Helgjour

Det finns stunder när man varken vill eller orkar och det finns stunder då man känner att man är redo att tackla vardagen. Dagar då man går till jobbet med en tillförsikt om att det kommer att gå bra. Det är dagar som dessa saker och ting inte blir som man har tänkt sig.
Istället för en lugn uppladdning inför jourhelgen med några ko- och hästresor kan man istället hamna på en fullbokad smådjursklinik med allt från akuta vaccinationer till sår som inte är vad man tror de ska vara. Vad värre är dock är att när man tänker sig en utedag är medhavande av lunchlåda inte lika dödsviktig som när man är satt på smådjursklinik. Det är då man tackar sina erfarenhetsår som kan göra det möjligt att vara effektiv när man ställer diagnos så man får några minuter till övers att inhandla mat på.

Att vara veterinär är egentligen bara en hobby. För det var mitt stora intresse när jag var yngre. Att läsa om sjukdomar och fönstershoppa på apoteken. Att ha sin hobby som arbete är säkert jättekul men när man är det i egenskap av anställd är den ändå begränsad till vissa regler och förhållningssätt.
Men nu är jag ute och svamlar igen. Ibland tror jag att det också är en av mina hobbys. Jag tror många i min omgivning åtminstone tycker att jag utövar talets gåva så pass mycket att det måste vara en av mina hobbys.
Vad jag egentligen skulle skriva om var om helgjourens höjdpunkter. Som när jag tittade i backspegeln på bilen under ett stopp på väg söderöver på E45:an:



 Och där, i blickfånget, syns något som rör sig framåt. Långsamt i förhållande till bilarna men ändock framåt.

Ett hundspann med två hundar. Varför föraren valt norsk flagga när hon visar sig vara från Schweiz fick jag aldrig veta men hon är på genomresa från sitt hemland upp genom Finland och nu passerar hon Sverige.
Tyvärr fick hon så mycket kritik från "man on the street" att hon funderade på att bryta i förtid. Det är knasigt, tycker jag, hur folk kan tycka till och tycka till så beslutsamt om saker de inte alls har varken kunskap eller insikt kring. Ungefär som kommentarsfälten som Media i P1 rapporterat om i veckan, personer som dristar sig till att skriva vad som helst och det ofta tämligen taskiga saker.
Det kanske inte är något nytt fenomen att folk kastar ur sig taskiga saker i så direkt form. Men lite undrar jag om inte nätet gjort att beteendet krupit allt längre upp i åldrarna. Från sisådär sandkastande 4-5 åringar till 20-30 åringar som inte har bättre för sig.
Det finns för mycket tid i världen tror jag. Vi är så effektiva på allt så vi blir alldeles rastlösa av att ha så mycket tid att slå ihjäl istället för att stå vid floden och banka tvätt, så vete, baka bröd, garva skinn och ysta ost... Eller varför inte göra någon annan glad med lite nybakta bullar och ett besök eller förändra världen.
Nä, istället sitter folk och trakasserar andra och känner makt och putslustighet framför en skärm.

Fast nu kom jag ur ämnet igen.
Kor har jag också sett. När jag satt och skrev en power point om amning under en ledig stund insåg jag något oerhört pinsamt. Nämligen att den enda bilden jag har på en ko är från Husdjursdagen i Alsen. Inte en enda normalskitig ko i sitt eget hem.
Som tur är får man mycket tid över när man kalkar en ko. Dvs ger henne dropp med kalk i, för det ska ges långsamt, långsamt och kor är stora och det är deras medicinmängder med så det tar lång tid att ge något långsamt.

Såhär ser en frisk ko ut när hennes kompis har råkat ut för något.
Man får inte missa något här i livet! är devisen för detta djurslag.

Jag önskar mig en riktig digitalkamera. De på telefonerna är lätta att ha med sig men det blir inte de bästa bilderna alla gånger.
Igår såg jag sommarpratarna på TV bland annat med en ekonomiprofessor. Jag ska ärligt talat säga att jag inte riktigt förstod vad han sa. Något om att han hade svarta naglar för att han kunde vara som han ville vara och att det var tur att han inte hörde allt elakt folk sa när han hade avvikande åsikter.
Någonstans tror jag att han tyckte att han hade insikter utöver de vanliga. Det kan så vara men jag blir ändå lite skeptisk. För vem kan säga att dennes insikter står över en annans? Är inte insikter och utveckling personliga och inte allmängiltiga? Någonstans kan jag tycka att ödmjukheten inför andras liv, erfarenheter och tankar är viktigast av allt för att kunna utveckla sig själv. Jag menar, det är ju dumt att uppfinna hjulet två gånger!

Har jag skrivit att vi har kattungar utifall någon skulle sakna en.
Inte den på bilden utan mindre.
Ber om ursäkt för det stökiga rummet och skyller på barnen...