Förskola heter det

Hur förklarar man för ett litet barn att det snart ska bli bortlämnat för att mamma måste jobba? Ett barn som under hela sitt ett år långa liv inte vet annat än att mamma alltid finns vid sidan. En mamma som barnet litar på ska se och förstå när barnet blir hungrigt, sömnigt eller kissnödigt. En tillvaro där man kan vara trygg och slappna av fullständigt.
Ska det inte få vara så hos små barn? Har de inte rätt, i den stora uppgift de har att förstå alla sammanhang, lära sig om snö och sommar, förstå skillnaden mellan familj och andra och framför allt kunna göra sig förstådd på annat sätt än små gester och invecklat minspel att slippa känslan av total övergivenhet bland främmande människor?

Före den tid då mitt barn hittat ett sätt att kunna kommunicera enkelt genom tal, innan han skaffat sig sin sociala självbild där han förstår skillnad mellan barn och vuxna, tillhör och utomstående sätts han i ett sammanhang där han plötsligt är helt utelämnad till sig själv. Till människor han inte känner, till barn som inte förstår hans gränser. Han lär känna dem på sikt och tillsammans med de andra barnen hittar han ett sätt att förhålla sig. Men just den här första dagen vill jag inte lämna honom där och hans skrik bakom mig förföljer mig hela dagen.

Kommunen ber mig, genom ett allmänt upprop på dörren in till avdelningen, att fylla i en enkät. De tycker min åsikt om deras verksamhet är viktig. Själv tycker jag deras tankar kring det hela vore nog så viktiga för mig att veta.
Lydigt öppnar jag länken och börjar fylla i enkäten. "Hur fungerar hämtning /lämning?", "Upplever du att ditt barn får god och näringsriktig mat under sin tid i förskolan?" Jag klickar och graderar. Fyra poäng, två, vet ej...
Tills jag kommer till frågan "Hur nära ditt ideal kommer förskolan?" Här stannar jag upp.
"Mitt ideal"? Hur ser mitt ideal ut? Jag tänker tillbaka på den allra första förskolan jag mötte. Jo, den var bra, trevlig personal. Lite stökig kanske, men ändå... Sen var det den där perioden då ingenting fungerade. Usch, den förskolan var verkligen inte alls bra! Och nu då? Hur fungerar den här?

Alternativet "Jag vill inte ha mitt barn på förskola" finns inte. Jag gillar inte förskolor alls, jag vill inte ha mitt barn bland okända människor och andras barn. Inte för att det är något fel på varken vuxna människor eller barn, framför allt inte på barn. Men jag vet faktiskt inte vilka de är. Jag har inte den blekaste aning.
Vad tänkte inskolningsfröken när hon var fem år och man frågade henne vad hon ville jobba med när hon blev stor? Hur relaterade vikarien till sina klasskamrater när hon gick i mellanstadiet? Är den där äldsta pedagogen verkligen nöjd med sitt jobb eller drömmer hon i hemlighet om att börja om eller starta eget?
Jag vet faktiskt inte. Jag har inte en aning om vilka jag lämnar det dyraste jag har till. Jag får bara hoppas och förlita mig på att kommunen gjorde ett bra jobb när de anställde dem. Att de kollade upp dem så pass att de är de som lämpar sig bäst för att ta hand om mitt barn och alla andras barn.

"Det går så bra. Han slutade skrika sen och började leka med de andra barnen" får jag veta när jag hämtar. Jag tänker tillbaka på alla de andra inskolningarna som jag haft genom åren. "Jag brukar också sluta skrika efter ett tag" tänker jag sakta. För så är det ju. Någonstans längs vägen tar jobbets plikt och ansvar över och man resignerar inför det faktum att avstå det mest naturliga i världen -närheten till sitt barn.

Hemma bryts mina tankar abrupt av tre stormande skolbarn som kommer rusande mot mig. Det är skärtorsdag i morgon och stora planer att gå påskkärring smids. Medan jag hämtat barn har de hittat bilder på nätet och som de tryckt ut och börjat måla för att ha något att ge i utbyte mot godis. Det råder stor frenesi hemma och jag inser snart att mitt hus kommer vara belamrat av inte bara mina barn i morgon. Lillebror vräker sig ur min famn och springer fram mot bordet med kritor och papper.

Det är hårt att skola in barn på dagis. Det är skrämmande som barn att bli lämnad. Någonstans inom mig försöker jag ändå övertyga mig själv. Förhoppningsvis kommer man en dag ut på andra sidan och kan acceptera att leva i den tid och det samhälle man föddes till. Och det kan till och med kanske bli någonting bra utav det hela. 

Författaren önskar, texten till trots, att hennes hemkommun
kunde haft dagmammor kvar som ett alternativ.