen kontrollerar hur gungorna är kommer alla tro att du inte är någon vidare på att gunga. Så man måste korrigera sitt svar om vem som gungar högst efter hur gungorna fungerar.


Det andra är att de har haft med så många som 4 000 barn i studien. Ju fler man undersöker ett fenomen på desto troligare är resultaten. Det säger sig självt. Om en kompis mår dåligt av lakrits kan det vara något hos kompisen som orsakar illamåendet. Om hela klassen mår dåligt av lakrits är det troligare att det är något med lakritsen som inte stämmer. 


Att forska och dra slutsatser är aldrig lätt. Det är en snårig djungel. Och än snårigare blir den när forskarna, efter allt slit och sena nätter, ska presentera sina resultat för dem som inte är forskare.
För forskaren kan aldrig garantera att det som sägs kommer hålla i all evighet. Newton hade det rätt bra förspänt när han påstod att det finns en kraft som drar material mot jordytan. Den forskningen kommer troligen hålla rätt länge och testas dessutom på nytt varje gång ett barn lär sig gripa och släppa.
Vanligen, dock, är forskningsresultat inte så säkra. De stämmer för de flesta men väldigt sällan för alla. Sådant får gemene man att tvivla. 
Som när flaskmatning gör bebisar överviktiga längre fram i livet. Då finns det alltid någon som har en kompis, eller egna barn, som flaskmatats och inte blivit tjocka. Eller en kompis som ammat sina barn och alla har de blivit runda. Det är helt i linje med forskningen, men brukar inte uppfattas som det utan snarare som ett bevis för att forskningen inte stämmer. 


Vad forskning går ut på, hur man gör bra statistik och hur man läser en forskarrapport kritiskt är något man lär sig på universitetet. Alla kommer inte dit i livet och går därmed miste om en hel del kunskap.
Jag kan tycka att det är väldigt tråkigt och synd att man först på universitetet på allvar får stifta bekantskap med det fenomen varpå tidningarna baserar en stor del av sina rubriker. Genom att inte ha egen kunskap blir man mer hänvisad till det tidningarna skriver. 
Inte för att det är något dåligt att läsa en tidning, jag tycker bara man borde få chansen att läsa den på rätt sätt.


Förhoppningsvis börjar internets avsaknande av källkritik inspirera även grundskolan och gymnasiet att lära elever just kritiskt tänkande och inte tro på allt som skrivs rakt av.
Jag hoppas de även får lära sig vad de kan kosta på sig att tro på.

Ibland får fantasin avgöra vad man vill tro på. Åtminstone om man är 5 år
 och besöker dinosaurieparken med snälla T.rex, som borde ha fått en kaka
även om man inte får mata djuren i djurparken.

Alkohol och amning

Aftonbladet har en artikel om en mamma som ammar sitt barn på krogen efter att ha tagit ett glas vin. Hon nekas sedan ytterligare alkoholinköp med motiveringen att man inte serverar alkohol till ammande kvinnor. Kvinnan hänvisar då, enligt artikeln, till Livsmedelsverket och hävdar att man visst kan dricka ett par glas vin i veckan när man ammar.
När Aftonbladet senare konfronterar den aktuella baren får den anställde inget stöd från överordnad i sitt handlande.

Man kan dividera hur länge som helst om vad som är rätt och fel. Det är ändå värt att påpeka att man fortfarande inte säkert vet huruvida det påverkar barnet eller inte. Det vore en tämligen oetisk forskning att låta mammor dricka vin och amma för att se om någon blir skadad.

Det är också värt att påpeka att man inte heller vet, från fall till fall, hur mamman påverkas av alkoholintaget. Jag kan bara tala för mig själv där två glas vin på en kväll är tillräckligt för att jag ska bli påverkad. Och i det läget ska man inte ta hand om barn. Det är nämligen något man ofta glömmer i diskussionerna kring alkohol och amning och där finns en övre gräns. Och där är forskningen enig; man påverkas av alkohol. Det är en förgiftningssituation där nervsystemet påverkas och omdömet minskar med ökat intag. Dessa symtom är de som ligger till grund för att man inte får köra bil efter två glas vin.
Att sköta barn är däremot lagligt eftersom man då inte riskerar att köra ihjäl någon annan.

Det är sant att ett barn som ammas efter att mamman druckit ett glas vin inte får i sig speciellt mycket alkohol. Men det är inte vad frågan handlar om. Dessutom tror jag inte någon faktiskt skulle ge ett litet barn ens en droppe vin, även om droppen inte innehåller någon betydande mängd alkohol, för principens skull. Men maskerad som bröstmjölk så går det lättare.

Jag är själv inte nykterist på något sätt men vill ändå passa på och säga att det finns numer en hel del bra alkoholfria alternativ. För ibland behöver man få sätta lite guldkant på tillvaron och man gör inte heller någon glad över att sitta och offra sig för någon amnings skull.
Drick! Men tänk på vad som är i glaset, för vad det än är så hamnar det i brösten!

Bilden man inte kan lägga ut på facebook.

Att amma och arbeta

Till skillnad från mitt tidigare inlägg kring dem som har amning, som en del av sitt yrke, handlar detta om dig som arbetar under amningsperiod.

Jag kan glatt konstatera att föreskrifterna kring ammande arbetstagare inte sätter något tidstak på amningen. Ammar man så ammar man!

Här kan du läsa mer:
http://www.av.se/dokument/afs/afs2007_05.pdf

För dig som inte orkar läsa lagtext följer en kortare sammanfattning här:
Först och främst behöver man berätta för sin arbetsgivare att man ammar. För annars kan inte arbetsgivaren göra något.
När man väl har berättat är det din arbetsgivares skyldighet att se över din arbetsplats och se efter så den är säker ur amningssynpunkt. Och framför allt gäller detta exponering för kemikalier och andra farliga substanser. Här varnar man i huvudsak för fettlösliga ämnen.
Man kan också läsa att en ammande kvinna ska ha en plats att kunna ligga ner. Man rekommenderas även att se över den psykosociala situationen samt nattarbete, även om man, i skriften, inte anser att det finns några påvisade risker kring detta i samband med amning.

Inte människobebisar, dock diandes från födseln.

Amning som yrke

Jag är inte bara bloggskrivare. Jag är också mamma, marsvinsägare och Länssamordnare i Amningshjälpen Jämtland. Som sistnämnda har jag blivit tillfrågad att ha åsikter kring en personalutbildning i ämnet amning. Det är en knepig sak kan jag känna. Inte att bli tillfrågad kring amning, för även om det alltid går att lära sig mer tror jag mig kunna lite mer än många andra. Det är väl bara det. Att personal som arbetar med små barn hela dagarna inte är "många andra". Det känns onekligen otäckt att klampa in på andras yrkesområde i ett ämne man "bara" är intresserad av. Detta trots att jag längst bak vet att jag kan saker de inte kan, av den enkla anledningen att det är till mig, oss hjälpmammor, som mammorna ringer när stödet från vården sviker. Så jag ser den andra sidan, den de inte ser. Ändå oroar jag mig för att riskera skriva någon på näsan.

Skriver på nästan är nästan vad Miranda Kerr gör när hon lägger ut, vad andra anser, provocerande amningsbilder. Och på bilderna framgår att man kan amma även i högklackat. Jag kan bara hålla med henne. Det är något som ändå har gått snett när bilder på kvinnor i trånga bikinis går bra att visa men inte en fullt påklädd som ammar.
Hur kan det komma sig att amning chockar så frågar vi oss. Konstigt är det ändå inte. Det som inte syns det finns inte. Och syns det ändå faller det utanför normen. Och allt som faller utanför normen är sådant vi förskräcks över. Även hästar gör så, varför exempelvis ljusfärgade hästar oftare blir mobbade än de mörkfärgade. Eftersom ljusfärgade är mer ovanliga. Så, där är vi faktiskt inte smartare än en häst. Även om de är rätt smarta djur när det kommer till kritan. Men några datorer eller bilar har de inte, så man tycker ändå man kunde förvänta sig lite mer av sina medmänniskor.

Hands off-tekniken tänkte jag föreslå. För utbildningen alltså. Och kanske berätta det vi hör kring de olika yrkeskategorierna och försöka göra det utan att skuldbelägga.
Hands off innebär att man visar mamman det man behöver visa henne kring amningen med ett tygbröst och en docka istället för att lägga sig i och vara där och peta på barnet eller till och med hennes bröst. Det händer, alltför ofta trots att det av många uppfattas som över gränsen för den egna integriteten.

Jag blir i alla fall glad när jag ser en positiv artikel om amning. Den är, i sammanhanget, positiv när en kändis visar upp amning. För amningens plats i samhället behöver stärkas så att de som vill amma och amma offentligt har möjlighet att göra det. Det är nämligen betydligt lättare att fullfölja den amning man vill om man kan mata bebisen så ofta som bebisen vill bli matad. Vissa bebisar tycker nämligen att var 5:e minut är rätt lagom under vissa perioder och då är det så och inget man kan planera.
Det är egentligen inget annat än diskriminering att hindra ammande mammor från att gå på stan och shoppa. Och det är rent dumdristigt eftersom åtminstone nyblivna mammor säkert ofta har något de behöver. Hindrar man offentlig amning kommer man även hindra inkomsterna från dem som ammar.

För hur det än är så är det pengar som styr.

Tygbröst kan även lastas på brandbilar för att komma till hjälp
när en diamant behöver räddas ur havet.

Tussilagoblommor

Nu är våren i antågande och husägarna på väg ut ur sina dammiga vardagsrum för att ta itu med allt som kommit fram med snöns bortsmältande. För egen del betyder det en uppsjö med snöspadar, små plastdjur, festisförpackningar och en och annan vante. Det innebär också att se allt som gror omkring en. Det är lika spännande varje vår att se vad som tänker komma upp i trädgården och vad som överlevt vintern. Maken vill gärna att jag ska så "lite fina blommor" på vår tomt så den inte ser så skräpig ut. Jag tycker han kan så sina blommor själv för jag har ingen känsla alls för sådant. Men eftersom tanken var god tog jag med mig barnen till Växtvaruhuset och tänkte att de kunde få välja. Kanske lite morötter och rädisor kunde vara roligt att plantera och skörda tillsammans med dem?
Nu tänker inte barn så som vuxna gör så det blev en påse pumpafrön istället. Jag vet inte ens om det går att få pumpor att växa på dessa breddgrader men eftersom de såldes i en affär inte långt ifrån oss så hoppas jag att de gör det.

Annars kan man njuta av naturens vårblommor som vitsippor och tussilago. Tussilago är en sån där underlig blomma som har blommor på ett ställe och blad på ett annat. I alla fall var det så jag fick lära mig på Mulleskolan för en herrans massa år sedan. "Titta där!!" utropade Mulleledarna och pekade på jättelika platta blad, som växte i ett illaluktande kärr. Jag kunde aldrig riktigt tro på det där, att de blommorna och de bladen faktiskt skulle höra ihop när man aldrig såg dem tillsammans. Fast jag sa ingenting utan svarade snällt som det förväntades av mig eftersom jag var ett lugnt och lydigt barn.

Mina egna barn brås inte ett dugg på mig. De säger emot och gör helt tvärtom mot vad jag säger. Och får de inte som de vill uppstår ett drama som får en Lars Norén-pjäs att blekna i jämförelse. Ofta handlar det om att få saker och helst exakt samma saker som alla andra syskon fått.
Den första reaktionen man som förälder får är att tillfredsställa sitt barn. Att helt enkelt ge barnet vad barnet anser sig behöva. Har barnet fem syskon kommer antalet saker barnet vill ha bli oändligt. Med tiden uppstår en omöjlighet att tillmötesgå barnets alla krav och viljor. Så istället tar man till förnuftet och försöker förklara för barnet varför hen inte kan få vad hen vill. Med målande beskrivningar och långa utläggningar gör man sitt yttersta.
Tills den dagen barnet lär sig himla med ögonen och man tvingas påminna sig om förmaningstalen man fick under tonåren. Man lyssnade aldrig.

Då återstår bara kort och koncist. Att helt enkelt utstöta ett välgrundat, välmenat och kraftigt "NEJ!". "Nej, du får inte köpa en sjuttionde Pet Shop bara för att din syster har gjort det." "Nej, du får inte köpa godis mitt i veckan bara för att din kompis just gjort det." "Nej, du får inte kasta maten på golvet eller krypa ner i katrullen" osv...
Just där i stunden. När man äntligen lyckats säga det där svåra ordet, som tagit all ens föräldrakraft att faktiskt stå för, räknar man med att tricket ska lyckas. Eftersom det sägs med en pondus ingen förälder dittills lyckats uppnå kommer man aldrig någonsin att behöva ta i med mer kraft mot ens barn. För det tar emot, att behöva höja rösten mot det käraste man har.
Nöjt konstaterar man att ordet är sagt och saken löst.

Tills barnets motreaktion kommer. Den, där barnet går fullständig bärsärkargång och börjar skrika okvädesord, kasta saker och bara gråter. Den, där man tvingas göra allt för att ställa situationen till rätta och det med ränta. Barnet får inte bara vad hen vill ha utan även en glass, lite extra pengar och ett löfte om att få göra något roligt i helgen. Un garde! Barnet har åter segrat.

Ingen ska komma och påstå att föräldraskapet är en lätt uppgift. Att det inte redan finns på varje förälders CV som en högt stående merit är för mig en gåta. För den som klarar detta utan att gå in i galenskap torde vara mycket bra arbetstagarmaterial.

Men vad gör man då? Vad sjutton gör man när barnet styr ens tillvaro? När allt man säger rinner rakt förbi utan att fastna?
Först och främst tror jag man måste försöka förstå att det inte handlar om saken. Det är förstås en omöjlighet när man väl står där, men mellan gångerna är det värt ett försök. Det kan vara värt att fundera över vad saken egentligen symboliserar för barnet. Är det en maktkamp mellan syskonen, ett svar på en stressad förälder vars jobb slukar den mesta orken eller är det barnets sätt att säga "Du, jag håller på att bli vuxen!"
Vad det än är tror jag snarare det är sättet att närma sig konflikten. Att förstå grundproblemet och försöka lösa det. Sen ska man ha tillförsikt över tiden. Konflikter löses inte i en handvändning. Det kan ta både veckor och månader innan lösningen har fått jobba klart. Ett barn är inte ett snabbmatsställe som går att fixa på fem minuter, det är ett livslångt åtagande som aldrig tar slut.
Där tänker jag att det kan vara bra att träna sin egen stresshantering så man kan försöka påminna sig dessa saker, som man egentligen redan vet, även mitt inne i en konflikt. För det är nästan det svåraste med föräldra-barnkonflikter, att man får totalt tunnelseende och bara vill lösa situationen snarast möjligt.
-Vad kan jag göra för att stå ut? Var sitter mina styrkor och mina svagheter?

Jag har fortfarande inte fått ett definitivt svar på om tussilagoblommor faktiskt sitter ihop med sina stora blad. Egentligen borde jag ta tag i det och börja gräva i jorden. Fast ibland är det bättre att låta saker och ting vara och bara låta dem utvecklas i fred. Och risken om jag börjar gräva för mycket kanske är att rötterna går av och blomman tynar bort. Att inte göra något alls är också en handling värd att utföras. Ett liv utan konflikter vore säkert skönt men knappast tillfredsställande eller utvecklande.
Och kanske är det så, att de små tussilagoblommorna ändå sitter ihop med de stora bladen, fast man inte ser det med blotta ögat. Och kanske är det så att de båda behöver varandra, i all stillhet.
Trots allt.

Tussilago farfara i socker.