Gästspel - Att inte veta

Gästspelar på en annan blogg idag.
http://hantera.wordpress.com/2010/06/26/en-berattelse-med-inifranperspektiv/


Texten:
Jag har varit hos många psykologer i mina dagar. Men det var hos psykologen på mödrabarnhälsovården som jag till slut knäckte koden. Margareta Honn, en psykolog av det gamla gardet, inte direkt typen som sitter och håller med en hela tiden. Efter några sessioner spände hon ögonen i mig:
”Hur tycker du att det ska gå till då? Ungen måste ju ut på något sätt. Vad är du rädd för. Egentligen?!”
Ja, vad var jag rädd för? Så länge jag kan minnas har jag haft förlossningsskräck. Inte rädsla utan ren och skär skräck. Så nu satt jag där med magen i vädret och en stor önskan om att få slå huvudet i en sten och vakna upp med en rosenhudad bebis bredvid mig.
Allt. Jag var rädd för precis allt. Allt jag inte visste som kunde hända. Hur många personer som skulle vara i rummet, vilka personer, när det skulle hända, hur skulle jag må, hur skulle det börja, hur tätt skulle värkarna komma… ingenting kunde man veta i förväg. Även tanken på att behöva få en kladdig bebis hud mot hud mot mitt bröst skrämde mig.

I 25-årsåldern fick jag diagnos ADHD med tilläggsdiagnosen ”autistiska drag”. Att något inte riktigt stämde visste jag sedan barnsben och nu fick jag svaret på vad det var. Men det var inte förrän jag satt hos Honn, som jag förstod att det inte var ADHD:n som var det största problemet. Det var de autistiska dragen som gav mig svårigheterna jag inte kunde förstå, de som inte gick att lösa.
Att inte veta. Så enkelt och lättåtgärdat men ändå så svårt.

Att inte veta innebär att min man nästan aldrig får sovmorgon eftersom jag inte klarar av att vänta och se när han ska vakna.
Att inte veta innebär att jag aldrig följt med mina kompisar på ett spontant biobesök eftersom jag inte kunde veta vilken film de skulle se.
Att inte veta är att inte kunna läsa mellan raderna och behöva regler för allt, även det oförutsägbara.
Att inte veta innebär en oförklarlig fruktan för det okända, som förlossningar och döden.

Jag fick mitt barn, Emelina. Hon liknar mig. Min pappa sa alltid att jag inte förstår skämt för att han aldrig skojjade med mig. Jag skojjar med Emelina men hon förstår ändå inte. Hon tar det jag säger till henne bokstavligt. Man får tjata hela dagen för att få henne att gå ut. Och när hon väl är ute går det knappt att få in henne. Jag känner igen mig i henne. Hon blir osams ibland när hon leker med sina kompisar. Jag ser att hon inte riktigt förstår det sociala samspelet och de förstår inte hur hon fungerar. Hon blir arg och frustrerad.

Jag ser henne och tänker att hon är precis som jag och jag är precis som henne.
Det gör ont att veta.