Fula gubbar

Det finns de som hävdar det. Att texterna bara kommer till dem och att karaktärerna i berättelserna lever sina egna liv.

Att skriva ett nytt blogginlägg är som ett tomt vitt papper; skrämmande. Speciellt skrämmande är det om man, som jag, har prestationsvånda och hela tiden funderar på hur löjligt det kommer låta och hur få som kommer läsa. Som om det spelade någon roll egentligen i ett forum som internet. Allt som finns på internet kommer alltid att finnas kvar, redo att förfölja en till tidernas ände, men ingen kommer någonsin kunna läsa allt som står där.

Under det senast uppropet om det skadliga med nätet funderade jag på varför det egentligen är mer skadlig och farligt än film. För film finns väl också kvar väldigt länge och kan plockas fram och skrattas åt under flera år. Tills jag insåg att det inte är nätet som är farligt utan alla sökmotorer.

Fula gubbar behöver man också akta sig för och man kan inte nog uppmana föräldrar att ställa sina barns datorer där man ser vad som pågår på skärmen. Jag tror det är lätt att vara klok tills man står där en dag och ser Sötnos3 fråga ens barn om ålder och födelsedatum och man tvingas fråga sig själv; Är det en oförarglig undran eller ett fiskande efter personnummer. Och är det plötsliga ointresset då barnet lämnar uppenbart svävande svar (dikterade av sin mor) bara en 11-årings impulsiva tristess som tar överhand när inget nytt händer nog snabbt på skärmen eller en ful gubbes vetskap om att det finns lättare offer därute och tiden inte är mödan värd här?

http://www.panfu.se/

Den här bloggen kommer handla om föräldraskap, tårtor och npf. Förmodligen petar jag in en hel del annat också. Igår hade jag högtravande planer om att bevaka världen och återge den i bloggen men sen insåg jag att det är lättare för folk att använda sökmotorer så då gick jag och la mig istället.

http://www.scrapbookingguiden.se/tipsa-om-butiker/webbutiker

Eller som en god vän sa till mig över kaffekoppen igår; När man inte vet hur man ska göra ska man gå på magkänslan.