Föräldraskapets våndor -ett sommarlov för sent

Jag märker ibland hur jag går runt med någon slags inneboende avsökare mot folk som ska tycka illa om mina barn. Jag vet inte om det är för att jag är en känslig person eller för att man blir van att få blickar när man har fler barn än normen. Men detsamma hände idag när tristessen infunnit sig sådär efter sommarlovets första dag. Man kan tycka att det är otroligt trevligt att ha tio veckors sommarlov och att de små barnen gott kan unnas detta. Men jag vet inte. Dagar som denna känner jag mig högst skeptisk. När man vaknar på morgonen, sträcker på sig, kliver ur sängen och tar dagens första kopp kaffe och möts av strider som får Finska Vinterkriget att framstå som en thebjudning. Då är tio veckor en lång tid.

Så jag tog barnen och gick på en promenad till det lokala kaféet. Och väl där, med det stök en hoper barn för med sig, märker jag hur sökarblicken slås på. "Den där tanten där i hörnet, ser inte hon lite sur ut? Och gubben bredvid ska vi inte tala om! Man ser inte ens mungiporna genom skägget. De önskar nog mina barn härifrån fortare än kvickt."

Personen på bilden har inget med texten att göra.
Eller, jo det har de! 

Med ett djupt andetag gör jag min beställning och gör mitt bästa för att få flocken i riktning mot ett lämpligt bord. Naturligtvis sätter de sig bredvid Tanten och Gubben. Tanten och Gubben sneglar sådär märkbart obemärkt åt vårat håll. "Nä, jag skiter i dem nu! Jag och mina barn ska ha en trevlig stund!", tänker jag.
Efter fikats slut, med tillhörande spill, ett småbarn bakom disken, ett högt utropat toalettbesöksbehov samt en chokladboll som delats i så många bitar att endast kletiga smulor kvarstår, reser vi på oss för att trava hem igen. Då stoppas jag plötsligt av Tanten. "Nä, du jäklar!", hinner jag tänka innan...
...hela hennes ansikte spricker upp i ett stort leende. "Vilka trevliga barn du har! Så roligt att se och vad härligt att få ha lite ungt folk omkring sig för en gångs skull!"
Det är sådär så man genast börjar rannsaka sig själv för att snabbt kunna anteckna vad sjutton man gjorde för rätt denna gång.

Ibland är det svårt. Att hitta rätt i sitt föräldraskap, att få sina barn att göra det alla andra tycker är rätt och att navigera i ett samhälle, som inte alltid är barnvänligt.

Ibland undrar jag om inte människan behöver förebilder, andra att se på, för att lära oss hur vi ska vara med våra barn. Det kanske inte är så instinktivt och medfött allting. För ingen ska påstå att de alltid göra likadant hemma och borta. Borta behöver man leva upp till den där förväntade mallen om hur barn och föräldrar ska vara. Att barn ska vara trygga små individer som fridfullt leker och är glada och uppför sig. Och föräldrar ska gå där med en inbyggd säkerhet och bara veta allt. Men det säger ingenting om hur man faktiskt gör. Sanningen är förmodligen att vi alla våndas och sliter sitt hår om inte dagligen så i alla fall veckovis.

Att dyka kan vara bra. Bara man kommer upp igen.