Jag är arg!

Jag hade tänkt skriva om något annat, men nu blir jag bara så less och så arg. I en artikel i SVD idag kan man läsa om upptäckten av en ny gen. En gen som påverkar hur mycket alkohol man dricker, eller snarare hur lite alkohol man dricker. För har man just den varianten av genen, som SVD refererar till så dricker man 5% mindre än övriga. Det framgår dock inte riktigt av rubriken.
Läser man bara ingressen är det dessutom lätt att få för sig att samma människor som har ovan nämda alkoholkonsumtion även har autism och/eller adhd.

Det är inte god netikett att ställa sig och skrika med versaler men nu ska jag göra det ändå:

JAG BLIR SÅ TRÖTT!!!!

Varför?! Varför får man alltid, alltid läsa om hur adhd är kopplad till en massa sjuka gener och fel i hjärnan? För det är så undertonerna är hela tiden. Att den som har adhd är sjuk, korkad, mindre fungerande, handikappad, sämre människa, okapabel, fel på, kan inte fungera, klarar inte, går inte, vill inte.
Det är en sjukdom, den ska medicineras, personen ska i möjligaste mån anpassas till samhället, även om vän av ordning ju förstår att den stackars adhd-människan långt ifrån kommer klara det. En slags välvillig tycka-synd-om sympati där man ser genom fingrarna tycks vara sättet man bäst bemöter dessa sämre bemedlade människorna.

Är det verkligen så illa? Är det så, att inte en enda människa med adhd klarar av att leva ett vanligt liv?! Kan ingen med dessa bokstäver stämplade i pannan klara sig utan massor av hjälp och stöd. Är de alla dömda till ett andrahands-liv där de kan stå i en skrubb och måla flätade korgar medan samhället utser en god man som tar hand om ekonomin så de inte kör den i botten?

Eftersom jag har ögon och öron lite extra öppna mot npf (neuropsykiatriska funktionshinder där bla adhd ingår) så träffar jag emellanåt på föräldrar med barn, som fått en adhd-diagnos. Och påfallande ofta hör jag dessa föräldrar beklaga sig och förklara för omgivningen hur olidliga deras barn var. Och hur bra det är nu, när de är medicinerade och lugna. Allt fungerar så mycket bättre för det som var hans/hennes gamla jag är nu borta och istället har man fått en unge som är som alla andras.
Den sista meningen säger inte föräldrarna, det är meningen jag tänker när de berättar om medicineringen. Nästan aldrig har jag hört föräldrarna berätta hur glada deras barn är över att medicinera, hur tacksamma de är över att äntligen kunna leva. Istället har även föräldrarna gått på denna myt om hur en lugn och samhällsanpassad invidid är en lycklig individ.
Mediciner kan visst hjälpa, det är sättet man väljer att se på individen jag vänder mig emot.

När jag ser ett barn med drag av adhd, där jag kan misstänka att barnet skulle kunna få en dylik diagnos. Då ser jag ett barn som lever och lever ut. Ett barn med en hjärna på högvarv och som med rätt mentorskap och guidning i livet skulle kunna uträtta underverk. Ett barn som inte klarar den långsamma värld alla andra har, som behöver snabba ryck och täta raster.

Det är inte min mening att påstå att livet med adhd är enkelt i det här samhället. Det är inte min mening att släta över den frustration och ibland till och med smått galenskap man känner i samvaro med dessa barn. Men det är min mening att ge en motvikt till alla negativa påståenden kring diagnosen.
Jag menar, tänk själv. Tänk, om allt du fick höra, var hur mindre fungerande du är, hur dålig du är, hur jobbig och hur mycket trubbel du hela tiden utsätter din omgivning för.
Det krävs en oerhört stark människa att klara av att stå emot så nedvärderande beskrivningar om sig själv. Att risken för en självuppfyllande profetia är uppenbar behövs inte många poäng i psykologi för att begripa. Och det gör än mer ont i mitt hjärta. För jag vet hur känsliga, mjuka och underbara dessa barn är. Hur hårda och utåtriktade de ser ut att vara på utsidan, lika ödmjuka och snälla är de på insidan. Så då kanske du kan förstå hur söndrande alla dessa så kallade fakta är.

Barnet på bilden har inget med texten att göra.
Bildkompositionen däremot har det.

Jag vill ha en ändring! Jag vill veta alla positiva egenskaper diagnosen ADHD kan ge! Jag vill ge alla barn och vuxna med diagnos en positiv självbild och styrka att våga ta för sig, stöta på motstånd, slicka sina sår och komma igen.

Att ha ADHD är att behöva kämpa mer för att uppnå vad som är självklart för många. Det är att kunna tänka utanför ramarna och presentera förslag och idéer ingen annan kunnat se.
Att ha ADHD är att behöva arbeta mycket med sig själv då mycket lite i samhället arbetar för en. Det är att vara kreativ, konstnärlig och emottaglig. Det är att kunna se vad andra inte kan se, att känna, reagera och sträva mot mål ingen annan törs. Det är att behöva resa sig oftare, slå sig hårdare och ändå ha viljan att kämpa vidare. Att aldrig ge upp om bara andra tillåter det att ske.

Vi behöver idésprutare, igångsättare och personer som kan engagera andra. Och de som sprutar idéer och engagerar behöver personer som tar vid och kan jobba långsiktigt och göra klart. Det är där alla normala, utan diagnos, behöver ta sitt ansvar. Att sluta klaga på det som inte blir gjort och istället se vad som faktiskt blev till.
Alla har sin plats i samhället och det är inte meningen att en ska klara allt. Vi behöver varandra, hur otroligt det än kan tyckas ibland.

Varken barnet eller traktorn på bilden har med
texten att göra. Möjligtvis kan man tänka att
hoppborgen i bakgrunden har det.