Mat som upprör.

Nu har ett av mina barn börjat blogga också. Det är lite roligt att läsa. Barn är spontana i det mesta de gör. De bryr sig liksom inte om vad andra ska tycka och tänka. Och faktum är att det ofta kan bli väldigt bra. Jag kan tycka att livet också fungerar så ibland. Att när man gör saker mer på känn så kan det bli riktigt bra.
Som när jag lät mig övertalas att söka den där amningskursen istället för att välja något mer strategiskt. Visst är jag intresserad av amning men det passade inte in i min arbetskarriär att gå den kursen. Inte heller gav den mig löneförhöjning eller chefsbefattning. Däremot gav den mig rikedomen det innebär att få göra något helt för sin egen del, näring åt själen. Och faktum är att när jag står där på andra sidan, med poängen inregistrerade, så inser jag att jag faktiskt kan använda mig av denna nya merit i arbetslivet. Och jag skulle inte ens vara den första veterinären som hängav sig åt amningens fascinerande värld heller. Peter Hartman har redan hunnit före med sina undersökningar om hur stora mängder bröstmjölk som bröstvävnaden kan innehålla. För de kvinnor som inte har några problem i sin amning och bara ammar på är det av föga intresse hur mycket mjölk som barnet får i sig. De ser på sina barn och känner instinktivt att det fungerar och behöver inte fundera mer än så.
Men för en mamma med ett barn som inte växer, ett barn som inte blir nöjd eller på annat sätt upplever en amning som inte fungerar sådär smärtfritt och enkelt kan vetskapen om antal mililitrar som barnet får i sig eller inte vara fullständigt central.

Ryktet har nått Amningshjälpens styrelse att en Petra Jankov Picha ondgör sig över föreningens Hjälpmammor och påstår dem vara amningshetsare som tvingar mammor att amma med påståenden som "alla kan amma". Huruvida det är Petras åsikt eller bara en andrahandsuppgift som förvrängts längs vägen likt viskleken låter jag vara osagt. Frågan pekar ändå på en viktig fråga. Nämligen hur amning under barnets första tid upprör känslor. Oavsett vad forskning och vetenskap säger och kommer fram till kommer vi aldrig komma ifrån att amning också handlar om känslor. Och det oavsett om man är den som ammar eller väljer bort amningen.
Man skulle kunna tro att en universitetskurs i amning skulle göra en person ännu mer för amning och ännu mer oförstående inför konceptet att välja bort amning. Och på ett sätt känner jag också så. Men samtidigt känner jag även ödmjukhet inför amningens svårigheter. Om det finns en 7,5poängs universitetsutbildning i amning borde det vara fullständigt omöjligt för en förstagångsmamma att alls klara amningen kan jag tänka ibland.

Inom vetenskap och forskning är det viktigt att exakt definiera vad man menar och vad man vill mäta. Det finns inte plats för egna tolkningar om man vill dra vetenskapliga slutsatser. Och det är där jag tror det falerar mellan mammor som har svåra amningar, de som lyckas, de som vill hjälpa och de som inte alls vill amma. För vi har inte bestämt vad vi menar med amning och amning är så otroligt mycket.
När jag skulle skriva texten för lite mjölk till Amningshjälpens hemsida diskuterade jag upplägget av texten med en kvinna, som besitter en otrolig kompetens i ämnet amning. Men inte ens vi två kunde komma överens om vad som egentligen menades och vad som borde stå med.

Som svar på Petras påstodda utspel diskuterades hur uttrycket "alla kan amma" förstör för föreningen och inte ska användas. Och någonstans stämmer det, det är provocerande att säga "alla kan amma". Men det beror också på hur man säger det och vad man menar med "amma".
I ett flertal samhällen på kontinenten Afrika innebär "amma" att lägga barnet till bröstet och låta barnet suga. Man använder amning för att barnet inte ska skrika och för att man insett att barn som inte ammas klarar sig sämre och i vissa fall inte alls. Där kan lika gärna barnets mormor eller moster amma barnet.
I vår kultur menar vi oftast att barnet får i sig bröstmjölk i sådan mängd och på sådant sätt att föräldrarnas syn på hur spädbarnstiden ska vara uppfylls. Det kan innebära att barnet ammar med några timmars uppehåll, att barnet inte ammar nattetid efter 3 månaders ålder och oftast innebär det att barnet går upp i vikt så som förväntas av BVC´s viktkurvor. För den mamma där amningen inte fungerar på ett sätt som hon känner sig nöjd med kallar man det att inte kunna amma.

Min egen definition är att alla kan amma. Däremot kan inte alla barn amma. En del barn har inte fått tillgång till amningen på så länge att de tappat amningsreflexerna, en del barn har missbildningar som gör att de inte klarar sugrörelserna som amningen innebär. Utöver det finns så mycket hjälpmedel och kunskap i vårt samhälle att alla som vill amma borde få chansen att göra det.
Att amma för mig är att ha barnet hos sig och ge trygghet och närhet via bröstet. För det behövs en bröstvårta, en vårtgård och en vilja att amma. Utan viljan att amma kan man däremot inte amma.
Med vilja men utan rätt stöd och kunskap kan det dock vara väldigt svårt att få till en amning. Men med rätt stöd, kunskap och hjälp kan man oftast få ett litet barn att suga på bröstet. Och är tillgången på mjölk viktig finns hjälpmedel som örter, akupunktur och tillmatningsset. Och i slutändan finns möjligheten att omvärdera sin syn på amning så den inte behöver innefatta att ge barnet mat. På det sättet kan även män amma även om den biten fortfarande är tabu i vår kultur.

Det vore rimligt att man med den definitionen av att amma borde ha en rad lyckliga amningshistorier i bagaget. Tyvärr är så inte fallet. Och såhär i efterhand kan jag se vad jag borde och kunde ha gjort men just då var jag för stolt för att söka hjälp kring. Istället tyckte jag att jag borde kunna amning eftersom jag hade ammat tidigare och mest behövde någon ny teknik klara av det. Nu vet jag att jag hade behövt någon vid min sida som hjälpt mig tolka barnens tecken, som gått i god för att jag gjorde rätt och att allt skulle bli bra. Jag behövde inte oroliga blickar från vården och familjen. Jag behövde inte ett hem att ta hand om och jag behövde inte en tidig introduktion av nappar och flaskor mot min vilja eller tidig separation från mina barn.

Amningens band mellan mamma och barn är starkt och samtidigt så skör. Det är så lätt att störa och förstöra med goda råd, påpekanden och björntjänster som att ta barnet för att mamman ska få sova. Sådär i början, när anknytningen mellan mamma och barn ska formas är det allra viktigaste att barnet får vara nära sina föräldrar och allra helst får ligga hud mot hud med sina familjemedlemmar och inga andra. För även om pappor ännu inte tagit steget att börja amma så tror jag hud mot hud är precis lika viktig som amningen och den biten kan både pappor och extramammor ta. Där behövs inte flaskor och ersättning för att få ett jämlikt föräldraskap för det är hud mot hud som ger anknytning och grundtrygghet i livets första skede. Och om det sen hjälper till att ge barnet av det vita guldet, bröstmjölken, är det bara ytterligare en bonus.