Vem är klok?

Alla är bra på något. Något som utmärker dem eller fångar deras intresse lite mer än annat i livet. En driver ett framgångsrikt företag en annan bakar himmelska bullar. Jag brukar säga till min man att hans främsta egenskap är hans utstrålning. Fast när jag frågar honom om hans fördelaktiga egenskaper så har han inget hört och han tycker inte att han är bra på någonting. För så är det nog också ofta, att det är svårt att ta till sig bra saker andra säger om en.

Min mamma säger att jag är klok. Jag är inte helt säker på vad hon menar med det. Jag menar, vad är klokt egentligen? Är det att man kan en massa saker, att man kan tänka själv eller att man säger det som andra tänker? Att ha mycket kunskaper tycker många är klokt. Kunskap är makt sa alltid min tyskspråksfröken. Men TUNGT!, la hon till och drämde upp sin stora tygkasse, fylld med böcker, med en smäll på katedern. Förmodligen en helt nödvändig skrämseleffekt för en liten rödhårig dam, som ska undervisa en hoper skoltrötta, testande tonåringar.
På universitetet får man lära sig att granska kunskapen kritiskt. Att inte bara köpa all forskning rakt av utan sätta den i ett sammanhang. Under grundskolan är granskandet inte lika centralt och man kan undra varför. Som om de som inte når högre än grundskolan liksom inte behöver veta att forskning inte är lag.

Något som däremot är lag är hur man bäst tar hand om sina barn. Alla vet precis hur man ska göra när man stöter på problem. En unge som inte sover ska bäras, läggas för sig själv att skrika och ha rutiner så den begriper att det är natt. Med mat bör man vara konsekvent, låta barnet äta allt, men för guds skull inte jordnötter! Och kladda får man inte göra, fast min pappa sa alltid att barn behöver få kladda. Och så ska man helst vara pedagogisk och autentisk fast ingen kan riktigt beskriva vad det är.

Är det till exempel autentiskt att ställa sig och skrika rakt ut av frustration när ungen för hundrafemtielfte gången totalvägrar allt? För det är ungefär vad jag har lust att göra när jag lämnar min ena 4-åring på förskolan och samma visa upprepar sig varje gång. Varenda gång vi närmar oss pedagogerna uppstår samma situation. Plötsligt kan hon inte gå, kan inte dra upp dragkedjan på jackan och försöker man hjälpa drar man först upp för långt och sedan för kort. Och dessutom kan hon faktiskt själv! Det spelar liksom ingen roll vad man gör för ungen har bara bestämt sig för att sätta sig på tvären och det högljutt så det förslår.
Så jag brukar stå där och göra ingenting, eftersom ingenting ändå inte funkar. Och ändå får jag veta vad man borde göra. Hur jag borde ge henne mer uppmärksamhet, säga till på skarpen, leka på jackan, låta henne prova själv och ja, varför inte stå på huvudet och dra på jackan också när man ändå är i farten?

Jag tror faktiskt hon med sitt beteende säger "de här vårdgivarna kan ta hand om mig precis lika bra som du, mamma, och jag litar fullständigt på dem. Du kan gå nu, tack!" Så jag brukar backa och låta dem ta över. Man får egentligen inte bara lämnat barnet sådär, icke färdigklädd på en förskola eftersom det inte är pedagogernas ansvar att klä barn när de lämnas. Men jag ids bara inte annat och dessutom skulle jag nog kunna bli anmäld för barnmisshandel om jag försökte klä på henne mot hennes vilja. Det, eller riskera bli av med en stor tuss hår, och det vet jag inte om jag vill.

Jag tror gemene man egentligen bara vill göra allt rätt. Men ibland orkar man bara inte. Som idag. Idag borde jag motionera, äta regelbundna måltider med omega-3, för att kompensera helgens köttkonsumerande över grillen, för att orka ta itu med tvätthögarna och engagera mig i barnens lek. Och istället sitter jag här med en extremt sockrig kopp kaffe och en bulle istället. Jag får helt enkelt förlita mig på att alla mina andra, lite bättre val, kan kompensera för det dåliga att proppa i mig snabba kolhydrater och en sanslöst hjärfrekvenshöjande stor volym koffein. Så länge man vill väl kan det väl ändå inte vara så dåligt? Jag tror till och med att jag hört att lyckliga människor lever längre och just nu är jag betydligt lyckligare med en kaffekopp i näven än med en portion fisk.
Och jag tror min dotter är tämligen lycklig bland pedagogerna på dagis även om hennes mamma skulle önska ett lite annat scenario. Hon brukar i alla fall ha dragkedjan uppe när jag kommer och hämtar.

Att vara förälder är ett evigt balanserande.
De suddiga personerna på bilden har inget med texten att göra.

xxx