Nattandets våndor

Vet du hur det är att ha en unge som inte går och lägger sig på kvällarna? Man kan bli tokig. Speciellt om barnet i fråga inte alls är glad och nöjd utan går runt och gnäller, drar i ens byxor, snuttammar och terroriserar sina syskon.

Jag ville egentligen ha fem barn, inte sex barn. Min tanke var, efter att jag fått mitt första tvillingpar, att jag även skulle avsluta med ett tvillingpar. Samtidigt som fem barn kändes väldigt lämpligt. Två barn mycket tätt på slutet kände jag också skulle gå bra. Barn i samma eller mycket nära ålder lär sig nämligen att de varken är minst eller störst. De tvingas istället, på ett naturligt sätt, att foga sig efter en annan individ. Dessutom blir de så less av att ha en annan person i närheten av sig hela dagarna att de blir mycket nöjd när de äntligen lämnas ifred.

Så det var min plan och det gick riktigt bra ända tills den där kvällen... Och sen var graviditeten ett faktum, jag behövde inte ens ett test för att veta. Och eftersom jag fortfarande var inne i småbarnssvängen samtidigt som jag närmade mig det magiska talet 40 beslöt jag att ta emot gåvan. Att en sista gång få gå med stor mage, vara med om en förlossning och snusa en liten skrynklig bebis.
Den första tidens uppesittande avnjöts, med rättigheterna som följer det där allra sista barnet, sittandes framför TV:n och ammandes en liten grymtande bebis. Och när vi la oss låg barnet på rygg och tittade sig omkring med stora ögon tills han åter somnade med magen fylld av bröstmjölk.
Ja, hela första året satt vi där i soffan och såg alla de där filmerna vi alltid velat se. Bara unnade oss riktig bebislycka, vi två och bebisen.

Nu är det bara det att bebisar växer. De lär sig gå och utvecklar en egen vilja. Vid dryga ett års ålder tycker bebisen inte att amning slår allt längre utan hänger sig åt att springa runt i mörkret och tjoa när alla syskon sover. Det snabba sättet att lösa en sådan situation är att minska bebisens dagsömn. Ett knep som visar sig hjälpa även på detta barn. Så bra hjälper det att till slut finns ingen mer dagsömn att dra ner på. Han har 20 minuters vila på förskolan och sover 9 timmar per natt.
Så vi gör det enda vettiga. Under sommarlovet han fyller 2½ dras all dagsömn bort för här ska minsann fås vettiga kvällar!

För den som inte vet det så är kvällarna för småbarnsföräldrar något av vad bönestunderna är för muslimer. De är inte något absolut måste men man hamnar i skärselden om man aldrig har dem (korr: Skärselden ingår inte i muslimska tron). Tiden efter barnen har lagt sig på kvällarna är varje förälders räddning, det är tiden då man kan återgå att vara bara sig själv och inte en snortorkande, matlagande, ömmande, rytande och förståndig omhändertagare.

Och tro det eller ej, men dagsömnen tas helt bort och barnet sover 9-10 timmar per natt. Eftersom det är varje förälders plikt att skuffa till det sista, ta en 5-åring på toaletten och åtminstone försöka starta upp något eget på den där egna tiden när barnen lagt sig går de där 1-2 timmarna utöver de egna 8 timmarnas nödvändiga sömn väldigt fort. I praktiken innebär detta att mamman får en timmes stirrande med tomma ögon framför sig mellan 22-23 på kvällen då barnet _äntligen_ somnat och sen lär sig stå ut med diverse ryck i täcken, leksaksbilar i håret, hopp på ryggen och mobilspelande på högsta volym strax vid örat mellan 7 och 8 eftersom den ömma modern vägrar kliva ur sängen före åtta under semestern.
Det är inte svårt att förstå hur böcker som "Mamman och den vilda bebin" kom till när man har ett barn som bryter alla lagar och regler om vad barn förutsätts göra.

Så där står jag. Helt utan råd eftersom jag provat varje upptänkligt förslag inom rimliga gränser på hur man får barn att somna i tid på kvällen. Så pass desperat blir man att man på allvar funderar på att ge ungen sömnpiller. Man kan tycka att föräldrar på 1800-talet var horribla som gav sina barn alkohol men med tanke på den dåliga kunskapen om hur drycken förtär en kropp och den goda kunskapen i vad den ger för effekt man hade då så börjar jag tycka det är fullt förståeligt.
Det är ju inte bara det att man blir sittandes uppe senare än man bör eftersom man så desperat behöver den där tiden att varva ner efter en dag med barn. Man blir också så otroligt trött när man inte får den vila ens kropp och sinne behöver.
10-åringarna klarar sig ju själva på morgonen numer. Ja, även 5-åringarna kan få igång TV:n eller sätta igång en stillsam lek och roa sig själva så man får sova lite till. Men en 2½-åring är som en hungrig katt. Den sliter och drar och trampar på en tills man får nog, kastar av sig täcket och hoppar ur sängen.

Med en stor suck, tunga armar och lite spill får ett sömnigt sinne kaffebryggaren att börja puttra. 2½-åringen är genast med på noterna, släpar fram en stol, öppnar kylskåpsdörren och plockar ner leverpastejsasken. Mamman till den vilda bebin har nu gett upp, ger ungen en sked och sätter igång TV:n.
Det är någonstans där, hukad över soffan torkandes smetig leverpastej innan jag ens fått i mig kaffe, som jag till slut inser vari problemet ligger. Visst är det jobbigt att ungen aldrig sover och visst är det jobbigt att aldrig hinna få tid till sig själv men framförallt är det så sanslöst jobbigt att vara förälder åt ett intensivt småbarn med en vilja större än Mount Everest. Och detta faktum finns inte en metod i världen som biter på.

Jag hoppas härmed så innerligt att jag aldrig glömmer hur utmattande småbarnstiden kan vara. Att jag för alltid kommer ihåg detta så att när jag själv får barnbarn aldrig lägger mig i hur mina barn väljer att sköta sina barn och att jag aldrig kommer med snusförnuftiga goda råd i tid och otid!
Så, vänner, säg ifrån om jag någonsinn försöker förklara hur man bör eller ska göra med småbarn. För den nakna sanningen är det vet man inte. Man står ut. Man försöker få avlastning. Och förhoppningsvis kommer dagen då de är äldre och kan förstå vad man säger åt dem. Och om de inte förstår så kan man i alla fall stänga in sig på toaletten utan att de står och bankar på dörren och kräver att bli insläppta. Ty det är ett småbarns uppgift här i världen att utan pardon kräva sina rättigheter. Och det är därför mödrar går på knäna och mormödrar tycker de är charmiga. För tänk så tråkigt vi skulle ha utan dem!