14 april 2011

Inside your head

Det är dej jag inte älskar, det är du som gör så fel. Varför kan du inte fatta, hur allting ska gå till?
Jag undrar om du spelar, så dum kan ingen va. Kan du inte sluta, och bara skärpa dig ett slag?
Att va som alla andra, ska det va så svårt ändå.

Jag önskar att du bara kunde lyssna, på det jag säger dig. Du fick ju inte lova, inte säga ja igen. Och kan du inte styra, hålla ordning på ditt liv nångång. Jag vill faktiskt slippa, se allt skit du lämnar bakom dig.
Var som alla andra, gör inte bort dej varje dag. Så kanske jag kan känna att jag vill va med dej ett tag.

Jag önskar att jag visste, vad jag såg hos dej förut. Då, för länge sedan, i sorglöshetens tid. Då var allt så enkelt och vi gick hand i hand. Det var då, när vi var små, och allt som fanns var lika bra. Före krav och stängda dörrar och en vuxen som sa nej.

Nej! Så får man inte göra! Så går det inte till!
Jag hatar vad jag blev och skyller allt på dej. Du som bor därinne, som är en del av mej. Jag vill ju bara mötas, få va med dej en stund. Få sitta bara stilla och inte säga något alls. Hur blev det så med åren det vill jag veta svaret på.

På frågan som jag ställde, när mörkret faller på. Varför ska det va så svårt. Att bara älska den som är jag.

3 kommentarer:

  1. Du kan verkligen beröra! Och du. Du är en unik och underbar människa. Kramar J

    SvaraRadera
  2. Tack! Det är skrivet ur ett tonårsperspektiv.
    (sen hade jag gärna velat hinna jobba mer med texten, men man kan inte få allt sa hon med sjuka barn :) )

    SvaraRadera