Var är mitt pris?

Jag är trött på att vara mamma, less på att gå hemma och tillfredsställa små människor som har hela livet framför sig och tusen leksaker att sysselsätta sig med. Mitt sinne lider enorm brist på stimulans och min kropp är utarbetad efter ändlösa nätter av sömnbrist och enformigt hushållsarbete som aldrig tar slut. På nätet läser jag om föräldrar som med andan i halsen skyndar till förskolan för att hämta sina telningar så tidigt som möjligt. Själv önskar jag hett att jag kunde lämna bort dem flera timmar och låta någon annan ta hand om dem. Hämta tidigt känns långt borta.

Var finns diskussionen om föräldrarnas behov av meningsfulla dagar i stressfri miljö? Jag är fullt medveten om de stackars förskolebarnen och lärarnas dagar i stora barngrupper, eftersatta lokaler och trasiga leksaker. Men idag är jag egoist! Idag vill jag ha störningsfri nattsömn, någon annan som städar och lagar mat samt ett liv utan ansvar. Tänk att ha någon annan som lagar ens mat, talar om när man behöver äta och sova och dessutom finner på en rad pedagogiska och nyttiga aktiviteter man kan fylla sin dag med. Just idag låter det inte som en tillvaro jag skulle vilja bli hämtad hem för tidigt ifrån.

Dagar som denna är dagar man funderar på om inte något gick snett i samhället någon gång för länge sedan. Vem kom på att vi måste tillbringa dagarna i ända med att göra saker för andra i frånvaro från våra nära och kära? Och dessutom behöva stressa dit till exakt klockslag, lämna gråtande barn bakom sig och räkna minuter vi kan ta en fika eller trycka i oss lite ätbart medan vi desperat försöker koppla bort det faktum att vi snart måste gå tillbaka till att göra vad vi ska för att få pengar att överleva på. Därmed inte sagt att vi borde sätta oss och aldrig mer resa oss. Men det är något med hur vi gör saker idag, något som inte riktigt stämmer.

Överallt finns påminnelser om vad vi borde och skulle. Är det inte äta nyttigt, träna zumba eller utveckla oss så är det att bli bättre föräldrar, ha ett rikt socialt liv och karriär som gäller. För att inte tala om pensionsspara, renovera hemmet till att likna en inredningskatalog och förse barnen med det allra senaste. Hur sjutton får man ekvationen att gå ihop? Det är som om de som sätter agendan aldrig läste matte, för man kan aldrig få hundra av att ha två och två att lägga ihop.

Var är mitt pris undrar jag? Priset för att jag varje dag gör mitt bästa i en tillvaro där kraven är högre än man kan nå? Pris för att jag tar hand om mig själv, hämtar mina barn i tid, tänker på miljön, inte ringer sjukvårdsupplysningen för minsta lilla utslag eller febertopp och placerar mina pengar i marknadsekonomin för att ge men inte nyttja. Jag kan gärna ta en liten spahelg, en gratis krogrunda eller ett par nätter utan barn. Det är inte så noga, jag tror jag känner mig uppskattad vad prispaketet än innehåller.

Men det är ingen som knackar på min dörr, ingen som ringer med glädjebeskedet och ingen som strör konfetti över mig när jag går på gatan. Det är en ny dag med nya utmaningar och drabbningar. En dag som alla andra och ändå ingen annan lik. Att bara stanna upp en stund och fundera över vad som gör en glad, vad man kan tänka sig göra för att det behövs och vad man behöver sluta göra för att må bra. Priset uteblir och ekvationen lyder –hur gör man egentligen för att inte låta sig påverkas av allt som omger en. Hur finner man mod att bara ta till sig det man själv vill även om det går emot strömmen när en människa, hur individualistisk hon än vill vara, är menad att leva sitt liv i samklang med alla omkring sig. När noterna i livet är för många och melodin blir omöjlig att urskilja.

Det är inte lätt att sjunga rent när tonerna man hör inte passar med varandra.

Bilden har inget med texten att göra men visst var det en tankevärd
slump att Fettisdagen och Internationella kvinnodagen inföll samtidigt?