Vinst hos Adara!

Ibland gör man det. Bara deltar i en tävling på rent infall och tänker sen inte mer på det.
Det är sådana gånger man blir extra förvånad när man inser att man vunnit!!

Denna vinst gör mig glad av två orsaker. Dels hade jag inget armband så på det sättet var det väldigt välkommet. Och dels kommer vinsten från en av mina favoritbloggar -Adaras!
Den har absolut ingenting att göra med vad min blogg handlar om. Jag tror att det är just det och att jag upplever bloggskrivaren som väldigt sympatisk och trevlig som gör att den blir så bra. Ett välkommet avbrott i tillvaron med lite nytt och samtidigt lite igenkänningsfaktor med ordinära mänskliga tankar.
Armbandet kommer från Bstore.

Jag tog en bild med armbandet på mig också, men ni slipper se den.
Det räckte att jag såg mina seniga armar och skrynkliga händer...
Men visst är det fint?! :D

Förskola heter det

Hur förklarar man för ett litet barn att det snart ska bli bortlämnat för att mamma måste jobba? Ett barn som under hela sitt ett år långa liv inte vet annat än att mamma alltid finns vid sidan. En mamma som barnet litar på ska se och förstå när barnet blir hungrigt, sömnigt eller kissnödigt. En tillvaro där man kan vara trygg och slappna av fullständigt.
Ska det inte få vara så hos små barn? Har de inte rätt, i den stora uppgift de har att förstå alla sammanhang, lära sig om snö och sommar, förstå skillnaden mellan familj och andra och framför allt kunna göra sig förstådd på annat sätt än små gester och invecklat minspel att slippa känslan av total övergivenhet bland främmande människor?

Före den tid då mitt barn hittat ett sätt att kunna kommunicera enkelt genom tal, innan han skaffat sig sin sociala självbild där han förstår skillnad mellan barn och vuxna, tillhör och utomstående sätts han i ett sammanhang där han plötsligt är helt utelämnad till sig själv. Till människor han inte känner, till barn som inte förstår hans gränser. Han lär känna dem på sikt och tillsammans med de andra barnen hittar han ett sätt att förhålla sig. Men just den här första dagen vill jag inte lämna honom där och hans skrik bakom mig förföljer mig hela dagen.

Kommunen ber mig, genom ett allmänt upprop på dörren in till avdelningen, att fylla i en enkät. De tycker min åsikt om deras verksamhet är viktig. Själv tycker jag deras tankar kring det hela vore nog så viktiga för mig att veta.
Lydigt öppnar jag länken och börjar fylla i enkäten. "Hur fungerar hämtning /lämning?", "Upplever du att ditt barn får god och näringsriktig mat under sin tid i förskolan?" Jag klickar och graderar. Fyra poäng, två, vet ej...
Tills jag kommer till frågan "Hur nära ditt ideal kommer förskolan?" Här stannar jag upp.
"Mitt ideal"? Hur ser mitt ideal ut? Jag tänker tillbaka på den allra första förskolan jag mötte. Jo, den var bra, trevlig personal. Lite stökig kanske, men ändå... Sen var det den där perioden då ingenting fungerade. Usch, den förskolan var verkligen inte alls bra! Och nu då? Hur fungerar den här?

Alternativet "Jag vill inte ha mitt barn på förskola" finns inte. Jag gillar inte förskolor alls, jag vill inte ha mitt barn bland okända människor och andras barn. Inte för att det är något fel på varken vuxna människor eller barn, framför allt inte på barn. Men jag vet faktiskt inte vilka de är. Jag har inte den blekaste aning.
Vad tänkte inskolningsfröken när hon var fem år och man frågade henne vad hon ville jobba med när hon blev stor? Hur relaterade vikarien till sina klasskamrater när hon gick i mellanstadiet? Är den där äldsta pedagogen verkligen nöjd med sitt jobb eller drömmer hon i hemlighet om att börja om eller starta eget?
Jag vet faktiskt inte. Jag har inte en aning om vilka jag lämnar det dyraste jag har till. Jag får bara hoppas och förlita mig på att kommunen gjorde ett bra jobb när de anställde dem. Att de kollade upp dem så pass att de är de som lämpar sig bäst för att ta hand om mitt barn och alla andras barn.

"Det går så bra. Han slutade skrika sen och började leka med de andra barnen" får jag veta när jag hämtar. Jag tänker tillbaka på alla de andra inskolningarna som jag haft genom åren. "Jag brukar också sluta skrika efter ett tag" tänker jag sakta. För så är det ju. Någonstans längs vägen tar jobbets plikt och ansvar över och man resignerar inför det faktum att avstå det mest naturliga i världen -närheten till sitt barn.

Hemma bryts mina tankar abrupt av tre stormande skolbarn som kommer rusande mot mig. Det är skärtorsdag i morgon och stora planer att gå påskkärring smids. Medan jag hämtat barn har de hittat bilder på nätet och som de tryckt ut och börjat måla för att ha något att ge i utbyte mot godis. Det råder stor frenesi hemma och jag inser snart att mitt hus kommer vara belamrat av inte bara mina barn i morgon. Lillebror vräker sig ur min famn och springer fram mot bordet med kritor och papper.

Det är hårt att skola in barn på dagis. Det är skrämmande som barn att bli lämnad. Någonstans inom mig försöker jag ändå övertyga mig själv. Förhoppningsvis kommer man en dag ut på andra sidan och kan acceptera att leva i den tid och det samhälle man föddes till. Och det kan till och med kanske bli någonting bra utav det hela. 

Författaren önskar, texten till trots, att hennes hemkommun
kunde haft dagmammor kvar som ett alternativ.

En bil i norrland

Jag bor egentligen inte i norrland. Inte om man frågar norrlänningarna i alla fall. Frågar man stockholmarna däremot så bort jag nog bortom all räddning.

Hursomhelst så ska man tydligen lägga ut fina grejer man konsumerar i bloggar. Och eftersom jag bor i norrland så är det så långt och eländigt till all bebyggelse så man måste ha en bil. Bilen jag köpte av pappa strax efter jag tagit körkortet har nu börjat ge upp fullständigt så det blev liksom inget annat än att leta sig en ny begagnad bil.

Dessutom känns det lite trevligt när det inte blir alltför långt mellan inläggen även om man har baken full av en massa andra saker man måste göra här i livet.

Amningsrådgivning gone bad!

Dagens ämne bland amningsskyddarna är Familjelivs rådgivare. Jag ska börja med att erkänna mig som icke-fan till nätsajten Familjeliv och det är en sida jag helst undviker.
I egenskap av Amningshjälpens ordförande (hepp!) blir det dock svårt att undvika sidan när detta basuneras ut. Historien handlar om forumets amningsexpert, en barnmorska sponsrad av företaget Avent, och som sitter och ger enskilda råd via trådar.

Jag behöver inte skriva så mycket om det för både Amningsbloggen och bröstprisvinnande Sagogrynet har redan bloggat om det.

Istället gav jag mig själv den eminenta uppgiften att djupdyka i historien med en ynklig liten sjuk ettåring och en pratsam fyraåring kring benen. Därtill kan man lägga en engagerad make. Engagerad på det sätt att han kommer med tusen idéer om hur uppgiften ska lösas och nog helst själv skulle velat ta tag i det.

Att bemöta denna typ av företeelse tycker jag kräver förberedelse. Jag vill kunna läsa på för egen del, läsa vad hon skrivit, kolla upp fakta medan min man tar hand om barnen. Min man vill inte ta hand om barnen och barnen vill helst inte att han har hand om dem heller. Istället vill min man se vad han kan få ut av hennes felaktiga råd, sammanställa dem för att luska ut vad hon är ute efter.

Under läsningen av de tre sidorna med trådar framträder en yrkesmänniska som skulle behöva betänka sina kunskapsbegränsningar. Hon påminner starkt om mitt eget yrke där man blir utnämnd till både utställningsdomare, Ceasar Milan och valp-BVC. En tillvaro där man ständigt får bita sig i tungan för att inte kasta ut en liten klyscha eller ett eget tyckande. Med ett legitimationsyrke tycker jag ändå det tillkommer en viss stolthet och i den ligger även ett ansvar att säga ifrån när ens gränser är nådda och istället hänvisa vidare. Jag ska ärligt säga att jag inte upplevt något negativt i det, snarare tvärtom. Att man känner tillit till en människa som vill ens djur så väl att hon istället för att chansa tar reda på fakta.

Beklämd är ordet jag letar efter. En smula nedstämd å de mammors vägnar som skrivit in och bett om råd. Amningsexperten inte bara skriver små grodor här och var -som att bananer ökar mjölkproduktionen, något jag visserligen inte hunnit kolla upp vetenskapligt, men inte heller någonsin hört talas om - utan framförallt får man känslan av att hon helt missar vad mammorna egentligen frågar efter. Och inte en enda gång ser jag henne fråga tillbaka vad mamman vill.

I sen timme sitter jag och försöker formulera något som låter bra och för fram saklighet i frågan utan att trampa för hårt på några tår när det plingar till i mailens inkorg. Min man har skickat mail. En stunds paus från balansgången mellan att känna sig självsäker i det hela och undra om man verkligen gör rätt som tänker reagera mot detta känns behövlig.
I ett tre sidor långt dokument har han kopierat in några frågor och svar från denna amningsexpert och med rödmarkeringar skrivit in sina egna kommentarer. Min man jobbar som larmsamordnare och kallar sig kulturgeograf och hans engagemang i amning sträcker sig till att hålla barnets hand när det ammar (för han tycker de behöver det ibland).

Det är inte utan att min ambivalens kring att jag, som lekman, ska påtala felaktigheter hos en legitimerad barnmorska eller inte väger över mot påtalandet. I princip all den röda text min man har skrivit är helt korrekta amningsråd i sammanhangen och något jag förmodligen själv hade sagt i ett hjälpmammesamtal.

Något har gått fel i anlitandet från Familjelivs sida när deras amningsexpert skriver sämre råd än min man kan!

Inside your head

Det är dej jag inte älskar, det är du som gör så fel. Varför kan du inte fatta, hur allting ska gå till?
Jag undrar om du spelar, så dum kan ingen va. Kan du inte sluta, och bara skärpa dig ett slag?
Att va som alla andra, ska det va så svårt ändå.

Jag önskar att du bara kunde lyssna, på det jag säger dig. Du fick ju inte lova, inte säga ja igen. Och kan du inte styra, hålla ordning på ditt liv nångång. Jag vill faktiskt slippa, se allt skit du lämnar bakom dig.
Var som alla andra, gör inte bort dej varje dag. Så kanske jag kan känna att jag vill va med dej ett tag.

Jag önskar att jag visste, vad jag såg hos dej förut. Då, för länge sedan, i sorglöshetens tid. Då var allt så enkelt och vi gick hand i hand. Det var då, när vi var små, och allt som fanns var lika bra. Före krav och stängda dörrar och en vuxen som sa nej.

Nej! Så får man inte göra! Så går det inte till!
Jag hatar vad jag blev och skyller allt på dej. Du som bor därinne, som är en del av mej. Jag vill ju bara mötas, få va med dej en stund. Få sitta bara stilla och inte säga något alls. Hur blev det så med åren det vill jag veta svaret på.

På frågan som jag ställde, när mörkret faller på. Varför ska det va så svårt. Att bara älska den som är jag.

Veckans kortis

Angående Frankrikes införande av förbud mot att bära burka eller niqab på offentlig plats.

Det är inte att bära en burka eller niqab som är problemet. Problemet, och vad vi egentligen vänder oss emot, är tvånget att bära dessa klädesplagg. Det är det som Frankrike borde ha skapat tydliga lagar mot.

Mindre bra reklam

fick jag också på mailen idag. Från 4mom.
Apropå diskussionen om att barn inte bör åka framåtvända i vagnen. Idag kommer 4mom med ett reklamutsick med bland annat följande bilder:




Och



Nu har jag haft barn som trivts framåtvända. Och barn som inte åkt framåtvända. Att låta den generella rekommendationen vara att barn ska både åka vagn och bäras med ansikte mot föräldern / vårdhavaren tycker jag ändå är vettigt. 4mom har nog inte varit med i den diskussionen.

Påsktips

Kommer från Bluebox:

En avocadoplanta

Jag har en avocadoplanta som bara växer och växer. Först stod den på ett bord, tills den nästan slog i taket. Då blev den nerflyttad på golvet och där tänkte jag att den var säker. Men den bara fortsatte att växa och växa och snart var den uppe i taket igen. Då satte jag mig och googlade på avocados och insåg snart att något avocadoträd har jag alldeles för lågt i tak för att kunna ha. De blir nämligen 7-8 meter höga. På en annan sida läser jag vad jag skulle läst för länge sedan. De behöver toppas när de når kring metern. Min avocadoplanta var då över 1,5 meter. Det kändes hårt men till slut tog jag mod till mig och toppade den. Jag vet inte vad jag tänkte skulle hända men den sköt skott igen och fortsatte växa rakt upp. Så jag toppade den två gånger till med samma resultat.

Den här bilden är tagen för ca halvåret sedan.

Nu har den fått en ny, större, kruka och bokstavligen slagit i taket. Jag försökte ge bort den till Växtvaruhuset men de ville inte ha den när den var ogrenad. Min nästa plan är att låta maken sätta in ett fönster i trappen så den kan få ljus även om jag ställer den i källaren. Min man bara muttrade något om "klippa på mitten" när jag delgav honom mina planer. Men man kan ju inte ta död på något som har en sådan levnadskraft.

För rätt länge sedan läste jag detta blogginlägg:
http://hostlycka.blogspot.com/2011/03/om-matpyramiden.html

Det fick mig att åter fundera över vad som egentligen är naturligt för en människa att äta och hur den optimala kosten ser ut.
För mig som veterinär är det helt otroligt att vi människor överlever när man tänker på hur olika vi äter. En katt som man låter vara strikt vegetarian kommer att dö, ett marsvin som bara få pellets och hö likaså. En hund på ren köttkost kommer att bli sjuk och hur det gick för korna i England, som fick köttmjöl är sedan länge historia. Människan, däremot, överlever och lever gott på fruktdiet, vegankost, Atkinsmetoden. Kött, fisk eller vegatabilier som proteinkälla tycks fungera lika bra.

Människan är en art, som även återfinns över i princip hela jordklotet. Jag har svårt att komma på någon längre lista på djur, som lyckats bosätta sig jorden runt. Det skulle vara råttan och hunden möjligtvis.
Dessa fakta får mig att fundera över anpassningsförmågan hos människan. Den måste vara extraordinär. Att vi har kunnat invadera nya och åter nya habitat, slagit oss ner och lyckats överleva på vad som finns där. I Kina äter man ris, i Sydamerika majs och i Europa har vi våra sädesslag. Längs kusterna finns fisk och i inlandet blir köttet mer övervägande. Överallt dit vi kommer kan vi omforma våra kroppar till att leva på vad naturen bjuder.

På hund- och katt sidan är mat och foder stort. Ett flertal företag slåss om hundägarnas och veterinärernas gunst när det gäller att välja och rekommendera märken. Under många år har de propagerat för hur de testar, provar och analyserar för att deras foder ska bli fullkomliga.
Av detta följer även att man får gå på små trevliga kurser, som företagen anordnar, för att lära sig varför man ska välja just deras märke. På den senaste kursen slår det mig hur de plötsligt stoppat omega-3 i nästan alla hundfoder. Inte bara de vanliga, utan framförallt många av dem som är till för att underlätta botandet av sjukdomstillstånd. Hudproblem till exempel, något som är väldigt vanligt hos hundar.

En tiggande hund -fullt naturligt kanhända?!

Människan har ofta levt längs vattendrag. Vi har fiskat som en del av vår kost. Så omega-3 på humansidan är väl känt som något vi behöver få i oss för att må bra.
Hundar, däremot, ser jag sällan fiska. Även om det finns hundraser som mer än gärna kastar sig i vattnet, så är det långtifrån alla.

När jag sitter där i föreläsningssalen och försöker låta bli att påverkas av säljpratet samt få ihop det hur hundarna får tag på fisken så hör jag plötsligt min hundälskande pappas röst i bakhuvudet. Hans ältande om hur fel forskarna har haft, hur hunden har funnits vid vår sida bra mycket längre än vi först trott, och hur de är långt ifrån dagens vargar. Och plötsligt inser jag det självklara. Den naturliga kosten för en hund är det som är naturligt för människan. För hur har hunden annars fått tag på maten, om inte från avfallet deras husbonde lämnat efter sig.
Och just därefter hör jag försäljaren stolt berätta om hur de nu skiljt innehållet i kattmaten och hundmaten. Vari hundmaten innehåller omega-3 och kattmaten mer efterliknar innehållet hos en råtta.

Ibland är det nog lätt att traggla in sig i forskning och analyser. Det är kanske då man behöver lyfta blicken en smula och tänka mer fritt. Om hur saker och ting måste hänga ihop. Att hund och människa levt sida vid sida i massor av år och påverkat varandra. Kanske lärde vi hunden att adaptera och låta sig formas och hunden oss att jaga. Kanske den optimala kosten beror på vem man är och var man befinner sig på jordklotet. Kanske katter ska äta råttor och inte torra kulor och kanske avocadoplantor trivs på golvet i varma kök där både barn och vuxna kommer åt att vattna i krukan.

Uppföljning på amningshistorian

Här finns ett svar, i form av en artikel, på historien om paret som påstås ha misskött sitt barn till döds. En story som Aftonbladet tog upp och ffa i rubriken vinklade som om barnet dött efter att ha matats med bröstmjölk.

Jag kommenterar det inte vidare utan nöjer mig med att glädjas åt att det finns människor som vågar bjuda på sig själva och föra fram barnens talan.

Ett litet paket

Fick ett litet paket igår, appropå miljötänk och mer trevliga alternativ. Jag började använda hygienartiklar i tyg för miljöns skull. Numer är det även för att jag tycker de är ett bekvämare och skönare alternativ.

Visst är de söta?! Två trosskydd i tyg från mimpen

Voila!
Någon som inte får sommarkänslor av dessa?

Att amma en docka

http://www.aftonbladet.se/wendela/article12810776.ab

Jag undrar bara varför de behöver ett speciellt linne för att amma en docka. Mig veterligen ammas både nallar, bilar och dockor utan problem helt i frånvaro av sugljud och blommiga linnen.

Kanske det inte är redskapen, utan förebilderna, som saknas när leksaker ska ammas?

Jag är arg!

Jag hade tänkt skriva om något annat, men nu blir jag bara så less och så arg. I en artikel i SVD idag kan man läsa om upptäckten av en ny gen. En gen som påverkar hur mycket alkohol man dricker, eller snarare hur lite alkohol man dricker. För har man just den varianten av genen, som SVD refererar till så dricker man 5% mindre än övriga. Det framgår dock inte riktigt av rubriken.
Läser man bara ingressen är det dessutom lätt att få för sig att samma människor som har ovan nämda alkoholkonsumtion även har autism och/eller adhd.

Det är inte god netikett att ställa sig och skrika med versaler men nu ska jag göra det ändå:

JAG BLIR SÅ TRÖTT!!!!

Varför?! Varför får man alltid, alltid läsa om hur adhd är kopplad till en massa sjuka gener och fel i hjärnan? För det är så undertonerna är hela tiden. Att den som har adhd är sjuk, korkad, mindre fungerande, handikappad, sämre människa, okapabel, fel på, kan inte fungera, klarar inte, går inte, vill inte.
Det är en sjukdom, den ska medicineras, personen ska i möjligaste mån anpassas till samhället, även om vän av ordning ju förstår att den stackars adhd-människan långt ifrån kommer klara det. En slags välvillig tycka-synd-om sympati där man ser genom fingrarna tycks vara sättet man bäst bemöter dessa sämre bemedlade människorna.

Är det verkligen så illa? Är det så, att inte en enda människa med adhd klarar av att leva ett vanligt liv?! Kan ingen med dessa bokstäver stämplade i pannan klara sig utan massor av hjälp och stöd. Är de alla dömda till ett andrahands-liv där de kan stå i en skrubb och måla flätade korgar medan samhället utser en god man som tar hand om ekonomin så de inte kör den i botten?

Eftersom jag har ögon och öron lite extra öppna mot npf (neuropsykiatriska funktionshinder där bla adhd ingår) så träffar jag emellanåt på föräldrar med barn, som fått en adhd-diagnos. Och påfallande ofta hör jag dessa föräldrar beklaga sig och förklara för omgivningen hur olidliga deras barn var. Och hur bra det är nu, när de är medicinerade och lugna. Allt fungerar så mycket bättre för det som var hans/hennes gamla jag är nu borta och istället har man fått en unge som är som alla andras.
Den sista meningen säger inte föräldrarna, det är meningen jag tänker när de berättar om medicineringen. Nästan aldrig har jag hört föräldrarna berätta hur glada deras barn är över att medicinera, hur tacksamma de är över att äntligen kunna leva. Istället har även föräldrarna gått på denna myt om hur en lugn och samhällsanpassad invidid är en lycklig individ.
Mediciner kan visst hjälpa, det är sättet man väljer att se på individen jag vänder mig emot.

När jag ser ett barn med drag av adhd, där jag kan misstänka att barnet skulle kunna få en dylik diagnos. Då ser jag ett barn som lever och lever ut. Ett barn med en hjärna på högvarv och som med rätt mentorskap och guidning i livet skulle kunna uträtta underverk. Ett barn som inte klarar den långsamma värld alla andra har, som behöver snabba ryck och täta raster.

Det är inte min mening att påstå att livet med adhd är enkelt i det här samhället. Det är inte min mening att släta över den frustration och ibland till och med smått galenskap man känner i samvaro med dessa barn. Men det är min mening att ge en motvikt till alla negativa påståenden kring diagnosen.
Jag menar, tänk själv. Tänk, om allt du fick höra, var hur mindre fungerande du är, hur dålig du är, hur jobbig och hur mycket trubbel du hela tiden utsätter din omgivning för.
Det krävs en oerhört stark människa att klara av att stå emot så nedvärderande beskrivningar om sig själv. Att risken för en självuppfyllande profetia är uppenbar behövs inte många poäng i psykologi för att begripa. Och det gör än mer ont i mitt hjärta. För jag vet hur känsliga, mjuka och underbara dessa barn är. Hur hårda och utåtriktade de ser ut att vara på utsidan, lika ödmjuka och snälla är de på insidan. Så då kanske du kan förstå hur söndrande alla dessa så kallade fakta är.

Barnet på bilden har inget med texten att göra.
Bildkompositionen däremot har det.

Jag vill ha en ändring! Jag vill veta alla positiva egenskaper diagnosen ADHD kan ge! Jag vill ge alla barn och vuxna med diagnos en positiv självbild och styrka att våga ta för sig, stöta på motstånd, slicka sina sår och komma igen.

Att ha ADHD är att behöva kämpa mer för att uppnå vad som är självklart för många. Det är att kunna tänka utanför ramarna och presentera förslag och idéer ingen annan kunnat se.
Att ha ADHD är att behöva arbeta mycket med sig själv då mycket lite i samhället arbetar för en. Det är att vara kreativ, konstnärlig och emottaglig. Det är att kunna se vad andra inte kan se, att känna, reagera och sträva mot mål ingen annan törs. Det är att behöva resa sig oftare, slå sig hårdare och ändå ha viljan att kämpa vidare. Att aldrig ge upp om bara andra tillåter det att ske.

Vi behöver idésprutare, igångsättare och personer som kan engagera andra. Och de som sprutar idéer och engagerar behöver personer som tar vid och kan jobba långsiktigt och göra klart. Det är där alla normala, utan diagnos, behöver ta sitt ansvar. Att sluta klaga på det som inte blir gjort och istället se vad som faktiskt blev till.
Alla har sin plats i samhället och det är inte meningen att en ska klara allt. Vi behöver varandra, hur otroligt det än kan tyckas ibland.

Varken barnet eller traktorn på bilden har med
texten att göra. Möjligtvis kan man tänka att
hoppborgen i bakgrunden har det.

Riksträff

Årets Riksträff med Amningshjälpen är till ända, folket har vänt hemmåt med packning, barn och nya amningskunskaper.

Det är inte helt fel att få ge sig iväg i början av april från värsta snöovädret i norr för att landa i begynnande vår i Rimforsa. Även om det var lite småkyligt när vi kom så tog värmen ordentligt fart till dagen efter. Inte för att jag tror de stora barnen hade varit mindre ute bara för det, men värme är alltid trevligt.

Föreläsningar blev det såklart. Nu kan man inte vara med på heltid när man dragit med sin 1-åring och det dessutom blir en konstituerande möte mitt i alltihop så några fullständiga recensioner är svåra att få till.

Först ut var Lars Å Hanson (barnläkare och immunolog bla), som pratade om hur viktig bröstmjölken är för barnets immunförsvar. Det var inte helt fel att tillbringa delar av föreläsningen bredvid en kollega då och nicka lite halvt instämmande till alla neutrofiler och interferoner som togs upp. Någonstans där bak skramlar nog kunskaperna ändå.
Vikten av råmjölk och bröstmjölk är något som inte nog kan understrykas under femte året på Veterinärhögskolan då vi framför allt lär oss om nötkreatur. Så varenda distriktare värt namnet i landet vet på sina fem fingrar vad som händer om man slarvar med råmjölken till kalvarna. Och jag vet inte en bonde på mitt distrikt som inte kan intyga hur fina i pälsen och välgödda kalvar blir när de får dia helmjölk från en ko jämfört med dem som får uppblött pulver ur hink. Då är det ändå pulver från mjölkproducenter som till största del liknar deras egna mammor! Tänk vad vi friskt och hurtigt går med på att ge våra barn!!! Inte klokt egentligen.


Lånad bild, men verkligheten är densamma för de flesta av
samma djurslag.














Föresläsaren i egen hög person.

Xana de Silva tog upp vikten av att en god amningsstart börjar långt innan barnet tar bröstet. Det börjar redan med tankar kring amning under graviditeten och ännu en gång fick vi höra hur många upplever amningsutbildningen under graviditeten som bristfällig. Som att får människor att ta körkort genom att ge dem en bil blir det ju om man plötsligt får en bebis på bröstet och inte har en aning riktigt om vad som är tänkt att ske härnäst.
När vi skulle få lära oss om vikten av en så optimal förlossning som möjligt för att få en lugn och bra start med amningen efter hade min 1åring fått nog. Men nog låter det rimligt att saker och ting måste bli lättare om man inte har en traumatisk förlossning i bagaget när man står där helt utelämnad med en skör och totalt beroende varelse i sin famn.

När det var dags för Lina Palmérs föreläsning hade H lekt klart i föreläsningssalen och föredrog barnrummet en bit bort istället. Så den fick jag vackert hoppa över. "Men jag hoppas så den blev bra, för de sa den att den var."

En Riksträff är ju ingen Riksträff utan underhållning så middag och musik blev det också.

Musikanten har fått ett nytt fan. Lilla H var helt begaistrad
under hela showen. Jag fick lite pikar om att köpa ett dragspel
men jag tror faktiskt jag avstår från det och fortsätter gala på
Imse Vimse spindel istället. Det brukar duga rätt bra.

 

Breakdance a la H.

Förutom amningsföreläsningar kan den som vill även passa på att klämma och känna på sjalar och andra bärdon då dessa har en tendens att vara frekvent förekommande på Riksträffarna numer. Jag tror nog det var minst lika mycket utbyte av sjalkunskaper som det var av amningskunskaper under helgen.
Själv går jag i laptops-köptankar så jag valde att antasta alla med något som kunde liknas vid en laptop. Himlans bra att kunna fråga folk som redan har en. Att man sen misstar en Ipad för en laptop får väl räknas in i felmarginalerna. Sånt händer när man inte längre är femton. Jo, jag vet, där var ett par personer äldre än mig som kunde mer teknik än jag hört talas om men då har den ena själv tonåringar och den andra är civilingenjör och jobbar med datorer så det tycker jag är fusk!

Tur är att alla vägar inte bär till Rom så någonstans på kvällskvisten kom vi hem till snön igen. Att det är utmattande med Riksträffar råder det dock ingen tvekan om.

Ansvarige och superduktige i egen hög person:
Riksträffsanordnaren "Helena på kontoret"!