30 juni 2010

En sluten cirkel

ADHD överdiagnostiseras som det är nu, finns det de som anser. Istället för ordentlig uppfostran från icke lata föräldrar kräver vårdnadshavarna diagnoser för att slippa engagera sig. De gör sina uppgifter i skolan eftersom lärarna inte låter dem komma undan, men väl hemma på eftermiddagen finns inte disciplin nog att göra läxor. Föräldrarna klagar på att barnet har svårt att fokusera på sina uppgifter, inte kan städa sitt rum, sitta still vid matbordet osv fast en annan lätt kan se var felet ligger. Sådana där barn som kan bara de vill, bara de skärper sig och får anledning nog till det. För ibland leker de ju så bra och ibland gör de vad man säger åt dem.

Kan vi skippa myten nu om att en person med ADHD är likadan precis överallt? Självklart kan en person med ett neuropsykiatriskt funktionshinder också skärpa sig och anpassa sig när så krävs och självklart har omgivningen och omgivningens bemötande betydelse för hur en person med ADHD fungerar och ger respons. Precis som man kan pressa sig att vara uppe lite till, göra lite mer även när man är dödstrött så går det. Till en viss gräns.

Till en viss gräns har också föräldrarnas inverkan betydelse för hur barnet är i sin diagnos. Det finns bra och mindre bra sätt. Det finns sätt som utvecklar och det finns sätt som inte gör det. Och på det sättet är en förälder till ett barn med npf lika delaktig, ansvarig och påverkande som en förälder till ett barn utan npf.
Ska föräldrar till barn med npf ställas ansvariga för hur deras barn mår i just sin diagnos behöver alla föräldrar ställas till svars. Och det finns inte i min värld att föräldrar till barn med npf inte skulle göra precis allt vad som står i deras makt och kunnande för att deras barn ska må bra. Precis som föräldrar till barn utan npf gör!
Kan vi också skippa myterna om vad barn med adhd alltid gör? Ett barn med adhd måste inte begå kriminella handlingar, ett barn med adhd måste inte bokstavligen klättra på väggarna, ett barn med adhd behöver inte nödvändigtvis ha problem i skolan och ligga efter. Det går inte att säga vad varje person med npf har inom sig eller visar.

Kanske...

Kanske, hon känner ett utanförskap hela livet, kanske hon undrar vad det är som är fel när alla säger att det är så rätt. "Du som är så duktig kommer att klara allt". Kanske hon klarar allt men med mycket större insats än alla andra, det är bara det att insatsen inte alltid syns.
Kanske hon känner en oro i sin kropp som hon dämpar med svält, kanske hon gör allt för att göra det som alla andra gör, för att passa in. Kanske när tonåren kommer orkar hon inte längre och försöker utplåna sig själv från jordens yta, kanske kommer ångesten krypande i vuxen ålder och stundtals sveper bort alla vettiga tankar, kanske kurar hon ihop under täcket och omfamnar sig själv i mörkret.
Kanske, till slut, en vis man, som känner till utanförskapet, berättar vad ingen tidigare har kunnat berätta. Där alla nickat och sagt att allt är så rätt och så bra istället tyst observerar och till slut säger "Jag vet vad som är fel." "Jag vet vad som är fel och jag vet vad du kan göra. Jag ska hjälpa dig." Kanske från den dagen förändras livet för en endaste människa och ett hopp väcks och blir till ljus och glädje. Glädje över att känna och leva. Glädje över att vara sådär precis som alla andra.
Kanske en dag står hon där med egna barn och säger till dem "Jag vet och jag förstår" när alla säger att allt är så rätt och så bra och man kan bara man vill. Då tar hon dem i famnen och möter världen tillsammans.



style="font-size:85%;">


http://user.tninet.se/~fxg297r/
http://www.dr-olalundin.com/

10 kommentarer:

  1. Anna Albinsson2010-07-01 18:38

    jag får alltid en tår i ögat när jag läser det du skriver, Ingrid. Tänk att ingen såg. Jag kan inte, inte ens när jag läser detta, se tillbaka och se det du beskriver av våra år tillsammans. Du får lägga till en ruta - berör!

    SvaraRadera
  2. huvudet på spiken!!

    SvaraRadera
  3. Anna: Nu får ju jag också en tår i ögat!
    Kände mig nog mest lite utanför och udda då, det var mer i tonår/vuxen ålder det blev ordentliga problem.

    jiizes: *blush*

    SvaraRadera
  4. fantastiskt skrivet!

    kram
    ia-fia

    SvaraRadera
  5. Jag har ett utanförperspektiv men håller helt med om det här stycket: "Till en viss gräns har också föräldrarnas inverkan betydelse för hur barnet är i sin diagnos. Det finns bra och mindre bra sätt. Det finns sätt som utvecklar och det finns sätt som inte gör det. Och på det sättet är en förälder till ett barn med npf lika delaktig, ansvarig och påverkande som en förälder till ett barn utan npf."

    Jag hör till dem som oroar mig för en överdiagnosticering av AD/HD (med /) men jag värjer mig verkligen för att det skulle bero på "lata föräldrar som kräver diagnoser för att slippa engagera sig". Här efterlyser jag en nyansering.

    SvaraRadera
  6. M O: Det kan så vara. Samtidigt tycker jag också att man bör fundera på varför behovet av diagnostisering ökar.
    Är det för att föräldrar inte orkar eller är det för att samhället ställer högre krav?
    I båda fallen anser jag att det finns åtgärder som behöver tas isf.
    Man kan också tänka i vidare perspektiv och se fler frågeställningar som behöver ställas.

    SvaraRadera
  7. Hej! Jag kikar in här och hittar en fantastisk blogg som jag inte sett tidigare! Vad intressant!
    Jag kallar mig Mib i bloggvärlden främst för min sons skull. Du får gärna kika in hos mig också om du vill. http://mibfilosoferar.zoomin.se
    Nu ska jag läsa vidare här. Och adda denna blogg till mina favoriter. :-)

    SvaraRadera
  8. Onekligen så finns det en hel del myter att slå hål på när det gäller adhd och jag tycker att du gör en fantastisk insats genom att lyfta fram och belysa detta!

    SvaraRadera
  9. Tackar så väldigt, väldigt mycket för alla fina kommentarer! (tycker alla kommentarer är fina så länge de inte är omotiverat elaka ju :) ).
    <3 *blir glad*

    SvaraRadera