Semester!

Inget är som renoveringstider. Startar så snart man står med lånelöfte och påskrivna papper att man ska köpa hus i hand och slutar inte förrän man säljer huset till någon annan. Det går liksom alltid att komma på något mer som man vill/borde/måste göra och mellan de idéerna kommer allt det där som man verkligen måste göra med hus för att det inte ska falla ihop en dag.
Det lät så himla bra och hurtigt i våras när vi bestämde oss för att lägga semesterpengarna på renovering istället för att bränna upp dem på glass, dyra inträden och bensin. Att lägga pengarna på hemtrevnad, bara på oss.

Har jag berättat att vi går hos parterapeut. Min föräldrageneration hickar till när man säger ordet och säkert en del även i min generation. I åldersgrupperna under min är det dock få som reagerar nämnvärt. Möjligen att man får ett himlande med ögonen och ett "Önskar MIN också kunde följa med på sånt!" som svar. Vanligtvis går mannen dit för hennes skull och hon går dit för att han, en gång för alla, ska lyssna på vad hon säger. Vi går dit eftersom vi förstår att vi inte förstår varandra men vi inte riktigt förstår vad det är vi inte förstår. För vi vill ju förstå varandra.
Jag känner mig ofta som i den där scenen i filmen "Adam och Eva" där parterapeuten frågar om de vill ha pengarna tillbaka för den enda lösningen terapeuten kan komma på är att de borde skilja sig. Vi sitter där och pratar i mun på varandra och nekar till det mesta den andre tar upp och terapeuterna (vi har två) brukar snabbt gå över från att se intresserade ut till att mest se förvirrade ut. När vi sen står vid hissdörrarna ut får jag oftast dåligt samvete och önskar att jag tagit med en kaka eller nå´t åt dem. Stackars människor och behöva lyssna på oss i en hel timme!
Min syster är också less på att behöva lyssna på oss. Hon kommer inte gärna och hälsar på längre och jag förstår henne. Vi tycker såklart att hon borde komma hit så trevligt som vi har i vårt lilla hus med utrymme och allt medan hon förmodligen tycker det är skönt att ha semester utan ett gäng påstridiga syskonbarn och deras två gnabbande föräldrar.

För det är något med sommaren som kan få den bäste att ge upp. Någonstans mellan mygg, sol och bad, sommarpratare på radio och sena kvällar med lite extra gott framför sig smyger sig tristessen in. Tristessen av att se samma människor omkring sig från morgon till kväll, samma tankar och idéer som utbyts och samma åsikter som framförs gång efter annan. Barn som hellre vill följa med sin kompis till landet, makar som tycker fotboll är viktigare än ett glas vin ute på trappen och samma gamla köksduk som ska torkas av minst tre gånger varje dag. Det var inte riktigt såhär det såg ut i semesterdrömmarna man hade innan.
För även om man kommer iväg på en miljöbytande resa så är det fortfarande samma personer man omger sig med. Dessutom tar inte kraven slut bara för att tankarna på jobbet gör det för en tid. Man måste fortfarande ge sken av att ha det mysigt, härligt, fantastiskt och förträffligt.

Min man ligger i soffan och skrattar ljudligt åt en brittisk dokumentärkomedi om gnälliga tanter och jag tänker att han skulle bara veta hur det är att leva med en. Regnet öser ner utanför och inte ens katterna vill gå ut. Golvet borde skuras men det känns bara onödigt när alla springer ut och in utan skor hela tiden. Och när jag ändå lägger ner skurandet av golv passar jag på att lägga ner att få barnen att städa sina rum. Det har genom åren visat sig vara en omöjlighet beslutar jag mig för och får medhåll av en bekant som kikat förbi på en kopp kaffe. Hennes barn städar inte heller. "Men en dag flyttar de hemmifrån!", säger hon uppmuntrande och kastar ett leende över bordet mot mina sockerhungriga barn, som hoppas på en bullbit eller två.

Plötsligt kikar solen fram igen genom molnen. "Nähä, dags att fara innan nästa regnskur kommer!", säger min bekant och tackar för kaffet och från vardagsrummets soffa hör jag min man mumla för sig själv hur han ska passa på att ta in golvplattorna från bilen medan det är uppehåll.
Marken utanför är full av pölar och det tar inte lång tid förrän samtliga är förvandlade till ett vattenlekland av plaskande fötter. Jag står plötsligt ensam kvar i köket. Den där irritationen jag kände förut är också borta. Min första tanke är att jag borde gå ut och plocka av rabarberna men halvvägs genom tanken ångrar jag mig. För det finns ett måste som är viktigare än alla de andra och en förutsättning för att kunna göra något alls:

-Att göra ingenting.

Katter är förståndiga djur. Hela deras liv är som en enda lång semester.