Hur man får barn att sluta slåss.

Kungen av Träd sitter stilla bland grenar i Trädkungens tron.
Där - går en pojke som skrattar åt snö.
Där - går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar.
Där - går en pojke, och allting blir glass som han snuddar.
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket.

(ur "Det gåtfulla folket" av Beppe Wolgers)

Som sexbarnsmamma får man ibland kommetarer och blickar som tyder på att den man möter inte ens kan tänka sig in i situationen av att ha sex barn att hålla reda på och ta hand om. Och ibland, som sexbarnsmamma, känner man precis så. Att man inte kan förstå hur i all världen det ska gå till att räcka till åt alla sex barn för bara ett eller två är mer än nog.

Som när en 2-åring i utvecklingsfas (samma sak som trotsåldern var för oss födda på 70-talet) upptar all ens tid och förstånd. Och för att kunna behålla lugnet för att inte göra något man ångrar går det enbart att ha fokus på just detta barn och ständigt påminna sig om hur mycket man egentligen älskar den lilla illbattingen.

Då är goda råd dyra för att på ett enkelt och effektivt sätt få tillvaron att fungera för att överhuvudtaget kunna fungera själv. Man kramar kivandes 10-åringar och frågar och lyssnar till vem som började och varför, vilken kompis som gjort vad i vilket dataspel och försöker förstå hur en virituell klänning kan skapa sådant rabalder. Man håller mattider så 5-åringens blodsocker inte hinner sjunka till utbrottsnivå och ber om ursäkt till 8-åringen för att man bara inte orkar köra 3 mil enkel väg till kompisen hon faktiskt lovat att träffa på stört.

När alla barn behöver stöd, kärlek och bli sedda samtidigt känner man sig inte speciellt stor. Det blir ett moment 22 där de andra barnen känner sig åsidosatta varje gång man försöker ge en av dem uppmärksamhet. Och till slut börjar man själv känna av behovet att bli sedd och stöttad och tomheten gror inombords.

Det är i dessa perioder det känns så otroligt skönt att träffa någon som, hur otroligt man än tycker det är, tycks tänka som en själv. Som bara nickar igenkännande när man berättar saker som att man inte ens saknar barnen när man är bortrest en helg med jobbet medan ens make i samma situation ringer redan samma kväll för att få säga godnatt till vart och ett av barnen. Eller hur man på fullaste allvar tar hela skocken till ett lekhus fmed enda intenstionen att trötta ut dem så man kan få en lugn eftermiddag.

Det är gånger som dem jag är extra glad över att känna Älgeva. Som man kan säga alla de där sakerna till som man inte skulle våga yppa annars. Och speciellt när man verkligen behöver komma hemifrån för att ta en fika på stan. Extra bra passar det såklart när man lyckats tala om för barnen vilket fik mamma sitter på och ge dem vägbeskrivningen till ett annat. Så det blev till att sitta på uteserveringen för att kunna spana efter dem samtidigt med full förståelse hos min bloggkompis, som glatt meddelar att det var tur jag såg så förvirrad ut annars hade hon aldrig försått att jag var jag. Vilket var tur för jag hade förmodligen inte känt igen henne heller. Det var väl ren tur att vi hittade till samma fik båda två antar jag.

-Ja, var är Emil?

-Ja, den som det visste. Den förgrymmade ongen! Det vore lättare att hålla reda på en näve loppor för di försvinner inte lika kvickt.

I huset mitt emot fru Petrell bodde stans borgmästare. Och i hans trädgård gick borgmästarens lille Gottfrid.

När två små gossar av precis samma skrot och korn träffas första gången så tänds där liksom ett ljus i deras ögon.

(ur Nya hyss av Emil i Lönneberga)

Nu är mina barn inte riktigt lika förvirrade som sin mamma så de hittade rätt ändå.

Behövligt var det dock att få prata med någon som skulle kunna vara en spegelbild av en själv om än något mer erfaren vad gäller föräldrabiten. Att få säga precis hur jobbigt det är med prepubertala enäggstvillingar som bara slåss dagarna i ända. Och fullständigt totalignorerar sin ömma moder som står bredvid och försöker påtala det olämpliga i att ha sönder varandras saker och dra varandra i håret.
Det är något med ett mamma-till-mamma samtal. Har du följt denna blogg så vet du hur länge och väl jag sökt ett sätt att förhålla mig mot barnen så de åtminstone inte skadar varandra. Och helt utan förvarning får jag lösningen där och då. Bara sådär.

"I morgon ska du säga precis tvärtemot vad du vill att de ska göra så ska du se att de gör precis som du vill!", säger Älgeva och fortsätter med att berätta om deras lilla minihund.

Är du en nybliven mamma ska du förmodligen sluta läsa nu. Men har man varit med ett tag så kan man ha provat på det av ren förvriden frustration. Att stå och säga precis tvärtom vad man vill att barnet ska göra. Och vet du vad man upptäcker då? Att det faktiskt fungerar!

För tro det eller ej, men 10-åringarna har varit så sams som de inte varit på flera år. Och det enda jag gjort har varit att säga åt dem att slåss och reta varanda så mycket de bara kan och verkligen _inte_ vara sams. Varpå jag får svaret "ok, mamma!" och de går ut och leker _tillsammans_ !!!

Jag börjar faktiskt misstänka att Beppe Wolgers hade mer att säga om barnuppfostran än alla pedagoger, psykologer och läkare tillsammans. Det går inte att begripa sig på barn! Det gäller bara att komma ihåg det i denna logiska värld.

...och att man kan lära sig mycket av att lyssna på mammor som varit med ett tag!