En sluten cirkel

ADHD överdiagnostiseras som det är nu, finns det de som anser. Istället för ordentlig uppfostran från icke lata föräldrar kräver vårdnadshavarna diagnoser för att slippa engagera sig. De gör sina uppgifter i skolan eftersom lärarna inte låter dem komma undan, men väl hemma på eftermiddagen finns inte disciplin nog att göra läxor. Föräldrarna klagar på att barnet har svårt att fokusera på sina uppgifter, inte kan städa sitt rum, sitta still vid matbordet osv fast en annan lätt kan se var felet ligger. Sådana där barn som kan bara de vill, bara de skärper sig och får anledning nog till det. För ibland leker de ju så bra och ibland gör de vad man säger åt dem.

Kan vi skippa myten nu om att en person med ADHD är likadan precis överallt? Självklart kan en person med ett neuropsykiatriskt funktionshinder också skärpa sig och anpassa sig när så krävs och självklart har omgivningen och omgivningens bemötande betydelse för hur en person med ADHD fungerar och ger respons. Precis som man kan pressa sig att vara uppe lite till, göra lite mer även när man är dödstrött så går det. Till en viss gräns.

Till en viss gräns har också föräldrarnas inverkan betydelse för hur barnet är i sin diagnos. Det finns bra och mindre bra sätt. Det finns sätt som utvecklar och det finns sätt som inte gör det. Och på det sättet är en förälder till ett barn med npf lika delaktig, ansvarig och påverkande som en förälder till ett barn utan npf.
Ska föräldrar till barn med npf ställas ansvariga för hur deras barn mår i just sin diagnos behöver alla föräldrar ställas till svars. Och det finns inte i min värld att föräldrar till barn med npf inte skulle göra precis allt vad som står i deras makt och kunnande för att deras barn ska må bra. Precis som föräldrar till barn utan npf gör!
Kan vi också skippa myterna om vad barn med adhd alltid gör? Ett barn med adhd måste inte begå kriminella handlingar, ett barn med adhd måste inte bokstavligen klättra på väggarna, ett barn med adhd behöver inte nödvändigtvis ha problem i skolan och ligga efter. Det går inte att säga vad varje person med npf har inom sig eller visar.

Kanske...

Kanske, hon känner ett utanförskap hela livet, kanske hon undrar vad det är som är fel när alla säger att det är så rätt. "Du som är så duktig kommer att klara allt". Kanske hon klarar allt men med mycket större insats än alla andra, det är bara det att insatsen inte alltid syns.
Kanske hon känner en oro i sin kropp som hon dämpar med svält, kanske hon gör allt för att göra det som alla andra gör, för att passa in. Kanske när tonåren kommer orkar hon inte längre och försöker utplåna sig själv från jordens yta, kanske kommer ångesten krypande i vuxen ålder och stundtals sveper bort alla vettiga tankar, kanske kurar hon ihop under täcket och omfamnar sig själv i mörkret.
Kanske, till slut, en vis man, som känner till utanförskapet, berättar vad ingen tidigare har kunnat berätta. Där alla nickat och sagt att allt är så rätt och så bra istället tyst observerar och till slut säger "Jag vet vad som är fel." "Jag vet vad som är fel och jag vet vad du kan göra. Jag ska hjälpa dig." Kanske från den dagen förändras livet för en endaste människa och ett hopp väcks och blir till ljus och glädje. Glädje över att känna och leva. Glädje över att vara sådär precis som alla andra.
Kanske en dag står hon där med egna barn och säger till dem "Jag vet och jag förstår" när alla säger att allt är så rätt och så bra och man kan bara man vill. Då tar hon dem i famnen och möter världen tillsammans.



style="font-size:85%;">


http://user.tninet.se/~fxg297r/
http://www.dr-olalundin.com/

Minstings dop

Och så ett lite mer personligt inlägg -en rapport från dopet. Den 20:e juni 2010, dagen efter Kronprinsessans bröllop vad det dags för Minstings dop.

Till vår hjälp hade vi den numer pensionerade men ändå verksamme prästen Klara, som har följt oss från vigsel och genom alla dop. Vi var oerhört glada över att hon kunde tänka sig att ställa upp även denna gång. Vi tvekade dock inte att ringa. Hennes ord förra gången vi ringde var "Ja, jag undrade när ni skulle höra av er!" Klara, tillsammans med oss och faddrarna var där en stund innan för att gå igenom cermonin.

Platsen vi hade valt för detta ändamål, Skärvångens kapell, ligger oerhört vackert i Skärvångens by i det fagra Jämtland. Till vår glädje fann vi också att det är mycket bra skött av en medlem ur församlingen. Lika fint inuti som utanpå. :)

En stund efter började kapellet fyllas med deltagare; släkt och kära vänner. Närapå alla bänkade... Vi hade valt den sedvanliga ordningen i dopgudtjänsten. Mamma läste ur evangeliet. "... Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in...." och en av Minstings faddrar läste en utvald dikt av Khalil Gibran.

Dina barn tillhör dig inte

Dina barn tillhör dig inte. De är söner och döttrar av själva livets längtan.

De kommer genom dig men inte från dig och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek men inte dina tankar, ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar men inte deras själar, ty deras själar befinnner sig i morgondagens land, som du inte kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem men gör dem inte lika dig själv.

Ty livet går inte tillbaks och dröjer inte vid igår.

En välsignelse från Klara innan det var dags för dopets höjdpunkt; Det symboliska dopvattnet på huvudet. Nu plaskades det vilt!

Minsting går med på det mesta. Vi var lite oroliga innan om Klara skulle orka hålla vår tungklump, men jag tror nog hon styrketränade hemma innan för det gick utan problem!

Vi läste Fader vår och Minstings dopljus tändes.

"Jag är världens ljus. Om du följer mig ska du inte vandra i mörkret utan ha livets ljus."

Dopljuset fick pappa blåsa ut sen på prästens begäran för att det inte skulle släckas av vinden.

Efter väl valda fina visdomsord från Klara att ha med sig på vägen genom livet för Minsting ståndade det till dopet tillhörande dopfikat med doptårta.

Denna gång stod både mamma, moster och storasyster för tårtbyggandet.

Tårtan var bla prydd med ätbara bilder via www.deco.uk.com

Två deltagare, som tar påtår ute på trappen. Vädret kunde ha varit bättre men det var ju uppehåll större delen av tiden iaf!

Doppresenter. Många fina kort och inslagningar var det. Man blir varm i hjärtat när man ser hur mycket tid och engagemang som har lagts ner.

Paketinslagning i näver och sälg. Den får nog anses som den mest påhittiga ändå.

Vi minglade så gott vi kunde, Minsting och jag, mellan kaffebryggningar, amning och plock. Men hur man än gör så går det ju tyvärr inte att sitta och fika en hel kaffekopp med varendaste en. Jag tror vi hann med att hälsa på alla dock.

Så otroligt roligt att få ha en sådan här orsak att samla sina vänner. Man ses som alltid alldeles för sällan.

Efteråt var det middag hemma hos oss i Lit och det var uppskattat tror jag. Själv kände jag åtminstonde att det blev en trevlig och avslappnad stund att sitta och hinna med varandra en stund över mat, dryck och efterrätt. Sistnämnda höll på att glömmas bort men hann tas fram precis innan de första gästerna behövde åka hem men i sista stund togs kladdkaka, vispgrädde och skivade jordgubbar fram.

Middagen bestod av rostbiff på älgstek, potatisgratäng, veganmoussaka och hembakat bröd. Salladen blev tyvärr kvar i kylskåpet.

Minsting passar på att mingla lite till. Tänk om man fick smaka på allt som är på bordet! Ja, varför inte få smaka på bordet också, duken ser fin ut!

Efterrätten; kladdkakan!

Vi tackar ALLA för deras närvaro! Jag har helt underbara vänner!

Förberedelser innan:

Cirkus 100 bullar bakades!

Fotografer:

Blandad kompott. Någon bild ni är speciellt intresserad av så fråga!

Pippi Långstrump - politiker

Det kanske var bra att jag inte fullföljde tankarna om mitt drömjobb som politiker. Jag var visserligen småstressad och mitt i bilkörning när jag hörde Lars Ohly hålla ett riktigt bra debattinlägg och kände mig glad över att ha röstat på mp i tidigare val. Så att jag sen körde vilse var kanske en inte helt överraskande följd.

Korsningen där det började, strax innan jag var vilse. ...och här är jag vilse. Någon som kan gissa var jag är någonstans? Att rösta i riksdagsvalet är lite som att vara med i Robinson. Det gäller att tänka strategiskt. Det var ungefär där jag insåg fel nummer två med att satsa på en yrkeskarriär som politiker. För jag gissar att systemet är uppbyggt på att man röstar på det parti man jobbar för istället för det man tycker är strategiskt bäst att rösta på.

Jag fick en uppmaning att inte sluta skriva. Ja, någon gång måste man ju sluta skriva förståss eftersom allt har ett slut. Men nog lockas man av tanken att "inte publicera mer skit på nätet" (citat Monika H) när man blir matt bara av tanken på allt som finns där. Samtidigt undrar jag lite om det inte är en naturlig tanke hos min generation eftersom vi fortfarande krampar fast vid tanken att nätet ska vara något överskådligt.

Vi som var unga nog att anamma nätet när det kom men fortfarande tillräckligt vuxna för att ha haft ett liv innan. För oss är nätet fortfarande lite nytt, spännande och användbart.

Då det begav sig på 90-talet, tre glada studenter i datasalen. Kolla in skrivaren!

Jag tror vi hamnade mitt i allting. Vi står fortfarande och stampar kring jämställdhet med en utopibild om det jämlika samhället men med velourpapporna i hyffsat färskt minne. Karriär vill vi också göra men kan inte bestämma oss riktigt för om det är rumsrent varken med guldklockan eller att bryta upp och börja om så fort allt inte går ens väg.

Någon riktigt revolution gjorde vi inte heller även om vi försökte så gott vi kunde att få fritidsgårdarna ruckelmärkta och lärarna idiotförklarade. Samtidigt hade våra föräldrar nyligen fått barnaga förbjuden och satt fart på Hem&Skola. Inte ens arbetsmarknaden, som dagens silverskedsförsedda ungdomar kämpar med, kunde vi klaga på.

Vi är den första generationen som aldrig riktigt blev vuxna.

I höst är det dags för val igen och jag tvingas konstatera att de som leder våra partier åldersmässigt börjar närma sig mina forna klasskompisars. Om sanningen ska fram gör det mig lite orolig.

Klimatfrågan hänger i luften. Forskarna är eniga men kan, på forskares vis, inte lova något. De lovar inte saker om de inte vet till 100% och man kan aldrig veta något till 100% före det sker. Politiker tycker om att lova saker, speciellt i valtider, eftersom löften alltid kan omformuleras en smula i efterhand och det ingår i spelets regler.

Det kan inte vara lätt att vara politiker och sitta och besluta om en massa saker man aldrig har upplevt. Jag undrar lite hur de examinerar människor i politikerskolan när man ska lära sig hitta på vettiga saker om allt ifrån invandrare, funktionshindrade till djur och pengar. Det kan bli en hel del riktigt roliga rollspel.

Det är tur att även om man är vilse så kan man hitta rätt till slut. Och det är tur att Östersund inte är mindre än att det bara är att köra vidare så kommer man snart ut ur stan. Eller som min pappa sa; "Det är bara att köra på, Frösön är rund." när jag ringde och undrade var på ön jag var. Med tanke på min orienteringsförmåga kanske jag inte skulle blivit distriktsveterinär heller. Men på något sätt går det ändå.

Gästspel - Att inte veta

Gästspelar på en annan blogg idag.
http://hantera.wordpress.com/2010/06/26/en-berattelse-med-inifranperspektiv/


Texten:
Jag har varit hos många psykologer i mina dagar. Men det var hos psykologen på mödrabarnhälsovården som jag till slut knäckte koden. Margareta Honn, en psykolog av det gamla gardet, inte direkt typen som sitter och håller med en hela tiden. Efter några sessioner spände hon ögonen i mig:
”Hur tycker du att det ska gå till då? Ungen måste ju ut på något sätt. Vad är du rädd för. Egentligen?!”
Ja, vad var jag rädd för? Så länge jag kan minnas har jag haft förlossningsskräck. Inte rädsla utan ren och skär skräck. Så nu satt jag där med magen i vädret och en stor önskan om att få slå huvudet i en sten och vakna upp med en rosenhudad bebis bredvid mig.
Allt. Jag var rädd för precis allt. Allt jag inte visste som kunde hända. Hur många personer som skulle vara i rummet, vilka personer, när det skulle hända, hur skulle jag må, hur skulle det börja, hur tätt skulle värkarna komma… ingenting kunde man veta i förväg. Även tanken på att behöva få en kladdig bebis hud mot hud mot mitt bröst skrämde mig.

I 25-årsåldern fick jag diagnos ADHD med tilläggsdiagnosen ”autistiska drag”. Att något inte riktigt stämde visste jag sedan barnsben och nu fick jag svaret på vad det var. Men det var inte förrän jag satt hos Honn, som jag förstod att det inte var ADHD:n som var det största problemet. Det var de autistiska dragen som gav mig svårigheterna jag inte kunde förstå, de som inte gick att lösa.
Att inte veta. Så enkelt och lättåtgärdat men ändå så svårt.

Att inte veta innebär att min man nästan aldrig får sovmorgon eftersom jag inte klarar av att vänta och se när han ska vakna.
Att inte veta innebär att jag aldrig följt med mina kompisar på ett spontant biobesök eftersom jag inte kunde veta vilken film de skulle se.
Att inte veta är att inte kunna läsa mellan raderna och behöva regler för allt, även det oförutsägbara.
Att inte veta innebär en oförklarlig fruktan för det okända, som förlossningar och döden.

Jag fick mitt barn, Emelina. Hon liknar mig. Min pappa sa alltid att jag inte förstår skämt för att han aldrig skojjade med mig. Jag skojjar med Emelina men hon förstår ändå inte. Hon tar det jag säger till henne bokstavligt. Man får tjata hela dagen för att få henne att gå ut. Och när hon väl är ute går det knappt att få in henne. Jag känner igen mig i henne. Hon blir osams ibland när hon leker med sina kompisar. Jag ser att hon inte riktigt förstår det sociala samspelet och de förstår inte hur hon fungerar. Hon blir arg och frustrerad.

Jag ser henne och tänker att hon är precis som jag och jag är precis som henne.
Det gör ont att veta.

Skrifter från förr

En dikt från en mapp med texter jag skrev när jag var i 20årsåldern.

På väg.

På väg, svävande över ett ändlöst hav.

På väg, trevande genom en mörk tunnel.

På väg någonstans, men vart?

På väg i gryningen, solen värmer min rygg.

På väg en kulen höstdag, stormen river mitt hår.

På väg genom livet.

För kännedom till min man.

Jag tänkte att du kanske ville veta:

Den står i städskåpet. P&K

Småfolk och grönt folk

In i det sista försökte jag bättra på statistiken för sex månader heltidsamning. Vid dryga fyra månaders ålder började sonen kasta sig över matbordet och greppa tag i talriken. "Han är bara intresserad av saker", försvarade jag mig.

Vid fem månader skrek han vilt när han inte fick något ätbart att hålla i och än värre när han inte lyckades få in det i munnen och jag tvingades inse att det är kört.

Jag har sedan länge haft en teori om att barnet, likt schimpansungen, skulle observera hur jag stoppade mat i munnen, sedan börja fånga små matbitar själv och stoppa i sin egen mun och slutligen på egen hand kunna förse sig med föda från min talrik.

Jag hade inte tänkt att sonen argt grymtande skulle försöka fånga min hand och bestämt trycka den mot munnen och sen ilsket ropa på hjälp när maten inte hamnade där han tänkt. Jag hade inte tänkt att jag skulle sitta där med skeden i näven och mosad mat på talriken och stoppa in den i en väldigt nöjd bebis utan att en droppe mat spilldes.

Och ja, jag lovar att jag försökte avleda med bröstet innan. Jag till och med mjölkade ur för att få i honom lite när han gastade och skrek. Att försöka få honom att somna gick inte heller.

Mina tankar den här gången, den fjärde och sista, var att jag inte skulle låta mig stressas med att försöka utveckla barnet tidigare än dess mognad. Att jag skulle anamma en filosofi av ursprunglighet för mitt barn. Redan på BB bar jag i sjal första gången, en svart trikåsjal, som sedan länge låg packad och redo i BB-väskan. Hemma väntade ytterligare två sjalar för att bära och nära och tillgodose behov.

Vid en månads ålder gav jag upp. Den lille herrn vägrade allt vad sjal hette i vaket och påklätt tillstånd. Det enda som fungerade var att sjala hud mot hud, men att knata ut naken vintertid där gick min gräns.

Slutligen tvingades jag vända på honom. Framåt som en annan babybjörn-mamma. Sådär som jag aldrig hade tänkt bära. Det är oergonomiskt och barnet blir överstimulerat. Tyvärr visste inte sonen detta. Inte heller visste han att åka på mammas rygg eller på höften passar bättre eftersom barn som åker framåt gör det för de vill kunna se och ser gör man bäst från en rygg eller höft. Sonen skrek i högan sky och vred sig hysteriskt medan vi försökte knyta.

Ibland undrar jag varför BVC rekommenderar sex månaders helamning och hur miljöpartiet får till det i sitt förslag om sex månaders föräldraförsäkring per förälder.

Vänner i Amningshjälpen bedyrar och intygar hur de trugat och lockat och pockat sina barn men ändå tvingats inse att barnen vägrar mat fram till åtta, tolv, ja till och med arton månaders ålder. Det är väl lite finare om barnet inte äter i så tidig ålder som min son men faktum kvarstår. Alla dessa barn har haft väldigt olika behov.

Helamning längre än sex månader ska kunna orsaka anemi (blodbrist) hos bebisarna. Hur några teskedar potatis eller palsternacka per dag ska kunna motverka detta förstår jag dock inte riktigt. Inte heller förstår jag hur man ska kunna introducera mat långsamt från helamning om man är tvungen att springa på jobbet när ungen är sex månader och en dag. Ska pappan stå där då, med bebis och tillhörande syskon, och hålla i barnet mellan amningarna? Eller gå runt, runt den byggnad man jobbar i medan han väntar?

Jag var på föräldragrupp häromdagen. Samlade satt vi där, förstagångs, andragångs, femtegångs.. och jag, fjärdegångs med sju barn.

Snart kunde jag konstatera hur floskel efter floskel togs upp av de som ledde gruppen. "Nu finns ett barn som bestämmer i familjen", "Hur får vi tid till oss själva så vi inte går under av denna krävande lilla individ?", "Nu hinner vi ingenting längre" och "Hur får vi tiden att räcka till, går det?"

Och nu ska jag skriva sådant där som man egentligen inte får skriva. För när jag satt där så tvingades jag vara helt ärlig mot mig själv och för mig själv svara: Jag hinner mer nu och det är jag, som vuxen, som bestämmer hemma. Med barnens behov i tankarna och mycket efter schema och anpassning men ändock.

Vad är det som gör att vi, redan 3-5 månader efter vi äntligen har fått vårt efterlängtade barn, behöver frigöra oss från det? Konstatera att barnets behov är kvävande? Hur kommer det sig att vi är så oförberedda på vad ett litet barn innebär?

Det finns personer i min omgivning som deklarerat för mig hur lite de tycker om barn. Hur besvärande de upplever dem och hur dåligt uppfostrade barn av idag är. Jag tror vi behöver mer av barn som springer och stör, fler bröst som ammas offentligt, mer bebisskrik i samhället. Ju mer vi gömmer desto mer glömmer vi bort. Det man inte ser mår man inte dåligt av men man lär sig inget av det heller.

Lika mycket som jag undrar över BVC´s uttalanden undrar jag över varför vi slaviskt försöker följa dem och sen blir så upprörda när det inte går. Varför får den som flaskar inte känna sig nöjd, den som helammar ett år inte vara belåten? Varför tror man att mamman som inte vill vara ifrån sina barn inte förstår sitt eget bästa? Listan kan göras lång men vad är det som gör att vi inte vågar tro på vårt eget och andras föräldraskap när det inte följer mallarna? Varför ska barnen passas in i BVC´s, föräldratidningarnas och samhällets mallar, kan inte mallarna passas in på barnen?

Var finns variationen att låta varje barn vara den individ han eller hon faktiskt är? Oavsett vad vi vuxna tycker.

www.who.int/en

MMF

Skam den som ger sig!

Sedan jag började med tårtor och först fick höra om MMF har jag försökt göra den men aldrig riktigt lyckats. Jag kan fortfarande inte påstå att det blev så enkelt som många vill påstå men att den blev bättre än den varit hittills kan jag iaf gå i god för. Ska jag vara helt ärlig så tror jag att många skriver att den är så fantastiskt bra av rent grupptryck för att alla andra skriver det. Länge har jag låtit bli helt att skriva om mina försök eftersom jag inte klarar av att ljuga ens på ett nätforum.

MMF används för att täcka en tårta och kan användas istället för marsipan eller sugarpaste. Den är populär då den är angenäm i smaken och går att lägga direkt ovanpå grädde (vilket det inte går att göra med sugarpaste). Själv tycker jag sockermassan ska harmoniera med innehållet. Till dess nackdelar är att den oftast blir som ett enda stort vältuggat tuggummi när jag gör den. Så det var en glädje nu när den inte blev fullt lika seg utan faktiskt, med viss ansträngning, gick att kavla. Men det är ett trevligt sätt att kunna involvera en eventuellt starkare partner eller vän in i tårtkonstens värld.

Mången recept har jag provat och denna gång blev det en anpassning som lyder som följer;

500 g marschmallows*

3,3 tsk vatten

5 tsk cocosfett

1,6 tsk citron

ca 900 g florsocker siktat två gånger

*Dessa ska vara mjuka och relativt färska! Själv använde jag eldorados BBQ Marschmallows

Lägg marschmallows i en ungssäker form. Häll på vatten, cocosfett och citron. Kör ca 30 s i micron, ta ut, rör i massan, kör 30 s till i micron, rör... osv tills massan går att röra ut fullständigt. Tar ungefär 2 minuter totaltid i micron. Smörj en form med cocosfett och häll massan i den tillsammans med en mindre mängd florsocker. Rör hastigt in florsockret i massan för att få massan mer hanterlig. Häll därefter över massan på resten av florsockret och knåda ihop till en deg. Degen ska vara i konsistens som en bröddeg. Dvs viss stuns men inte hård. Knåda inte in för mycket florsocker!

Plasta in massan i dubbla lager plastfolie och lägg i plastpåse över natten.

Dagen efter är massan klar att användas. Är den hård att knåda och/eller kavla kan den köras i micron ca 15-20 s då den mjuknar och blir lättare att arbeta med. Blir massan alldeles för seg bör du använda mindre florsocker nästa gång och tvärtom om massan blir alldeles för lös och kletig.

Idag var det en doptårta fylld med rabarber- och jordgubbsmousse som fick kläs med mmf.

http://www.kageportalen.dk/

Provsmakning

Nu är provbakningen av kladdkakorna färdig och jag kan härmed presentera vinnaren, efter att ha utgått från ett grundrecept och ändrat lite hit och dit.

Kladdkaka med jordgubbar

100 g smör

(kan bytas mot mjölkfritt margarin för laktosintoleranta/mjölkallergiker)

100 g mörk choklad (eller lite mer om man gillar smaken ;) )

2 ägg

1,5 dl strösocker

2 msk honung

ngr droppar limesaft

(alternativt ersätt honungen helt eller delvis med honung med limesmak)

1,25 dl vetemjöl

2 tsk vaniljsocker

1,5 krm salt

1 krm bakpulver

jordgubbar

vispgrädde

(även här finns laktos- och helt mjölkfria alternativ)

Vispa ihop ägg, lime och socker/honung. Smält chokladen och smöret över vattenbad.

Rör ner chokladsmöret i sockerblandningen.

Rör ihop torrvarorna och rör försiktigt ner dem i smeten. Grädda i 180 grader i 15-20 minuter

Garnera med skivade jordgubbar och servera med vispad grädde /sojagrädde.

Och såhär hårt jobbade del av provsmakarjuryn;

Limesmaken gör att kakan passar bra ihop med jordgubbarna och honungen gör kakan mindre kompakt i smaken, vilket också gör sig bra med de röda sommarbären. Lämplig dryck; Kaffe, päroncider eller -saft går nog också bra till.

Fula gubbar

Det finns de som hävdar det. Att texterna bara kommer till dem och att karaktärerna i berättelserna lever sina egna liv.

Att skriva ett nytt blogginlägg är som ett tomt vitt papper; skrämmande. Speciellt skrämmande är det om man, som jag, har prestationsvånda och hela tiden funderar på hur löjligt det kommer låta och hur få som kommer läsa. Som om det spelade någon roll egentligen i ett forum som internet. Allt som finns på internet kommer alltid att finnas kvar, redo att förfölja en till tidernas ände, men ingen kommer någonsin kunna läsa allt som står där.

Under det senast uppropet om det skadliga med nätet funderade jag på varför det egentligen är mer skadlig och farligt än film. För film finns väl också kvar väldigt länge och kan plockas fram och skrattas åt under flera år. Tills jag insåg att det inte är nätet som är farligt utan alla sökmotorer.

Fula gubbar behöver man också akta sig för och man kan inte nog uppmana föräldrar att ställa sina barns datorer där man ser vad som pågår på skärmen. Jag tror det är lätt att vara klok tills man står där en dag och ser Sötnos3 fråga ens barn om ålder och födelsedatum och man tvingas fråga sig själv; Är det en oförarglig undran eller ett fiskande efter personnummer. Och är det plötsliga ointresset då barnet lämnar uppenbart svävande svar (dikterade av sin mor) bara en 11-årings impulsiva tristess som tar överhand när inget nytt händer nog snabbt på skärmen eller en ful gubbes vetskap om att det finns lättare offer därute och tiden inte är mödan värd här?

http://www.panfu.se/

Den här bloggen kommer handla om föräldraskap, tårtor och npf. Förmodligen petar jag in en hel del annat också. Igår hade jag högtravande planer om att bevaka världen och återge den i bloggen men sen insåg jag att det är lättare för folk att använda sökmotorer så då gick jag och la mig istället.

http://www.scrapbookingguiden.se/tipsa-om-butiker/webbutiker

Eller som en god vän sa till mig över kaffekoppen igår; När man inte vet hur man ska göra ska man gå på magkänslan.

Kladdkakor

Det är snart dop så jag håller på att testa ut en bra kladdkaka. Mörk choklad hade jag tänkt. Sirap står det i receptet men honung låter godare. Fast kanske man ska prova med kakao ändå?

Första testet blev en kladdkaka med limehonung. Den hade blivit väldigt bra och framför allt passat ypperligt ihop med kaffe om jag inte hade behövt bada bebis mitt i alltihop så kakan stod inne för länge. Men chokladmuffins med limesmak är inte heller dumt!

Så nästa försök fick bli ursprungsreceptet och sen blev det inget mer för chokladen tog slut.

www.kladdkakor.se

Jag grät nästan på vägen hem från affären idag när jag var ner och handlade vit sirap till sugarpasten. Kassörskan hade slut på 50-öringar och det kändes som sådant slöseri med pengar att skänka 50 öre till en ICA-butik för de har nog pengar så det räcker ändå! Jag hade nog fått den om jag väntat tills hon hunnit tillbaka från den andra kassan men feg som jag är gick jag inte in igen. Och jag som just bestämt mig för att sluta vara snäll och kräva min rätt istället. Så sket sig det också då.

Det var i morse som jag insåg att det är dags att göra något. Länge har jag funderat på vad jag vill bli när jag blir stor och nu slog det mig plötsligt att jag är övermogen.

Det är jäkligt jobbigt när allt i livet liksom flyger på en från tomma intet. Man tror man har allt på det torra och så kommer en stor flodvåg och slår en till marken. Igen. Att påbörja och lyckas med en ny karriär är patetiskt för sent!

Jag har en sån ångestladdad 40-årskris slash dödsångest att "Det sjunde inseglet" ter sig som en färgglad komedi. Det här samhället har inte plats för folk över 45 och jag hatar att bli lämnad efter. Först behöver jag inte vara, bara jag får vara med. Som en border collie vallar står jag i närheten av en skock hela tiden. Det spelar egentligen mindre roll vilka som finns i skocken bara jag får stå där och känna värmen.

Så att stå och baka kladdkakor blir en logiskt vettig aktivitet att ta sig för en regnig sommardag år 2010. Inte för att det är speciellt rogivande att röra smet med en hyperintresserad 3½-åring vid fötterna utan för att närapå en halv kladdkaka i magen får en att tänka på annat.