Yran 2011

Egentligen hade jag inte tänkt åka på Yran i år. Det var ända tills någon föreslog att ta med sig några huliganer för att se en söt liten mörkhårig pojke som lystrar till namnet Eric. Det är inte fräckt när man tänker efter. Jag menar, HUR ska jag kunna säga nej till ett sådant förslag? När barnen gör saker som med rådjursögon säger "till min födelsedag önskar jag mig ALLT med Eric Saaaade!" eller avslutar traktorpullingfärden med att spela Popular på högre volym än bilstereon klarar av. Sådär så man flyr ut ur bilen och lämnar packningen kvar bara för att komma undan.

Så det blev Eric Saade och Yran i år.

Tror ni jag behöver en riktig kamera istället för den sabla mobilkameran?!
Jag stod nästan längst fram! Hur nu det gick till...

Ska man på Yran och har en uttråkad 17-åring hemma så är det lätt hänt att man upptäcker oroväckande saker som att Hoven Droven faktiskt har samma speltid som denna mörkhårade pojke eftersom 17-åringar har ett spelprogram för att hinna se så mycket som möjligt.
Det är en synd och en skam att stå i ett hav av småtjejer, dinosaurier och några förvirrade tonåringar som inte hittat äkta kärlek än när band som Hoven Droven spelar. Ett sådant öde är det att man lätt lämnar sina små telningar, som för övrigt snabbt har klämt sig mellan folket i massan och står och hänger vid stängslet längst fram, till en betrodd barnvakt, densamma som ändå lurat dit en från första början:


Visst ser hon pålitlig ut?


Jag säger bara Hoven Droven är SJUKT BRA! Maken till band att få med sig publiken. Här är det inga "Osterson clap your hands! I love this town! Weee!" här är det show från början till slut. Alla som intresserat sig för folkmusik det allra minsta har träffat på myterna om spelemannen som fick alla att dansa. Näcken som lurade ner alla i ån. Hoven Droven är Näcken i modern tappning. Du kan inte låta bli att dansa, fastän du står där nykter och utan ett gäng att luta dig mot och bara gick dit för att lyssna lite. Plötsligt börjar du svaja lite med kroppen, klappa lite med händerna och innan du vet ordet av har du satt dig på huk och står sedan plötsligt och studsar omkring. DET, mina vänner, är magi. Det, är riktiga spelemän!


Efter att lyckats ta mig tillbaka in i flocken med småttingar och åter hittat igen de som tillhör mig bar det iväg till Badhusparken för lekplats, korv och festis innan The Ark hade sin stämningsfyllda avskedskonstert.
Det finns inte så mycket att skriva om konserten med The Ark. De är over the top, rutinerade, sig själva trogna, straffbara att missa.
Så det blev The Ark. Åtminstonde en liten stund. Efter att ha blivit attackerad med fyra elgitarrer i plast var det svårt att ignorera det faktum att de minderåriga deltagarna var för trötta för att vara kvar. När barn övergår från hänfört tittande till vilt skojande är det dags att bryta för dagen och starta det omöjliga uppdraget med att få dem under täcket. Eller i det här fallet in i tältet.

Rock on dudes!

http://www.rockbjornen.se/