Om dåligt självförtroende och torra bullar

Man kan säga att jag gästspelar igen. Fast på en närmare blogg än sist. Jag har skrivkramp och fullt ös hemma så jag tar en liten paus här.

Helt ärligt blev jag lite rädd och fick prestationsångest över reaktionerna på mitt senaste inlägg. Det var fantastiskt roligt såklart att många (för mig var det väldigt många) tyckte att det var bra men jag är nog rätt blyg, innerst inne. Egentligen hör det förmodligen ihop med att jag inte tycker att jag är värd något, att jag är en liten obetydelsefull grå person som knappt syns.

Att jag knappt syns vet jag för jag får ofta sitta väldigt länge i väntrum där man ska "gå in och sätta sig och vänta" utan att anmäla sig. Sisådär 40 minuter efter utsatt tid brukar någon undrande sköterska komma ut, se sig omkring och utbrista "Oj! Hur länge har du suttit där?!"

På ett sätt är det motsägelsefullt för samtidigt hamnar jag lätt i styrelser och på lite högre poster och får lätt vänner. Fast man vet ju inte. Det kan lika gärna vara så att jag får posterna för att ingen annan vill ha dem och att jag tycker alla är mina vänner för att jag blir så glad när någon pratar med mig. På det sättet har jag massor med vänner.

En annan sak är att jag aldrig träffat på någon som inte kunnat lära mig något. Som den schizofrena damen med handväskan. Hon var ofta tyst och hade ett fårat ansikte. En gång när jag rörde ihop bulldeg stod hon fundersam bredvid mig och höll handväskan krampaktigt framför sig. Hon vaggade nästan omärkbart fram och tillbaka. Till slut sa hon med en tunn, entonig röst;

"Du ska inte knåda så mycket, bullarna blir alldeles torra då."

Sen dess har jag aldrig knådat mina vetebullar mer än absolut nödvändigt och nästan alla vill ha receptet på mina bullar fastän jag får slå upp det i Rutiga Kokboken varje gång jag ska baka.

Jag var på Amningshjälpens Riksträff för några månader sedan. Alla stod och pratade med varandra till höger och vänster och var så tjenis allihop. Själv hade jag rätt besvärligt att hitta bordskamrater eller samtalspartners och till slut hängde jag mest med de andra i styrelsen och mest med vår mediaperson, som jag då delade rum med. För de kunde ju inte avspisa mig bara sådär. Veckan efter diskuterade jag en av riksträffens föreläsarna på forumet jag hänger på. Genom den diskussionen fick jag insikt om att en annan person där kännt likadant som jag, lite ensam, och bland annat försökt ta kontakt med mig men tordes inte för jag såg så upptagen ut med alla andra hela tiden.

När jag var liten gjorde vi ofta specialarbeten i skolan. Mina barn gör också specialarbeten fast mycket oftare. Jag tror hela skolan är uppbygd på projekt och tvärvetenskap nuförtiden. Det första projektet de gjorde var om Olympiska spelen och Kina. Jag gjorde också ett arbete om Kina, fast om terrakotta-armén.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Terrakottaarm%C3%A9n

Det var alltid intressant att få djupdyka kring ett ämne och lära sig saker och det är oftast just de arbetena jag kommer ihåg bäst, såhär i vuxen ålder, av allt jag lärde mig i skolan.

Fågel Fenix tycker jag också är fascinerande. Jag vet egentligen inte varför för jag gjorde aldrig något arbete om honom. Jag antar att bara namnet är fängslande, det är vackert på något sätt. På en sida på nätet läser jag att Fågel Fenix finns i Kina också, fast som någon helt annan. Någon som kallas Feng huang och står för manligt och kvinnligt, vänlighet, fulländning. Feng huang undviker situationer som inte uppfyller hans höga moral. Det mest fulländade är att få ett tvillingpar med en pojke och en flicka.

Tvillingar är ovanliga i Kina och vanligast i Afrika. Varför vet nog ingen, det är väl inte speciellt nödvändigt att forska på antar jag. I Sverige är det vanligast med tvillingar i Jämtland och man möter nästan alltid någon med tvillingar när man är ute på stan här.

Jag tycker det är jobbigt med tvillingar. De liksom eggar varandra i att kivas och hitta på saker och på något sätt så blir de inte som två barn utan mer som tio samtidigt. Jag har en kompis, hon har tio barn, fast hennes barn känns som två när man är där. Jag förstår inte hur hon gör. Någon gång, när jag törs, ska jag fråga. http://tiobarnsmamma.blogg.se/

Det är intressant att läsa hennes blogg för kanske andra ser lite på mig så som jag ser på henne. Och då kan jag förstå saker som andra säger om mig och som jag inte tycker stämmer.

Det bästa när man har skrivkramp är att bara skriva utan att tänka. För krampen kommer av att man tänker för mycket. Ibland kan det vara bra att inte tänka alls. Jag har svårt att låta bli att tänka för alla tankar far runt i huvudet hela tiden. Men det är väl när man börjar fundera på hur andra tänker som det tar stopp. Det är då man ska tänka som min gamla tyskalärare:

"Du ska inte tro att andra tänker mer på dig än vad du gör."

Och så är det nog. Det vackra är närmare än man tror.

Nej, nu är det dags att sluta. Klockan är mycket och barnen måste ha lunch. Någon gång ska jag lära dem hur man bakar bullar men tills dess gör de nog som de själva vill.