Amningsrådgivning gone bad!

Dagens ämne bland amningsskyddarna är Familjelivs rådgivare. Jag ska börja med att erkänna mig som icke-fan till nätsajten Familjeliv och det är en sida jag helst undviker.
I egenskap av Amningshjälpens ordförande (hepp!) blir det dock svårt att undvika sidan när detta basuneras ut. Historien handlar om forumets amningsexpert, en barnmorska sponsrad av företaget Avent, och som sitter och ger enskilda råd via trådar.

Jag behöver inte skriva så mycket om det för både Amningsbloggen och bröstprisvinnande Sagogrynet har redan bloggat om det.

Istället gav jag mig själv den eminenta uppgiften att djupdyka i historien med en ynklig liten sjuk ettåring och en pratsam fyraåring kring benen. Därtill kan man lägga en engagerad make. Engagerad på det sätt att han kommer med tusen idéer om hur uppgiften ska lösas och nog helst själv skulle velat ta tag i det.

Att bemöta denna typ av företeelse tycker jag kräver förberedelse. Jag vill kunna läsa på för egen del, läsa vad hon skrivit, kolla upp fakta medan min man tar hand om barnen. Min man vill inte ta hand om barnen och barnen vill helst inte att han har hand om dem heller. Istället vill min man se vad han kan få ut av hennes felaktiga råd, sammanställa dem för att luska ut vad hon är ute efter.

Under läsningen av de tre sidorna med trådar framträder en yrkesmänniska som skulle behöva betänka sina kunskapsbegränsningar. Hon påminner starkt om mitt eget yrke där man blir utnämnd till både utställningsdomare, Ceasar Milan och valp-BVC. En tillvaro där man ständigt får bita sig i tungan för att inte kasta ut en liten klyscha eller ett eget tyckande. Med ett legitimationsyrke tycker jag ändå det tillkommer en viss stolthet och i den ligger även ett ansvar att säga ifrån när ens gränser är nådda och istället hänvisa vidare. Jag ska ärligt säga att jag inte upplevt något negativt i det, snarare tvärtom. Att man känner tillit till en människa som vill ens djur så väl att hon istället för att chansa tar reda på fakta.

Beklämd är ordet jag letar efter. En smula nedstämd å de mammors vägnar som skrivit in och bett om råd. Amningsexperten inte bara skriver små grodor här och var -som att bananer ökar mjölkproduktionen, något jag visserligen inte hunnit kolla upp vetenskapligt, men inte heller någonsin hört talas om - utan framförallt får man känslan av att hon helt missar vad mammorna egentligen frågar efter. Och inte en enda gång ser jag henne fråga tillbaka vad mamman vill.

I sen timme sitter jag och försöker formulera något som låter bra och för fram saklighet i frågan utan att trampa för hårt på några tår när det plingar till i mailens inkorg. Min man har skickat mail. En stunds paus från balansgången mellan att känna sig självsäker i det hela och undra om man verkligen gör rätt som tänker reagera mot detta känns behövlig.
I ett tre sidor långt dokument har han kopierat in några frågor och svar från denna amningsexpert och med rödmarkeringar skrivit in sina egna kommentarer. Min man jobbar som larmsamordnare och kallar sig kulturgeograf och hans engagemang i amning sträcker sig till att hålla barnets hand när det ammar (för han tycker de behöver det ibland).

Det är inte utan att min ambivalens kring att jag, som lekman, ska påtala felaktigheter hos en legitimerad barnmorska eller inte väger över mot påtalandet. I princip all den röda text min man har skrivit är helt korrekta amningsråd i sammanhangen och något jag förmodligen själv hade sagt i ett hjälpmammesamtal.

Något har gått fel i anlitandet från Familjelivs sida när deras amningsexpert skriver sämre råd än min man kan!