När man har suttit på skolbänken och läst amning, sökt forskarartiklar för att läsa amning och gjort sitt bästa för att föra ihop alla möjliga tidigare utbildningar och kunskaper med ämnet amning så tröttnar man ur lite ibland och börjar längta tillbaka till vardagen och istället få en längtan av att få se verkligheten bakom alla siffror.
Som jag skrev tidigare har det startats en grupp på facebook om rätten att flaska. I den gruppen finns en del som önskar att personliga erfarenheter gick lättare ihop med forskningsstudier ibland. Och så kan man ju känna när forskningsresultaten känns avlägsna och främmande. För så är det ju -få är de ting som gäller för alla.
Så här är en berättelse ur verkligheten. Om hur det kan vara att sluta amma när man är en Solängel.
Jag började ju amma helt utan någon tanke på hur länge man egentligen skulle amma. När folk började fråga hur länge jag egentligen skulle hålla på, började jag svara "jag hoppas hon tröttnar före mig". Ändå blev det så att jag, av olika anledningar, började begränsa amningen.
Den första begränsningen kom när Martina var drygt ett år. Då separerade jag från hennes pappa och vi kunde av förklarliga skäl inte amma helt fritt längre, när hon var hos honom. Dock är jag väldigt glad att jag stod på mig gentemot pappan och familjerätten, när de tjatade på mig om att amningen inte var nödvändig längre. Jag tyckte nämligen att det var precis tvärtom, att hon behövde ha så mycket som möjligt som var som vanligt, när det mesta blev olikt sig. Och jag märkte att hon verkligen tankade närhet och trygghet när hon kom tillbaka till mig, även om hon hade det jättebra när hon var hos pappa med. Och vi ammade ju på som vanligt när hon var hos mig, fritt på hennes signaler.
Den andra begränsningen kom när Martina var cirka 20 månader. Då hade jag börjat plugga igen och orkade inte riktigt med nattamningen längre. Återigen är jag glad, och lite stolt, över att jag stod på mig igen när "alla" sa att jag borde sluta amma för att underlätta inskolningen på dagis. Igen tyckte jag det var tvärtom, att det vore dumt att både sluta amma och börja förskola samtidigt. Det kan väl räcka med EN stor förändring i taget? Nattamningen gick dock ganska smärtfritt att fasa ut, kanske för att hon redan var van att inte amma nattetid (eller ja, överhuvudtaget) hos pappan.
Den tredje begränsningen infördes vid dryga två års ålder. Då slutade vi amma dagtid, eller åtminstone på eftermiddagarna. Anledningen var att hon ofelbart somnade om hon fick amma, och somnade hon på eftermiddagen blev det omöjligt att komma i säng i vettig tid på kvällen, vilket gjorde det svårt att komma upp på morgonen (vi hade ganska tidiga morgnar vid den tiden) vilket ledde till ett väldigt trött barn på eftermiddagen, som somnade och... ja, ni fattar. Det blev lätt en nedåtgående spiral.
Så ammade vi då morgon och kväll. Och enstaka tillfällen dagtid, om hon var sjuk, hade slagit sig eller var ledsen av någon annan anledning. En liten snutt var ofta snabbaste och enklaste sättet att trösta. Och jag gillar snabba, enkla lösningar, i alla fall ibland.
Jag fortsatte besvara folks frågor om amningslängd med samma ord som tidigare. "Jag hoppas hon tröttnar före mig."
Så blev jag gravid igen, någon månad innan Martinas treårsdag. Vi fortsatte amma, men med tiden präglades amningsstunderna mer av tjat än av mys. Tjat från bådas sida, ska tilläggas. Jag hade ömma bröst och tjatade på att hon skulle "snutta ordentligt" och ta ett bra tag. Hon tjatade på att det inte kom så mycket mjölk som hon ville. Om jag sinade på grund av graviditeten, eller om utdrivningsreflexen strulade eftersom jag hade ont, det vet jag inte. Men det kändes inte mysigt längre, till bådas sorg. När Martina var cirka tre år och fyra månader slutade vi amma. Jag förklarade att det skulle komma mer mjölk när bebisen kom och vi kom överens om att Martina skulle få snutta igen när bebisen anlänt. Detta var också något hon återkom till under resten av graviditeten.
Så föddes då Alma. Och Martina fick såklart prova amma igen, precis som vi kommit överens om. Det fungerade dock inte, om hon tappat tekniken eller om hon kände att hon blivit för stor, vet jag inte. Men vi försökte i alla fall. Och vid ett senare tillfälle, då hon provat igen utan att få ut någon mjölk, mjölkade jag ur lite i en mugg så att hon fick smaka. Efter den gången har hon inte efterfrågat amningen igen.
Så här efteråt kan jag känna mig ganska nöjd med vårt amningsavslut ändå, även om jag just då kände en sorg över att hon inte fick styra amningsslutet själv. Det var trots allt en överenskommelse som vi båda kunde gå med på. Och, tycker jag, betydligt mindre traumatiskt än vissa andra amningsslut jag hört talas om, som att smeta stark senap på brösten för att det ska smaka illa och få barnet att vilja sluta "självmant"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar