Fler Kejsare.

OBS! Exempel på samtal givna i detta inlägg är omskrivna för att inte kunna röja någon identitet!

Jag sitter och gör en power point presentation om amningsrådgivning och drar mig till minnes många av de samtal jag haft som hjälpmamma. Ibland känner jag bara en sådan stor hopplöshet över hur vårdpersonal med ren okunskap förstör väl fungerande amningar och faktiskt skapar amningsproblem snarare än låta det som fungerar vara.
Att ha småbarn kommer aldrig att vara lätt och speciellt inte första gången när allt är nytt och omvälvande. Jag slås ändå över vilken fantastisk känsla för vad som är rätt och vilken stark anknytning många av de mammor som ringer ändå har, alla störningar de fått till trots.
När jag tänker tillbaka på fraser ur vissa samtal är det nästan så jag hoppas att jag ska ha inbillat mig allt. Jag vill inte tro att de som finns där för att hjälpa mammor och värna om barnens väl och ve ska säga saker som är rent kontraproduktiva.

Varför ska man sluta nattamma en fyramånaders bebis när mamman sover som bäst med bebisen bredvid sig men blev trött efter att ha överlåtit skötseln på pappan efter inrådan på BVC? Istället för att gå tillbaka till vad som fungerade tycker BVC att man ska ta bort nattamningen så pappan ska behöva vakna och också bli trött.
Varför ska man pumpa och ge på flaska när man har mjölkstockning när man har ett amningsvilligt barn? Som om mamman inte har nog med att må dåligt i en mjölkstockning ska hon dessutom börja strula med en pump och en flaska också.
Hur kan avslutad amning hjälpa en icke fungerande relation? Istället för att ge råd om parterapi eller annan lämplig åtgärd tycker BVC att man ska tillsätta ett känslomässigt och upprivande amningsavslut också.

Jag blir beklämd varje gång jag svarar i telefonen och hör frågan: "Jag ville bara kolla, men är det ok om jag ammar mitt barn? För BVC säger att jag ska ge flaska men egentligen vill jag amma och det har jag sagt till henne." Och detta har inte hänt en gång, det händer ofta.
Mina följdfrågor blir såklart "Hur mår barnet, är taget bra, hur känner du?" och de allra flesta fall mår barnet toppen, amningen fungerar och mamman tycker småbarnstiden hemma egentligen är rätt trivsam. VARFÖR ska man då ge flaska?!

Vad är det för värld vi lever i när de som ska vara kontrollfunktionen på att barnen och familjerna mår bra och vara länken mot vidare hjälp och stöd, den förlängda armen mellan den nya mamman och resten av världen, aktivt försätter dem de ska hjälpa i en sämre situation? Mot en stressad, osäker mamma som börjar tvivla på sig själv och till slut tvingas välja tillmatning.

Världen är upp och ner när barn ska ta smällen för personer som inte kan erkänna sina egna svagheter, chefer som inte har vett att vidareutbilda sin personal och politiker som hellre utövar makt än låter makten utöva resultat.

Tack för mig!

Rutinerade mjölkproducenter!

Nä nu *fult ord!*

I anstlutning till Aftonbladets artikel om den sjunkande amningsstatistiken uttalar sig en putslustig Åsa Erlandsson om hur "Amningsmaffian" har ersatts av "Omtankemaffian". Hur de som först "tvingade mammor att amma trots blödande bröst" nu "tassar på tå och låter bli att berätta om bröstmjölkens fördelar".

Jag har en sak att säga till dig Åsa; Vilket kvalificerat skitsnack!
Man får det man ger. Står man på mediabarrikaden och vrålar: "Amningshjälpen tvingar mammor att amma!" till en organisation, som bildades för att hjälpa och stötta får man liksom ta att organisationen tystnar. Man kan absolut kräva av alla andra att de ska bete sig sådär otroligt sansat och genomsnittligt vuxet, som media gärna gör. Tyvärr fungerar inte världen så.
Världen består av människor som har lätt att prata för sig, av människor som inte vill stöta sig med andra, av människor som hävdar sin rätt, av människor som har olika personligheter.

Hur tycker du att en mamma ska bli bemött Åsa? Ska mamman som inte vill amma påstås ändå vilja amma eller tycker du hon ska bli vägledd i sitt avslut bara för att riskera ångra sig sedan. Det finns ingen som på förhand kan veta hur man ska känna i efterhand. Inte ens amningsrådgivare.
Det är nog många gånger så att det här med barn upprör känslor vi knappt visste att vi hade. Och när vi inte klarar av det där självklara, instinktiva, som ju varje människa ska ha i ryggmärgen så skäms vi. Då blir det lätt att skylla ifrån sig och anklaga andra för sin egen upprättelse. Istället för att säga som det är; Jag kunde inte allt från början och nu vet jag mer. Så är livet.

Amning upprör, det vet vi. Ändå gör vi allt för att låtsas om som att det är vetenskap och teknik hela vägen. Ingen ska komma här och säga att jag inte tänker rationellt kring mina beslut! skallar ropen tillsammans med rinnande tårar och en extra hård kram till barnet på kvällen.
Klä på Kejsaren nu! Att ha barn är svårt, förbaskat svårt! Och det blir inte lättare av alla som ska lägga sig i och tycka till för få är de som inte reagerar känslomässigt kring barn. För det är så det ska vara. Barn är beroende av oss, de påverkas av våra beslut. Det handlar inte om oss, om våra små barn där inuti bröstet. Det handlar om de barn som är här och nu, I våra famnar, i lekparkerna, på förskolan.

Det är för dem jag står upp för amningen!

Väx upp Åsa! Ta ditt eget ansvar!

xxx

Amningsstatistiken -hoppet är det sista som överger

Håll utkik efter Aftonbladets artikel kring detta senare idag. Appropå.

Intressant att notera vidare, förutom det jag skrev i förra inlägget, är att andelen rökande mammor har minskat. Förmodligen, kan man anta, beror detta bland annat på att man har satt in resurser och uppmärksammat frågan just kring detta. Det har pratats mycket om att rökning är skadligt för fostret och barnen. Anti-nikotin linjen är känd från både Regeringens och EU´s sida. Man höjer cigarettpriserna och pratar om att förbjuda snuset. Så långt går man att viss vård kan nekas rökare.

Så det går att göra skillnad kära Makthavare! Bara man sätter den sidan till. Man ska inte skylla allt på politiker,  man ska även reagera själv och göra sitt bästa istället för att bara sitta och klaga. Men hur det än är -politiker har en stor makt i att sätta föredömen.

Som tur är finns det engagerade människor, som i stort sett på eget initiativ, gör allt för att göra skillnad. De har inte lätt att få sina röster hörda men de försöker.
Nationella Amningskommiten drivs av en eldsjäl. AMNIS, AMSAK och Amningshjälpen är ytterligare exempel på dem som dem som försöker göra skillnad. För att inte tala om alla enskilda vårdgivare runtom i landet som kämpar i vardagen.

Amningen fortsätter att minska

"Vad var det jag sa", tror jag Marit Olanders, en av författarna till Amningsbloggen, säger idag. Under flera år har Marit varnat för just detta -att amningsfrekvensen kommer fortsätta minska om inte åtgärder sätts in. Och se så rätt hon hade.

När ska politiker våga reagera? I valnumret av Amningsnytt gjorde chefredaktören Elisabeth Ubbe en intervju med samtliga riksdagspartier om var de stod i amningsfrågan. Samtliga har neutrala och undvikande uttalanden vill jag påstå. Man talar om hur det är varje familjs val, något de tycker är bra, att de inte vill döma någon.
Det förefaller mig högst besynnerligt hur politiker, som ska styra landet, se till folks bästa och gör beslut grundade på befolkningsgrupper, när det kommer till amningen väljer att ta ståndpunkt kring individen.

Amning är och förblir bäst för hälsan på befolkningsnivå, inte alltid för den enskilda individen, men på befolkningsnivå. Och det är där resurserna hör hemma. Ska politiker satsa på varje individ kan de hålla på med spel och lotter (och det gör de ju!) men vill de göra skillnad ser de över hur instanserna de har ansvar för tar hand om frågan.
Och jag tror inte att det alltid handlar om pengar heller. Det handlar om inställningar, värdegrunder, mål, synsätt, vad man står för. Vill vi låta alla välja fritt utan vidare engagemang eller vill vi ge dem de bästa förutsättningarna? DET är vad frågan handlar om!

Många är de samtal vi hjälpmammor får från mammor, som blivit rekommenderade flaska och ersättning av BVC. När ska vi se att Kejsaren inte har några kläder? När ska vi inse att de som nu får informera BVC-sköterskor om barnuppfödning är de företag som tjänar pengar på att sälja ersättning. Hur mycket tror DU att de bryr sig om amning? Egentligen? För amning tjänar man inga pengar på om man vill sälja saker. Däremot krånglande amning, uppgivna mammor, olyckliga barn -det kan man tjäna pengar på genom att sälja flaskor, amningsnappar och en rad andra prylar.
Det finns ingen som för amningens talan. Amningshjälpen gjorde det men de tystades ner av mobben som ropade "amningshetsare" efter oss. Eftersom Amninghjälpen till största del består av en massa ödmjuka individer som bara vill göra sitt bästa i att ge hjälp och stöd till den som behöver. De är inga amningsivrare eller rabitata kvinnor, de är människor som du och jag. Och de tar åt sig när de blir kallade fula ord och ropade efter. Ett tag stod vi ut men nu har amningens försvar tystnat.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Att lära mammor amma när de är nyförlösta är som att lära någon att köra bil när det sitter bakom ratten på en formel-1 bil för första gången. Det är osjysst och farligt! Osjysst för att vi har kunskaperna om att amningsinformation behövs och att de bör ges tidigt i graviditeten. Och ändå gör vi inte det. Farligt eftersom det riskerar få mamman att tvingas välja ett mindre bra alternativ -och det många gånger mot sin vilja.

Många aktiva i Amningshjälpen står just nu på en punkt där de skulle vilja prata om och få normalisera långtidsamningen. Istället står vi och stampar på samma fläck som vi gjorde när vi bildades -att ge mammor stöd att komma igång med sin amning.

Skärp er makthavare!

Helgjour

Det finns stunder när man varken vill eller orkar och det finns stunder då man känner att man är redo att tackla vardagen. Dagar då man går till jobbet med en tillförsikt om att det kommer att gå bra. Det är dagar som dessa saker och ting inte blir som man har tänkt sig.
Istället för en lugn uppladdning inför jourhelgen med några ko- och hästresor kan man istället hamna på en fullbokad smådjursklinik med allt från akuta vaccinationer till sår som inte är vad man tror de ska vara. Vad värre är dock är att när man tänker sig en utedag är medhavande av lunchlåda inte lika dödsviktig som när man är satt på smådjursklinik. Det är då man tackar sina erfarenhetsår som kan göra det möjligt att vara effektiv när man ställer diagnos så man får några minuter till övers att inhandla mat på.

Att vara veterinär är egentligen bara en hobby. För det var mitt stora intresse när jag var yngre. Att läsa om sjukdomar och fönstershoppa på apoteken. Att ha sin hobby som arbete är säkert jättekul men när man är det i egenskap av anställd är den ändå begränsad till vissa regler och förhållningssätt.
Men nu är jag ute och svamlar igen. Ibland tror jag att det också är en av mina hobbys. Jag tror många i min omgivning åtminstone tycker att jag utövar talets gåva så pass mycket att det måste vara en av mina hobbys.
Vad jag egentligen skulle skriva om var om helgjourens höjdpunkter. Som när jag tittade i backspegeln på bilen under ett stopp på väg söderöver på E45:an:



 Och där, i blickfånget, syns något som rör sig framåt. Långsamt i förhållande till bilarna men ändock framåt.

Ett hundspann med två hundar. Varför föraren valt norsk flagga när hon visar sig vara från Schweiz fick jag aldrig veta men hon är på genomresa från sitt hemland upp genom Finland och nu passerar hon Sverige.
Tyvärr fick hon så mycket kritik från "man on the street" att hon funderade på att bryta i förtid. Det är knasigt, tycker jag, hur folk kan tycka till och tycka till så beslutsamt om saker de inte alls har varken kunskap eller insikt kring. Ungefär som kommentarsfälten som Media i P1 rapporterat om i veckan, personer som dristar sig till att skriva vad som helst och det ofta tämligen taskiga saker.
Det kanske inte är något nytt fenomen att folk kastar ur sig taskiga saker i så direkt form. Men lite undrar jag om inte nätet gjort att beteendet krupit allt längre upp i åldrarna. Från sisådär sandkastande 4-5 åringar till 20-30 åringar som inte har bättre för sig.
Det finns för mycket tid i världen tror jag. Vi är så effektiva på allt så vi blir alldeles rastlösa av att ha så mycket tid att slå ihjäl istället för att stå vid floden och banka tvätt, så vete, baka bröd, garva skinn och ysta ost... Eller varför inte göra någon annan glad med lite nybakta bullar och ett besök eller förändra världen.
Nä, istället sitter folk och trakasserar andra och känner makt och putslustighet framför en skärm.

Fast nu kom jag ur ämnet igen.
Kor har jag också sett. När jag satt och skrev en power point om amning under en ledig stund insåg jag något oerhört pinsamt. Nämligen att den enda bilden jag har på en ko är från Husdjursdagen i Alsen. Inte en enda normalskitig ko i sitt eget hem.
Som tur är får man mycket tid över när man kalkar en ko. Dvs ger henne dropp med kalk i, för det ska ges långsamt, långsamt och kor är stora och det är deras medicinmängder med så det tar lång tid att ge något långsamt.

Såhär ser en frisk ko ut när hennes kompis har råkat ut för något.
Man får inte missa något här i livet! är devisen för detta djurslag.

Jag önskar mig en riktig digitalkamera. De på telefonerna är lätta att ha med sig men det blir inte de bästa bilderna alla gånger.
Igår såg jag sommarpratarna på TV bland annat med en ekonomiprofessor. Jag ska ärligt talat säga att jag inte riktigt förstod vad han sa. Något om att han hade svarta naglar för att han kunde vara som han ville vara och att det var tur att han inte hörde allt elakt folk sa när han hade avvikande åsikter.
Någonstans tror jag att han tyckte att han hade insikter utöver de vanliga. Det kan så vara men jag blir ändå lite skeptisk. För vem kan säga att dennes insikter står över en annans? Är inte insikter och utveckling personliga och inte allmängiltiga? Någonstans kan jag tycka att ödmjukheten inför andras liv, erfarenheter och tankar är viktigast av allt för att kunna utveckla sig själv. Jag menar, det är ju dumt att uppfinna hjulet två gånger!

Har jag skrivit att vi har kattungar utifall någon skulle sakna en.
Inte den på bilden utan mindre.
Ber om ursäkt för det stökiga rummet och skyller på barnen...

Föräldraskapets våndor -ett sommarlov för sent

Jag märker ibland hur jag går runt med någon slags inneboende avsökare mot folk som ska tycka illa om mina barn. Jag vet inte om det är för att jag är en känslig person eller för att man blir van att få blickar när man har fler barn än normen. Men detsamma hände idag när tristessen infunnit sig sådär efter sommarlovets första dag. Man kan tycka att det är otroligt trevligt att ha tio veckors sommarlov och att de små barnen gott kan unnas detta. Men jag vet inte. Dagar som denna känner jag mig högst skeptisk. När man vaknar på morgonen, sträcker på sig, kliver ur sängen och tar dagens första kopp kaffe och möts av strider som får Finska Vinterkriget att framstå som en thebjudning. Då är tio veckor en lång tid.

Så jag tog barnen och gick på en promenad till det lokala kaféet. Och väl där, med det stök en hoper barn för med sig, märker jag hur sökarblicken slås på. "Den där tanten där i hörnet, ser inte hon lite sur ut? Och gubben bredvid ska vi inte tala om! Man ser inte ens mungiporna genom skägget. De önskar nog mina barn härifrån fortare än kvickt."

Personen på bilden har inget med texten att göra.
Eller, jo det har de! 

Med ett djupt andetag gör jag min beställning och gör mitt bästa för att få flocken i riktning mot ett lämpligt bord. Naturligtvis sätter de sig bredvid Tanten och Gubben. Tanten och Gubben sneglar sådär märkbart obemärkt åt vårat håll. "Nä, jag skiter i dem nu! Jag och mina barn ska ha en trevlig stund!", tänker jag.
Efter fikats slut, med tillhörande spill, ett småbarn bakom disken, ett högt utropat toalettbesöksbehov samt en chokladboll som delats i så många bitar att endast kletiga smulor kvarstår, reser vi på oss för att trava hem igen. Då stoppas jag plötsligt av Tanten. "Nä, du jäklar!", hinner jag tänka innan...
...hela hennes ansikte spricker upp i ett stort leende. "Vilka trevliga barn du har! Så roligt att se och vad härligt att få ha lite ungt folk omkring sig för en gångs skull!"
Det är sådär så man genast börjar rannsaka sig själv för att snabbt kunna anteckna vad sjutton man gjorde för rätt denna gång.

Ibland är det svårt. Att hitta rätt i sitt föräldraskap, att få sina barn att göra det alla andra tycker är rätt och att navigera i ett samhälle, som inte alltid är barnvänligt.

Ibland undrar jag om inte människan behöver förebilder, andra att se på, för att lära oss hur vi ska vara med våra barn. Det kanske inte är så instinktivt och medfött allting. För ingen ska påstå att de alltid göra likadant hemma och borta. Borta behöver man leva upp till den där förväntade mallen om hur barn och föräldrar ska vara. Att barn ska vara trygga små individer som fridfullt leker och är glada och uppför sig. Och föräldrar ska gå där med en inbyggd säkerhet och bara veta allt. Men det säger ingenting om hur man faktiskt gör. Sanningen är förmodligen att vi alla våndas och sliter sitt hår om inte dagligen så i alla fall veckovis.

Att dyka kan vara bra. Bara man kommer upp igen.

Långt uppehåll.

Som en läsare så vänligt och snällt påpekade har jag haft ett långt uppehåll på bloggen. Det har bara blivit så. Ibland är man trött, ibland vet man inte om man orkar och ibland vill man bara inte.
Ibland behöver man en paus, ibland gör livet saker och ting omöjliga och ibland har man bara annat för sig.

Jag har engagerat mig i Amningshjälpen och speciellt i lokalgruppen i Jämtland. Vi kommer ska hålla en utbildning till hösten för blivande hjälpmammor.
Det, tillsammans med en del privata funderingar som jag inte delger här, har satt bloggen på kant.

Någon som e sugen på en kattunge till november någongång? :)